Det sitter en spindel på månen (Mel: "Pojken på månen")

Ledsen om jag spoilat Gonzalo Lopéz-Gallegos Apollo 18 redan i rubriken, men jag gör dig faktiskt en tjänst, du lyckost som inte sett den. Den här "skräckfilmen" bygger på premissen att
a) NASA gjorde en hittills okänd månexpedition i december 1974 och
b) astronauterna aldrig återvände.

Tagline: There's A Reason We've Never Gone Back to the Moon. *flämt*

Så långt lovande och 88 minuter found footage-rymdskräckis låter som en perfekt avslutning på kvällen. Tyvärr visar det sig efter en outhärdligt lång upptakt att det otäcka på månen är CGI-stenar som innehåller fult animerade CGI-spindlar som tar sig in under huden och skapar personlighetsförändringar. Men inte på ett coolt och intressant sätt som i Alien eller Invasion of the Body Snatchers eller valfri zombiefilm, däremot får man röda kontaktlinser, sover mycket och blir lätt på dåligt humör. Sen ska man plötsligt bry sig om de outhärdliga torrbollarna i manskapet baserat på deras flortunna back stories och sen är det slut med en "isande" text om hur NASA mörkade deras försvinnande och en chockartad slutkläm som kan vara det mest skrattretande sökta hittills i epiloghistorien. 

En sista rant: vad är grejen med fejkade super 8-snuttar i nya filmer? Det ska vara repigt och hoppigt och smutsigt och filmremsan ska gå av och vara nödtorftigt hoplimmad med eltejp och se ut som den dragits efter häst och vagn i flera mil. I den här filmen ska det dessutom föreställa att filmerna legat gömda i nån topphemlig NASA-depå i närmare fyrtio år, borde de inte vara i mint condition när de spelas upp? Skärpning.

Nu rensar jag ögonen med den här gamla godingen istället, i väntan på nästa dåliga found footage-rulle.