Friedkins kusliga trädsexklassiker

Handen som gungar vaggan från 1992, med en lika sexig som bindgalen Rebecca DeMornay som mordisk nanny åt trevlig medelklassfamilj, var Curtis Hansons genombrott och drog in fett med pengar. Och den har sina stunder, särskilt den efterblivne svarte hjälpredan (inte helt PK) som blir oskyldigt anklagad av den dumma nannyn, och Hanson är nu en av mina favoriter med både LA Confidential och Wonder Boys på meritlistan. 

Men om det funnits någon rättvisa i filmvärlden (vilket det ju sällan gör) hade The Guardian aka Djävulens barnvakt, William Friedkins chiller på ungefär samma tema som kom två år tidigare, blivit en succé och sluppit skämmas med 14% på Rotten Tomatoes och en placering på Roger Eberts "Most Hated Films"-lista. (Nu har den släppts på svensk dvd av NjutaFilms.)

Friedkin lär ha plockat bort sitt namn från förtexterna när filmen visats på kabelteve men där tycker jag han gjorde fel – det är verkligen inte tal om någon Exorcisten eller To Live and Die in LA, men Djävulens barnvakt är både charmigare, kusligare, har ett högre gore score och är framförallt mycket mer bizarr och övernaturlig än De Mornays städade tokerier i Handen som gungar vaggan. 

Ett trevligt clean-cut medelklasspar – han spelad av b-skådisen (och Bradley Whitford-lookaliken) Dwier Brown, kanske mest känd som Costners pappa i de drömska baseballscenerna i Field of Dreams, hon spelad av Carey Lowell som jag tyckte var skitsnygg när hon var Bondbrud i Licence to Kill – får en bäbis och letar nanny. Enter Jenny Seagrove, den undersköna brittiska aktrisen känd från tv, som har toppreferenser och liksom ett naturligt handlag med den nyfödde lille pojken. Föga anar paret att hon i själva verket är en mystisk skogsvarelse som står i förbund med ett människoätande elakt gammalt träd i den närliggande skogen, och att trädet med jämna mellanrum kräver blodsoffer i form av små oskyldiga bebisar. 


Djävulens barnvakt inleder lite skakigt, trots alltid fantastiske Miguel Ferrer (agent Rosenfield i Twin Peaks) i en biroll. Lowell och Brown gör sitt jobb bra, men deras scener är märkliga och lite tafatta, som om Friedkin inte är en 55-årig Hollywoodveteran med The French Connection, Cruising och en av världens mest hyllade skräckisar på cv:n utan en total-n00b som knappt vet hur man filmar en vanlig dialogscen.

Men en bit in i filmen är Seagrove ute på en äng och picknick-myser med det lilla gossebarnet när tre sjaviga fullisar plötsligt dyker upp och verkar vilja kniva, våldta och sen mörda Seagrove och möjligen barnet också, höga på mellanöl som de är. Seagrove lurar in trashet till trädet och sen följer en riktigt smarrig scen där en av dem får huvudet avkapat av arga grenar, en annan äts upp av trädet och blir köttfärs, och den tredje först blir pålad av en grov kvist, sen sliten i stycken av en grupp vargar som styrs av trädet, för att till slut explodera medan Seagrove lojt tittar på med barnet jollrande i famnen. En fantastisk scen.

Resten av filmen är en ren fest, särskilt om man vill veta hur ett riktigt trendig condo såg ut i Los Angeles 1990 och gillar blått ljus genom persienner och andligt trädsex. Jenny Seagrove går helt orädd all in på sin lätt absurda rollfigur, och finalen är en blodslaskig triumf med Evil Dead II-stämning. Mys!