Hemmapöjken Jeff

Det är mycket snack om Your Sister's Sister nu, Lynn Sheltons nya lofi-romkom som verkar råbra. Jag har tyvärr varken sett den eller hennes förra film Humpday än men tänkte ta fasta på att Mark Duplass är med i båda. "Ah. Ni menar brorsan till Jay Duplass, som tillsammans med Mark bildar brödraparet som skrev och regisserade filmen Cyrus som Ni hyllade i Er blogg förra året?" flikar en minnesgod läsare in, och givetvis har du helt rätt. (Omtänksamt av dig att länka till min text i meningen, förresten!) Mumblecore-brorsorna (vilket märkligt begrepp) följde nämligen upp Cyrus med Jeff, Who Lives at Home, som också är en liten pärla i all sin blygsamhet.

Handlingen: Jeff (Jason Segel) är en hämmad trettiåring som bor i mamma Susan Sarandons gillestuga och saknar förmågan att ta tag i sitt liv, han är liksom mentalt fastfrusen efter pappans död för några år sen. Jeffs bror Pat (Ed Helms) är en olidlig streber och dumdryg David Brent-typ som försummat sin fru till otrohetens gräns. Alla tre är frustrerade, i synnerhet Susan Sarandons kärlekstörstande kontorsråtta, och under en händelserik eftermiddag korsas deras vägar när ödet gör kaos med dem.

I början satt jag och blev klart irriterad på filmen. Det är idel handkamera, små snabba inzoomingar av en typ jag inte trodde var på modet längre (lägg av med sånt, jag och många med mig anser att det inte skapar inte närvaro eller nerv utan bara är störande!) och uppenbart improviserad dialog som ibland tuggar på tomgång. 

Men! Så fort Jeff och Pat möts blir det friktion, och filmen lyfter. Man vet aldrig var den ska ta vägen, flera av scenerna är klockrent fångade i all sin vardagligt absurda dråplighet, med en del lysande rolig dialog. Och Pat är en fascinerande jobbig figur, fint spelad av Helms som troligen fick en hundradel av sitt gage för The Hangover 2 men är mycket vassare här.

Utan att spoila alltför mycket kan det vara så att allting knyts ihop fint på slutet, och den cyniske kan här välja att anse att Duplass-brorsorna är alltför simpelt psykologiserande och kanske lite lata i sitt manusarbete. Tur att jag inte är sån! Jag tyckte istället att finalen var hjärtevärmande och fin, en vuxensaga med lyckligt slut som jag tycker att alla borde se.