Författarkväll med Maj Sjöwall

Mycket jobb på sistone, vilket leder till tröttma och bloggtorka. Men jobbet har sina perks. Förra veckan  hade vi en författarkväll med Maj Sjöwall, apropå att hela Sjöwall/Wahlöö-sviten släppts i nytryck, och att Studio S släppt The Laughing Policeman (efter Den skrattande polisen) på dvd. Maj pratade om böckerna och filmerna tillsammans med filmjournalisten Stefan Nylén (som är larvigt kunnig på svensk film) och jag modererade. Det blev en toppenkväll. 

Maj visade sig vara en rivig och rolig 78-årig tant med mycket att säga om både Roman om ett brott-sviten och alla filmatiseringar. Hon blev tyvärr aldrig rik på filmerna, inte ens de senaste 26 (!) löpande band-Beck, pga dåliga kontrakt, men nu får hon åtminstone bra royalties på nyutgåvorna på ålderns höst.

Vi körde klipp  från Hans Abramsons Roseanna från 1967, som Maj diggade: en snygg och välklädd Keve Hjelm som Beck (faktiskt lite lik Per Wahlöö med sitt välansade skägg, men det vågade jag inte säga högt), Tor Isedal som Gunnar Ahlgren (Motala-polisen som också kallas in som förstärkning senare i Den verdervärdige mannen från Säffle) och ett otroligt sävligt tempo. Slutet är dock råare, otäckare än Gösta Ekman-versionen från 1993, och hans Ernback är otroligt creepy som sexualförbrytaren Folke Bengtsson – han påminner lite om Kevin Spacey kring Se7en. En oförtjänt bortglömd film som inte finns släppt på dvd, jag var tvungen att se den på en fultankad vhs-rip där man själv fick fylla i Sven Nykvists fina foto (Georg Riedels sköna jazz-score hördes dock fint).


Mannen på taket körde vi också förstås, Majs absoluta Beck-favorit. Hon avgudade Bo Widerberg och älskade att de castade Carl Gustaf Lindstedt i huvudrollen. Don't we all? Jag tog klippet i början, när Kollberg (Sven Wollter) kommer in till Beck och får rapporten från nattens mord på Stig Nyman. Det är här Kollberg kör sin "Vad var Nyman? Slingra dig inte Martin. Vad var Nyman? Vad var han? Han var en jävligt dålig polis!" Håkan Serner som Rönn är också med på ett hörn. Scenen är nästan ordagrant efter boken. Förutom det fullkomligt lysande spelet och den perfekt fångade grådaskigheten (svensk kontorsmiljö från sjuttiotalet FTW) är det två saker som är helt briljanta under de drygt 60 sekunder scenen pågår: Wollter går fram till väggen och ställer fram visaren på den fula reklamklockan i plast som hänger där, och när han drar sin avslutande "jävligt dålig polis"-rant skakar han en tändsticksask i luften för varje ord och dundrar den slutligen i bordet på ordet "polis". Geni! Vetefan om det var Widerberg eller Wollter som kom på det, men det ger scenen ett ruggigt sväng. Liv till varje pris etc.

Och slutligen Den skrattande polisen från 1973, där Walter Matthau spelar "Jake Martin" eftersom Sjöwall/Wahlöö inte lät filmbolaget använda namnet och Bruce Dern hans partner Leo Larsen (en morf av Kollberg, Gunvald Larsson och några till). De tar premissen med bussmordet (som skildras brutalt med klarrött sjuttiotalsblod och stora squibs) men avviker sen från boken och gör om slutet rätt radikalt. Mustig San Francisco-flavour, och långa Robert Altman-tagningar med poliser som pratar i munnen på varandra. Matthau är trött, grinig, ständigt tuggummituggande, har en gnällig fru och örfilar upp en brud som börjar jiddra. Han är den gamla sortens polis i den nya tiden: under fallets lopp blir han ansatt av allehanda scum (horor, hallickar, transpersoner, jobbiga hare krishna-munkar) och stirrar trött tillbaka. Matthau gör rollen perfekt.

(Sen pratade vi lite om alla de europeiska Beck-rullar som finns: en med Derek Jacobi, en med Jan Decleir, och en okänd rysk som inte ens Maj hade koll på.)

Stefan la fram en intressant tes: i princip alla som spelat Martin Beck är från början komediskådisar: Ekman, Lindstedt, Matthau, Peter Haber... Go figure. 

Inför kvällen hann jag läsa om Den skrattande polisen och Den vedervärdige mannen från Säffle. Båda var svinbra fortfarande: effektivt skrivna och med torr humor. Det enda som kändes daterat var den ibland trubbiga samtidskritiken (Stockholm har blivit kallt, Klarakvarteren är rivna, de flesta poliser är inkompetenta, allt har blivit sämre) men det var ju också själva grejen med böckerna. Det var härligt att läsa dem igen, och en ära att få träffa Maj Sjöwall. En fin kväll.