lördag 2 oktober 2004

10 skäl att undvika Så som i himmelen

Kay Pollaks återkomst till filmsverige har blivit en sagolik triumf. Så som i himmelen har överösts av toppbetyg och biobesökarna köar för att få ta del av magin. Jan-Olov Andersson, annars en sansad man, höll nästan på att komma över tangentbordet när han knattrade fram sin ogenerade hyllning i Aftonbladet (en recension som förresten startade ’bladets nuvarande trend att strunta i premiärdatum och recensera högintressanta filmer dan efter pressvisningen - Ett hål i mitt hjärta fick samma behandling).

Men jag vill rikta ett varningens finger till alla er som till äventyrs tror att Så som i himmelen är den sinnenas fest som reklamen och besökssiffrorna vill låta påskina. Därför denna praktiska och användbara lista på tio fakta att hålla i minnet innan du plötsligt står bland alla andra i biljettkön, i begrepp att hosta upp dina surt förvärvade pengar för att göra Kay och Sonet tjockare. Att se Så som i himmelen är förenat med vissa risker för din mentala hälsa! Se denna lista som ren konsumentupplysning.

1. Först av allt: fem plus or no fem plus är Så som i himmelen den gamla vanliga historien som alltför många manliga europeiska auteurer känner ett starkt behov av att dela med sig av när de passerat femtistrecket: berättelsen om den medelålders manlige konstnären i kris som blir förlöst av en ung, vacker, livsglad, kåt men vilsen kvinna och finner ny mening i livet. En berättelse som är lika ofräsch och gubbsjuk vare sig filmen heter Sista tangon i Paris, Hårfrisörskans make, Stulen skönhet, eller Så som i himmelen. Frida Hallgrens livsbejakande lolita framstår mest av allt som nåt slags sagoväsen, lika förankrad i verkligheten som skogsrået eller älvorna, och man önskar att manliga medelålders regissörer för en gångs skull kunde sluta skriva manus med kuken.

2. Så som i himmelen är en ganska skamlös rip-off av två mycket bättre filmer: Lone Scherfigs dogmafeelgood Italienska för nybörjare (trasslig studiecirkel tar bussen till Italien) och vår egen nittiotalsklassiker Änglagård (frifräsande nykomlingar vänder upp och ned på trångsynt bysamvaro).

3. Sen hans förra film Älska mig (1986) har Kay Pollak ägnat sig åt att driva kurser om personlig lycka och självkännedom. Vilket är toppen. Men nånstans på vägen glömde han hur man berättar en historia på film. Så som i himmelen är så uppfylld av Pollaks idéer om personlig frigörelse att den nästan dukar under. Ingen av karaktärerna känns realistisk: de blir knappast mer än exempel på olika former av psykologiska låsningar och problematiska livssituationer. Att sitta i biostolen och sakta inse att man studerar diskussionsunderlaget till ett av Pollaks seminarier när man trodde man skulle få se en film är en lätt obehaglig historia.

4. Nivån på skådespeleriet varierar nåt sjukt. Micke Nyqvists spontant förvirrade naturalism blandas med totalt överspel utan förvarning. Scenerna mellan prästen Niklas Falk och hans fru Ingela Olsson är omåttligt teatraliska och man undrar om skådespelarna var medvetna om att de var på en filminspelning och inte stod på Unga Klara och sprutade saliv? Särskilt i en katharsisk konfrontation mot mitten av filmen som måtte vara en av de mest överspelade scenerna i svensk filmhistoria. Här är dialogen så korrekt och styltad femtiotalssvenska att man undrar om Pollak varit och snokat på Fårö och hittat några överblivna manussidor från Nattvardsgästerna och tänkt ”Hey!” Gunnar Björnstrand lär rotera i sin grav, själv mysryste jag i salongen av kalla kalkonkårar.

5. Alla figurer i filmen pratar olika dialekt, dvs olika varianter på rassligt imiterad norrländska. Utom Lennart Jähkel som brassar på med äkta lulemåle så det dånar i kulisserna. Vad heter dialect coach på svenska?

6. Så övertygad är Pollak i sin mission att vi som publik aldrig tillåts tänka själva. Varenda konflikt i filmen beskrivs, pratas sönder och löses utan att man någonsin känner sig delaktig. Ordet ”nyans” finns inte Kays ordbok och som publik känner man sig överkörd. I all välmening, men ändå.

7. Pollak klarar inte av att släppa en enda bifigur. Alla ska få vara med, alla ska förlösas. Vilket resulterar i en absurd och ganska meningslös scen mot slutet av filmen när en sidokaraktär, spelad av den timide mannen från Scanreklamen (”Jag trodde du bara åt kött från din egen gård?” – ”Men det är ju det jag gööör!”), som hittills haft summa noll repliker och bara synts i helbilder, reser sig upp och deklarerar en trettioårig hemlig kärlek till en annan perifer sidokaraktär. (Inga poäng för den som gissar om kärleken är besvarad.) Tre ord: Kill your darlings.

8. Micke Nyqvist, annars en gudabenådat duktig skådespelare, har sannolikt aldrig varit sämre. Pollak har lyckats locka ut det mest ruttet självupptagna ur Nyqvists naturalistiska stil, vilket resulterar i att han inte avslutar en enda mening. I hela filmen. En regissör som kan få Micke Nyqvist att framstå som en dålig skådespelare har en alldeles särskild gåva.

9. Finalen - som här inte ska avslöjas - är pajig bortom all mänsklig fattningsförmåga. Jag kom att tänka på den där scenen från Six Feet Under när David ställde sig upp i kyrkan och kom ut inför hela församlingen och applåderna kom, först trevande, sedan allt starkare, tills den växte till ett massivt dån – och det strax visade sig att det bara var i Davids romantiska fantasi. Så som i himmelen avrundas med en sån scen, fast här ska det vara på riktigt. En scen som får alla andra ”spontan och hjärtevärmande applåd utbryter i oväntat sammanhang”-scener att darra i jämförelse. En scen som måste ses för att förstås!

10. Om hela filmen går att summera i följande mening, skriven i all hast av en vän som inte ens sett filmen, har den problem: Finna musikens själ, komma till en liten by, bli ihop med någon snygg 20-något, hela byn blir osams... typ änglagård eller?

Men innan du tycker att jag är ond och kall ska jag erkänna att Så som i himmelen har sina förtjänster. Några skådespelare klarar sig med hedern i behåll, filmen ser bra ut och är välklippt, och Pollaks master plan för frigörelse har sina tveklösa poänger. Det är feelgood med fina baktankar och Kay Pollak vill oss väl. Men faktum kvarstår: en film som så oannonserat växlar från själspeppande måbrafilm till djupaste kalkon ser du på egen risk. You have been warned!

8 kommentarer:

Anonym sa...

Ah, Conan! Ingen sågar svenska filmer som du! Jag minst hur du, redan 1994, gav dig på Pumans dotter. Utan att ens ha sett filmen jublade jag för ditt häckel var så oförfalskat roligt. Sedan -94 har jag därför trott man kan säga "Pumans dotter - risig", eller "Ulf Hultberg - he he" och automatiskt få medhåll. Men! Förra veckan stötte jag på stort motstånd när jag slentrianmässigt reproducerade din tio år gamla åsikt. Jag blev mållös. Kan du ha haft fel? (Jag undrar för jag har fortfarande inte sett den)

Anonym sa...

grrrrrr....vilken välgörande sågning mitt i Kajs goa rosendoftande badvatten.
Angående det svenska ordet för dialect coach. Det heter på svenska dialog coach och du kommer att se det i eftertexterna på julens kanske hetaste masrulle...mmm...
Glöm inte vem som sa det
/mary

Conan sa...

Hehe, well, det var ju tio år sen men jag vill minnas att Pumans dotter var ett övertydligt pekoral med ruttna skådespelarinsaster. Framförallt var det roligt att dissa den då eftersom den var så politiskt korrekt och välmenande. Vilket inte hindrade att Ulf Hultberg (åsa Faringer var det väl också) kändes som töntiga proggare värda att mobbas... Men man var så ung och tuff då, och såpass insyltad i den angelägna filmen att det fanns ett behov att lätta på trycket - vi kanske ska omvärdera Ulf nu (filmen suger antagligen fortfarande är jag rädd).

Anonym sa...

Bäste Conan. Äntligen bekräftas mina misstankar. Kay ville egentligen berätta för alla snygga tjejer i 25-års åldern att det är fint med självupptagna och förvirrade män i 50 års åldern.
Inte bara är dom fina, dom kan också röra vid små sköra flickhuvuden med sina stora labbar så att dom nästan knäcks. Men det är bara sådär ont-skönt. Jag blir arg på Kaj. Men glad av dig.

Mvh
Påla

Anonym sa...

Bäste Conan. Äntligen bekräftas mina misstankar. Kay ville berätta för alla snygga tjejer i 25-års åldern att det är fint med självupptagna och förvirrade män i 50 års åldern. Inte bara är dom fina, dom kan också röra vid små sköra flickhuvuden med sina stora labbar så att dom nästan knäcks. Men det är bara sådär ont-skönt. Jag blir arg på Kaj. Men glad av dig.

Mvh
Påla

Anonym sa...

Wehee! Roligaste recensionen av denna film nånsin. Och bästa.
ALLA borde läsa den.

Anonym sa...

Ja du Conan. Det är tur att vi människor tycker olika. Mina livserfarenheter gör att jag tycker så som i himmelen är strålande bra och mycket vacker. Livet är magiskt men man måste börja upptäcka det för att ta del av det. Så för mig är det inte ett dugg konstigt med alla "förlösande" händelser i så som i himmelen. Vi människor möter varandra för att lära och utv. mha varandra och när en sak väl har skett kan det sättas igång så mkt i alla runt omkring. Sen den gubbsjuka biten hmm ja kanske... men jag tror att olika profiler dras till varandra oavsett ålder. Sen kanske det visserligen blir uttjatat med äldre män och unga kvinnor.. Så som i himmelen visar mig dock den sortens magi jag själv upplever i mitt liv. Kram Hanna

Conan sa...

Hanna: kul om Kay kunde ge dig något, mer än ett krypande obehag... Jag vet många som verkligen tyckte om filmen och jag har flera ggr hamnat i tryckta situationer när jag framhärdat i mitt ogillande - så nu nickar jag bara artigt när någon går igång på den. Vill ju inte framstå som en livsrädd cyniker vilket jag (tro det eller ej) inte är. Eller? :-) Kram!