Ett par av de mest intressanta filmerna från Stockholms filmfestival förra året gick upp på bio i fredags och om detta må ni berätta. Först ut Brad Andersons THE MACHINIST som blivit mer omskriven för Christian Bales turbobantning än för filmen i sig. Vilket inte är så konstigt med tanke på att hans härdade lekamen får både DeNiros och Zellweggers dietexperiment i konstens namn att likna småpotatis. Bale är otäckt mager och liknar mest av allt en koncentrationslägerfånge i huvudrollen som Trevor Reznik, industriarbetare med grava sömnproblem vars liv blir alltmer surrealistiskt när en mystisk plågoande dyker upp på jobbet och ställer till det.
Mer ska inte avslöjas av handlingen som blir alltmer drömsk och obehaglig i takt med att Trevors paranoia växer och allt går stadigt åt helvete. Och just när jag trodde jag genomskådat manusförfattaren Scott Kosars smarta vändningar överraskar han med en final som elegant knyter ihop alla trådar (och som bonus dessutom får en att bli sugen på att se om filmen för att fiska efter de ledtrådar som är strödda i Rezniks väg).
Men The Machinist är mer än en snygg manusövning. Anderson och hans fotograf Xávi Gimenez bygger snabbt upp en grådaskig och klaustrofobisk stämning - filmen är inspelad i Barcelona på snygga men svåridentifierade locations vilket spär på den drömska stämningen (ungefär som Tarkovskij lyckades skapa futuristisk stämning i Solaris bara genom att filma biltrafik i Tokyo och lägga ett rätt billigt svävarsus på ljudbandet). Det är ett fint paket, fulländat av den extremt Bernard Herrman-influerade filmmusiken.
Bale är perfekt i huvudrollen även om tokbantningen var en smula onödig och det är alltid kul att se raspröstade Michael Ironside som ända sedan Cronenbergs Scanners varit en solid birollsaxel att luta sig emot. Precis som i två av hans bästa filmer Total Recall och Starship Troopers får han armen kapad vilket känns som ett gott tecken.
The Machinist i all sin sjaskiga prakt är klassisk mardrömsnoir som inte alltid är så läskig som den vill vara men som bjuder på en del överraskningar och en tät och ruggig stämning. Och om man som jag är svag för en fiffig twist på slutet är det ren mumma. (Betyg: 8/10)
Över till OLD BOY som är regisserad Chan-Wook Park, Sydkoreas golden boy som jag inte sett något av tidigare. Dae-su Oh, en till synes vanlig karl vi inte vet något om, blir inlåst i en lägenhet i femton år utan förklaring av en för honom okänd man. Så släpps han en dag, får nya kläder och en mobiltelefon, och jakten på den som ville honom illa måste starta.
Så börjar en förvirrande men grann historia. Förvirrande för att Park gärna glider mellan nutid, återblickar och inre monologer utan att bjussa på några tydliga markörer av vad som är vad. Men ojojoj vad snyggt det är. Fet cinemascope som använder hela duken, mättade grundfärger som nästan spiller utanför duken, genomtänkta kompositioner, genialiska bildlösningar, plötsliga explosioner av stillsamt ultravåld à la Takeshi Kitano - you name it och Chan-wook Park har det.
Till de snyggt sjaskiga bilderna har han lagt klassisk musik, mestadels utslitna standards som Vivaldis De fyra årstiderna, och det funkar alldeles utmärkt. Klimax inträffar nånstans i mitten av filmen och består av en många minuter lång sekvens filmad i en obruten tagning där vår huvudperson slåss mot ett gäng gangsters med hammare, påkar och knivar - extremt utdragen och välkoreograferad våldsbalett som hela tiden böljar fram och tillbaka i en ändlös åkning i sidled och drar nytta av hela cinemascopeformatet. Det är lika skrytigt och välgenomtänkt som Brian De Palmas i sina bästa stunder dvs ofattbart snyggt.
Den överlånga upplösningen är skamlöst melodramatisk och historien och hämnd och gamla oförrätter har kanske inte den tyngd som avsågs. Men det spelar föga roll när bilderna är så mäktiga och så egenartade. (Betyg: 7/10)
tisdag 25 januari 2005
tisdag 18 januari 2005
The Forgotten
Julianne Moore går i terapi hos Gary Sinise för att komma över sin son som gått bort i en flygolycka ett år tidigare. Så en dag är allt som påminde om honom borta – fotoalbumet, videobanden – och Juliannes man, den mjuke Anthony Edwards från E.R., försöker varsamt förklara att de aldrig haft någon son, att allt bara är hennes förvirrade fantasier efter ett traumatiskt missfall ett år tidigare. Är Julianne galen eller ljuger alla i hennes omgivning?
Det är ett bra upplägg och The Forgotten börjar lovande som en snyggt fotad mix av Jagad och Rosemary’s Baby, och utvecklar sig sen till en rätt spännande paranoiathriller med bra spel av Moore och Dominic West. Man vet aldrig riktigt vart den ska ta vägen vilket alltid känns fräscht och kul – ända tills idéerna tar slut, det blir några osannolika manusvändningar för mycket och den krystade finalen raserar det mesta av den goodwill man byggt upp. Efteråt sitter man och försöker fylla hålen i intrigen utan att lyckas och blir smått förbannad över att man förväntas svälja dels den Marianne Ahrne-kladdiga mysfeminismen, dels de helt vilda logiska luckorna i manus.
The Forgotten andas kvalitet men är egentligen inte mer än ett medelbra Arkiv X-avsnitt med bättre foto, högre budget och skådisar från A-listan. Vilket får en att undra över vad Julianne Moore, Sinise och Anthony Edwards såg i projektet, särskilt Edwards vars roll är menlös å det grövsta. Och nu blir det varning för spoilers men... om man har en karaktär som publiken förväntas lita på men som senare visar sig vara på de ondas sida är det kanske ingen snilleblixt att casta Gary Sinise.
Så skippa The Forgotten men leta gärna upp The Stepfather, regissören Joseph Rubens thriller från 1987. Låg budget och ett gäng genre-schabloner men ett tajt manus och en suverän Terry O'Quinn i huvudrollen som mordisk styvpappa fixar en tät och obehaglig thriller. (Betyg: 5/10)
Det är ett bra upplägg och The Forgotten börjar lovande som en snyggt fotad mix av Jagad och Rosemary’s Baby, och utvecklar sig sen till en rätt spännande paranoiathriller med bra spel av Moore och Dominic West. Man vet aldrig riktigt vart den ska ta vägen vilket alltid känns fräscht och kul – ända tills idéerna tar slut, det blir några osannolika manusvändningar för mycket och den krystade finalen raserar det mesta av den goodwill man byggt upp. Efteråt sitter man och försöker fylla hålen i intrigen utan att lyckas och blir smått förbannad över att man förväntas svälja dels den Marianne Ahrne-kladdiga mysfeminismen, dels de helt vilda logiska luckorna i manus.
The Forgotten andas kvalitet men är egentligen inte mer än ett medelbra Arkiv X-avsnitt med bättre foto, högre budget och skådisar från A-listan. Vilket får en att undra över vad Julianne Moore, Sinise och Anthony Edwards såg i projektet, särskilt Edwards vars roll är menlös å det grövsta. Och nu blir det varning för spoilers men... om man har en karaktär som publiken förväntas lita på men som senare visar sig vara på de ondas sida är det kanske ingen snilleblixt att casta Gary Sinise.
Så skippa The Forgotten men leta gärna upp The Stepfather, regissören Joseph Rubens thriller från 1987. Låg budget och ett gäng genre-schabloner men ett tajt manus och en suverän Terry O'Quinn i huvudrollen som mordisk styvpappa fixar en tät och obehaglig thriller. (Betyg: 5/10)
Team America: World Police
En parodi på amerikansk utrikespolitik starring marionettdockor, med manus, regi och röster av South Park-männen? Det var roligt långt före trailerstadiet och frågan var om det ens fanns någon avlägsen risk för fiasko - hittills har Trey Parker och Matt Stone haft ett sagolikt bra track record (och då inkluderar jag gärna den förbisedda tramskomedin BASEketball).
Team America är en specialstyrka som rycker ut och hjälper till varhelst den internationella terrorismen slår till. När Kim Jong-Il satsar på världsherravälde rekryterar de Broadwaystjärnan Gary Johnston för att gå undercover och leda rättvisan till den onde diktatorn – som fått hjälp av ett gäng liberala men ack så vilseförda Hollywoodstjärnor med Sean Penn i spetsen.
Team America: World Police hade USA-premiär i oktober, mitt under slutspurten på valrörelsen, och jag hade väntat mig feta kängor både åt republikaner och demokrater. Men det blev tji, George Bush är inte ens med, och istället riktas pungsparkarna mot de liberala filmstjärnor som gärna tar politisk ställning i lämpliga frågor. Visst är satiren över USAs glatt brutala gung ho-imperialism både klockren och extremt rolig, men bäst är ändå nidporträtten av Susan Sarandon, Tim Robbins, George Clooney och deras kompisar i den liberala lobbyn. Det är ohämmat, magnifikt elakt och rejält kul – särskilt när de tas av daga på de mest slaskiga och kreativa sätt (docksplatter är en hittills outforskad genre men man blir genast sugen på mer).
Filmen är outsägligt grann. Scenografin är detaljrik och stiliserad, dockorna är omsorgsfullt byggda. Samtidigt som det ser bra fånigt ut när de struttar fram med bazookor i händerna, med glänsande trådar. Och däri ligger en stor poäng – istället för att sitta med wire removal och piffa till bilderna efteråt väljer man att låta fiskelinorna synas tydligt i bild, vilket bara gör det vackrare. Inga digitala effekter har använts, allt är klassisk dockteater med radiostyrda bilar och äkta krutexplosioner – det ger filmen en handfast kvalitet och det blir hur snyggt som helst, särskilt som det är fotat av Bill Pope, med Matrix-filmerna och Spider-Man 2 på meritlistan.
Framförallt har Trey Parker och Matt Stone inte ransonerat med skämten utan brassar på i sin vanliga ohämmade, smarta och snuskiga stil. Team America: World Police är lika uppfriskande och brutalt som South Park - vilket är ett betyg som heter duga. (Betyg: 8/10)
Team America är en specialstyrka som rycker ut och hjälper till varhelst den internationella terrorismen slår till. När Kim Jong-Il satsar på världsherravälde rekryterar de Broadwaystjärnan Gary Johnston för att gå undercover och leda rättvisan till den onde diktatorn – som fått hjälp av ett gäng liberala men ack så vilseförda Hollywoodstjärnor med Sean Penn i spetsen.
Team America: World Police hade USA-premiär i oktober, mitt under slutspurten på valrörelsen, och jag hade väntat mig feta kängor både åt republikaner och demokrater. Men det blev tji, George Bush är inte ens med, och istället riktas pungsparkarna mot de liberala filmstjärnor som gärna tar politisk ställning i lämpliga frågor. Visst är satiren över USAs glatt brutala gung ho-imperialism både klockren och extremt rolig, men bäst är ändå nidporträtten av Susan Sarandon, Tim Robbins, George Clooney och deras kompisar i den liberala lobbyn. Det är ohämmat, magnifikt elakt och rejält kul – särskilt när de tas av daga på de mest slaskiga och kreativa sätt (docksplatter är en hittills outforskad genre men man blir genast sugen på mer).
Filmen är outsägligt grann. Scenografin är detaljrik och stiliserad, dockorna är omsorgsfullt byggda. Samtidigt som det ser bra fånigt ut när de struttar fram med bazookor i händerna, med glänsande trådar. Och däri ligger en stor poäng – istället för att sitta med wire removal och piffa till bilderna efteråt väljer man att låta fiskelinorna synas tydligt i bild, vilket bara gör det vackrare. Inga digitala effekter har använts, allt är klassisk dockteater med radiostyrda bilar och äkta krutexplosioner – det ger filmen en handfast kvalitet och det blir hur snyggt som helst, särskilt som det är fotat av Bill Pope, med Matrix-filmerna och Spider-Man 2 på meritlistan.
Framförallt har Trey Parker och Matt Stone inte ransonerat med skämten utan brassar på i sin vanliga ohämmade, smarta och snuskiga stil. Team America: World Police är lika uppfriskande och brutalt som South Park - vilket är ett betyg som heter duga. (Betyg: 8/10)
torsdag 13 januari 2005
Se mig
Comme une image. Franskt drama med Marilou Berry, Agnes Jaoui, Jean-Pierre Bacri, Laurent Grévill och Virginie Desarnauts. Manus: Bacri och Jaoui. Regi: Jaoui.
På vägen hem från bion funderade jag på om det finns någon motsvarighet till paret Agnes Jaoui och Jean-Pierre Bacri, detta dream team inom fransk film som står bakom bland andra I andras ögon och nu Se mig. De skriver manus tillsammans, de castar sig själva i de saftigaste rollerna och spelar brallorna av resten, och Jaoui regisserar med säker hand. Dessutom påminner Bacri inte så lite om Johan Rabaeus, han utstrålar samma kalla intelligens och är en lika mäktig skådis. Här hemma finns ingen i samma viktklass (Colin och Helena, Hobert och Endre? Tjena?) och det vete tusan om Hollywood kan bjuda på några utmanare – det är som om Nora Ephron och Whit Stillman kilade stadigt, var på toppen av sina respektive förmågor och dunkade ut en gudabenådad film vartannat år.
Se mig är den inte så lite övertydliga titeln på parets nya film. Lolita är en lite tjock tonårstjej som desperat försöker få sin far, en uppburen författare spelad av Bacri, att ge henne kärlek. Pappan är dessvärre fullt upptagen med sin nya familj (ung snygg fru och välartad dotter) och att odla sin karriär som briljant tvärvigg, och håller sin dotter på armlängs avstånd. Jaoui är Lolitas sångpedagog och när hennes kämpande författare till man slår igenom korsas deras vägar med Bacris.
Precis som I andras ögon är det kulturell medelklass i Paris som åker bil, sitter på café och pratar på och en god stund hade jag svårt att omfamna filmen. Det kändes småputtrigt och menlöst. Men Se mig blommar ut till en mild och kärleksfull satir över mänskliga svagheter och tillkortakommanden. Bacri/Jaoui skriver raffinerat enkel dialog och får fram fina rollporträtt av sin unisont lysande ensemble av skådisar, och skapar rollfigurer som känns äkta i all sin mänskliga neslighet och kärlekstörstan. Kort sagt har de gjort det igen och min beundran för Jaoui/Bacri börjar närma sig rent löjliga proportioner. Gå och se. (Betyg: 8/10)
På vägen hem från bion funderade jag på om det finns någon motsvarighet till paret Agnes Jaoui och Jean-Pierre Bacri, detta dream team inom fransk film som står bakom bland andra I andras ögon och nu Se mig. De skriver manus tillsammans, de castar sig själva i de saftigaste rollerna och spelar brallorna av resten, och Jaoui regisserar med säker hand. Dessutom påminner Bacri inte så lite om Johan Rabaeus, han utstrålar samma kalla intelligens och är en lika mäktig skådis. Här hemma finns ingen i samma viktklass (Colin och Helena, Hobert och Endre? Tjena?) och det vete tusan om Hollywood kan bjuda på några utmanare – det är som om Nora Ephron och Whit Stillman kilade stadigt, var på toppen av sina respektive förmågor och dunkade ut en gudabenådad film vartannat år.
Se mig är den inte så lite övertydliga titeln på parets nya film. Lolita är en lite tjock tonårstjej som desperat försöker få sin far, en uppburen författare spelad av Bacri, att ge henne kärlek. Pappan är dessvärre fullt upptagen med sin nya familj (ung snygg fru och välartad dotter) och att odla sin karriär som briljant tvärvigg, och håller sin dotter på armlängs avstånd. Jaoui är Lolitas sångpedagog och när hennes kämpande författare till man slår igenom korsas deras vägar med Bacris.
Precis som I andras ögon är det kulturell medelklass i Paris som åker bil, sitter på café och pratar på och en god stund hade jag svårt att omfamna filmen. Det kändes småputtrigt och menlöst. Men Se mig blommar ut till en mild och kärleksfull satir över mänskliga svagheter och tillkortakommanden. Bacri/Jaoui skriver raffinerat enkel dialog och får fram fina rollporträtt av sin unisont lysande ensemble av skådisar, och skapar rollfigurer som känns äkta i all sin mänskliga neslighet och kärlekstörstan. Kort sagt har de gjort det igen och min beundran för Jaoui/Bacri börjar närma sig rent löjliga proportioner. Gå och se. (Betyg: 8/10)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)