Birth

Allting talade för att Birth skulle vara bra. Begåvad regissör (britten Jonathan Glazer som slog igenom med Sexy Beast som jag till min sorg fortfarande inte lyckats se), intressant premiss, lovande teasersnuttar - allt omkring den har andats sober och ruggig reinkarnationsthriller. Det börjar också lovande men slutar trist nog i stilla katastrof.

Nicole Kidman för dagen iförd illasittande Mia Farrow-peruk (tänk Rosemary's Baby) och pinnsmal lekamen (man vill inte ens tänka tanken att kameran enligt myten lägger på 10 kg) ska till att gifta sig när en tioårig pojke dyker upp från ingenstans och påstår sig vara hennes sedan tio år döde man Sean och kräver att hon avbryter sina giftasplaner. Pojken kan overkligt mycket om Sean och betygar sin kärlek så starkt att Nicole snart blir övertygad om att det verkligen är Sean.

Hon faller helt sonika för pojken, vilket bland annat ger upphov till den märkliga badkarsscen där Nicole och en tioårig pojke sitter nakna tillsammans och pratar känslor – en scen som lockade fram burop på Venedigfestivalen förra året och åsamkat filmen en del kontrovers. Men scenen är knappast särskilt etiskt tveksam eller obehaglig, mest bara konstig, och dålig. Och vad värre är en smula skrattretande. Vilket så småningom blir facit för hela filmen.

Det är ett lockande upplägg, och Glazer kommer hyfsat långt med att skapa osäker stämning: snyggt foto på välklädda och stiffa överklassmänniskor i stiliserade Upper Manhattan-lägenheter, olycksbådande och mäktig filmmusik, i extremt makligt tempo. Precis som i Gus Van Sants ruskiga Elephant är fotografen Harris Savides förtjust i långa monotona steadicamtagningar precis på rätt sida om total uttråkning. Och gossen spelas effektivt av Cameron Bright som mutat in sin nisch som obehaglig unge med elaka ögon i bl a direkt-till-videothrillern Godsend och The Butterfly Effect, också en rysare med reinkarnationstema, dock oändligt mycket roligare.

I takt med att Nicole blir kär i den mystiske pojken så tappar både hon och filmen all sans och det blir mest bara larvigt. Till Births försvar måste sägas att det är en av de mer bizarra och egensinniga filmer som går på repertoaren just nu - men for all the wrong reasons. (Betyg: 3/10)

We stand as one!

Här hemma i tråk-Sverige kan man ju knappt vifta med svenska flaggan innan någon kallar en rasist. Men i USA förstår man att patriotism också kan vara något väldigt fint - och dessutom ge näring åt kanske den bästa musikvideo som någonsin spelats in.

Klicka på länken nedan - och skruva upp ljudet på datorn. HÖGT!

http://americawestandasone.com/video.html

A Tale of Two Sisters

The Sixth Sense, The Usual Suspects, The Sting, The Others, The Village... filmer med en fet twist, gärna mot slutet, är i princip alltid sevärda (och heter alltid ett substantiv med The framför enligt den snabbenkät jag just gjorde). Men för att det ska funka och tillfredsställelsen ska vara maximal så bör denna twist vecklas ut på ett pedagogiskt men oväntat sätt, så att man känner sig grundlurad men lite smart samtidigt. Koreanen Ji-woon Kim (regi/manus) tycker dock att den regeln är för dorks och att en film ska ge intellektuellt tuggmotstånd. Därför A Tale of Two Sisters, en av de mest komplicerade och mångbottnade filmer jag sett.

Två systrar återvänder efter en tid på mentalsjukhus till sin pappas hus på landet, där de får tampas inte bara med en extremt frånvarande och sorgsen pappa och en neurotisk och elak styvmamma, utan också ett riktigt otäckt spöke. Vem är hon och vad vill hon?

Det börjar som en lovande spökhistoria med några riktigt obehagliga skräckscener och blir alltmer obegripligt och märkligt. En oväntad replik ställer allt på ända, och sista halvtimmen blir en kamp för att hålla ihop alla trådar, ända in i den förbryllande finalen. Efteråt: direkt in på IMDb för att finkamma filmens Message board efter ledtrådar – och si, en vänlig själ i USA har pedagogiskt förklarat hela skeendet på motsvarande två A4-sidor. Och sen kommer kommentarerna och andra fyller i med sina egna tolkningar - alla dock rörande överens om att A Tale of Two Sisters är ett sannskyldigt mästerverk och en blänkande gåva till mänskligheten.

Och det är det väl, på sitt sätt. Ji-woon Kim bygger med små medel upp en obehaglig stämning, där något är lite fel, lite skevt, i nästan varje bild. Det är något märkligt med systrarnas relation till varandra, något osagt de avklippta samtalen vid middagsbordet, något djupt förborgat hos den stumme pappan, något på språng inuti den neurotiska styvmodern. Och när vålnaden börjar hasa runt vid fotändan på sängen (precis som i måttlöst otäcka The Grudge) sitter man fastnaglad av fasa (japanska kvinnospöken med korpsvart hår för ögonen är som bekant bland det absolut mest skitläskiga som finns).

Men när filmen smyger över från skräckfilm till komplext psykodrama med fler ledtrådar och tolkningsmöjligheter än man kan skaka en pinne mot så tappade jag sugen. A Tale of Two Sisters är en formmässig triumf med ett foto som är det mest utsökta jag sett på länge, och Ji-woon Kim vet tveklöst exakt vad han håller på med. Men en film man måste plugga på om efteråt för att förstå – och helst se om både en och två gånger för att få ut det allra göttaste av alla planteringar och psykologiska lager – är en film som är svår att älska. (Betyg: 6/10)

Million Dollar Baby

Sista maj fyller Clint Eastwood 75 år och man kan lugnt säga att han åldras med grace. De senaste tjugo åren har han regisserat ungefär en film vartannat år. Ett par mästerverk har det blivit, närmare bestämt westernfilmerna Pale Rider och Unforgiven, ett par tre stolpskott, några halvdassiga polisfilmer, och en handfull filmade böcker där det ofta blivit riktigt lyckat - i synnerhet übersnyftaren Broarna i Madison County och Oscartyngda Mystic River (som faktiskt är bättre än Dennis Lehanes omständliga roman).

Nu är Eastwood tillbaka igen med Million Dollar Baby som redan rakat hem fantastiska recensioner och fyra tunga Oscar. Clint är tränare på halvdekis och driver en boxningsklubb tillsammans med sin sidekick Morgan Freeman. Allt lunkar på tills Hilary Swank dyker upp i form av white trash-brutta med en enda dröm: att bli boxare på riktigt. Efter lång tvekan går Clintan med på att ta sig an henne och hon visar sig ha oanade talanger.

Det börjar som en karaktärsstudie av några smått sorgliga men varmhjärtade åldringar, blir snart en klassisk boxningsrulle på underdogtemat à la Rocky, men byter karaktär efter halva filmen - mer ska inte avslöjas här för då förstör jag nöjet, men man kan konstatera att det inte var någon slump att Hilary Swank vann en Oscar.

Million Dollar Baby bär Clintan d.ä.:s signum: en varsamt berättad, gedigen film med tydliga karaktärer och ingen som helst brådska att föra berättelsen framåt, vilken känns tryggt och behagligt. Swank är bra men det är i mångt och mycket gubbarnas film: karaktärerna är mer intressanta, och samspelet mellan gubbsen är underhållande på ett lågmält vis som skulle kunna bli lite cute om det inte vore för den osentimentala regin och spelet. Clint själv är skönt tjurig och gammelmansknarrig i sin roll, och Freeman är lysande som alltid. Bra karaktärer alltså varför det skär sig när Swanks pundiga svennefamilj introduceras som ett gäng gapiga och korkade karikatyrer, vilket ruckar på balansen. Men det är invändningar i marginalen i en välspelad och gripande historia som sällan flammar till men hela tiden brinner med en stark och sällsam glöd. (Betyg: 8/10)

I Heart Huckabees

Ända sedan trailern till David O. Russels nya film dök upp i höstas har peppen varit stark - I Heart Huckabees kändes som Wes Anderson med crazyratten uppvriden till 11, en cool och snyggt paketerad komedi av regissören till Three Kings som knappast kunde sluta i annat än filmfest. Tyvärr är nog inte Huckabees den fullträff jag suktade efter, en del förtjänster till trots.

Jason Schwartzman spelar en manisk trädkramare som leder en aktivistgrupp för att rädda grönområden i stadsmiljön. Jude Law är hans nemesis, en pragmatiker som varit medlem i gruppen men lockats över till the dark side och blivit chef på konglomeratet Huckabees. Fixerad av ett slumpartat möte med en lång man från Afrika anlitar Schwartzman ett par "existentiella detektiver" (Lily Tomlin och Dustin Hoffman) för att spionera på honom – samtidigt som Isabelle Huppert dyker upp och sätter käppar i hjulet med ett mer destruktiv kontrafilosofi.

Tyvärr låter det snäppet roligare än det blir. Huckabees startar i 120 och lättar aldrig på gasen, det är ett evigt snackande som snart testar tålamodet. Jason Schwartzman är briljant men hans karaktär blir snabbt asjobbig, liksom de flesta andra i filmen, och ofta blir det bara så knasigt och stirrigt att man tappar sugen – och än värre, stundom känner man att Russel koketterar med sin prillighet.

Det är otvivelaktigt en smart film, en existentiell komedi om holism kontra nihilism, om att se världen som en helhet eller leva kortsiktigt och individualistiskt, och man blir impad av Russells ambitionsnivå – det är inte en lättsåld film och man förvånas att studion lät honom hållas. Men det blir för mycket hjärna och för lite hjärta, en film att beundra på ett intellektuellt plan snarare än att tycka om, även om jag kämpade. Skådespelarna kämpar på, Schwartzmans nojjor visualiseras med fräsiga animationer, och det är gött att se två gamla rävar som Hoffman och Tomlin i fin form. Men I Heart Huckabees är till syvende och sist en kul trailer och svinsnygg affisch i jakt på en god film. (Betyg: 6/10)