tisdag 1 juli 2008

John August om The Nines



Grej of the day: manusförfattaren John August skriver, som alltid insiktsfullt och intressant, om lanseringen och det relativa fiaskot med sin regidebut The Nines. Jag har inte sett den än - den gick upp i USA förra hösten (till finfina recensioner) och finns sen länge läckt på nätet, något som August diskuterat öppenhjärtligt och befriande pragmatiskt kring här och här.

I Sverige släpps The Nines direkt till dvd i september. Någon som har sett den? Och isåfall: pepp?

Andra bloggar om: , ,

13 kommentarer:

Martin Degrell sa...

Inget vidare. Såhär skrev jag någon annanstans:

"Denna kluriga episodfilm, i vilken Ryan Reynolds spelar tre karaktärer som tycks vara olika aspekter av samma person, är pretentiöst filmflum för Lost-generationen, ett arthouse-mysterium klätt i konventionellt filmberättardrag. Det är ett ambitiöst upplägg, men i slutändan är det ett tomt poserande – särskilt då upplösningen framstår banal och halvkokt. Reynolds gör vad han kan, och får god assistans av Hope Davis, men de kämpar i uppförsbacke."

Emanuel sa...

Den var ju med på Stockholm Film Festival. Den var verkligen sådär... Hade ganska höga förväntningar eftersom den hypades av Stockholm Film Festival, men den var obegriplig, tråkig och lämnade en undrande om man är dum i huvudet som inte fattar riktigt. Tyvärr får den en 2:a av mig.

Conan sa...

Det var tråkigt att höra! Martin sågar ju det mesta, men nu är ni ju två som dissar så då får jag väl tro er... :-)

elin lantto sa...

Apropå The Nines (har inte sett den), såg en annan episod-film på Stockholms filmfestival, The Ten (fniss). En av dom konstigaste och roligaste filmer jag sett.
Tio episoder som kommenterar de tio budorden. En massa kända ansikten dyker upp, bl a Winona Ryder av alla människor. Historierna är fullständigt surrealistiska; den märkligaste handlar om två grannar som försöker bräcka varann genom att tävla om vem som kan köpa flest catscan-maskiner (du skall icke hava begär till din nästas åsna, typ)! Personer som förekommit i tidigare episoder dyker upp igen i senare, och inte bara som bakgrundsfigurer utan som deltagare i den nya handlingen. Otroligt bra gjort.
Pepp!

Conan sa...

Ah! Jag var nästan på väg att se The Ten på festivalen, men det blev öl istället... Nu blev jag oerhört sugen dock. Måste kollas upp! (Är du den Elin som jag känner från way back? Isåfall: hej!)

Anonym sa...

Ska väga upp nej-sägarna nu och uttrycka att The Nines har all anledning till pepp. Älskade den. Tycker inte den känns pretantiös alls (och hey, jag ogillar Lost skarpt). Däremot håller jag med om beskrivningen "ett arthouse-mysterium klätt i konventionellt filmberättardrag" men absolut inte i någon negativ mening. Ryan Reynolds är skitbra. Jag kan förstå att folk har vitt skilda åsikter om den, vad än ditt slutgiltiga omdöme blir, Conan, torde The Nines vara värd en titt.

Andreas sa...

Instämmer med föregående talare: Pepp!

Inget makalöst otroligt, men trevligt och lite tänkvärt.

Och jämfört med Southland Tales, ett riktigt arthouse-mysterium, så är den milvis mycket bättre på en bråkdels budget.

Och Reynollds är riktigt bra faktiskt: Vi snackar trots allt om snubben i "Två killar och en pizzeria!"!

Conan sa...

Hurra! Hoppet lever. Ska dra ner den bums. Och lägga den med alla de 15-20 andra kamraterna i mappen för osedda filmer. :-(

Emanuel sa...

Nedröstad... Jaja, Conan, du får se vad du tycker själv! Förresten, jag såg The Ten på filmfestivalen - den var riktigt absurd och skön! Se den!

elin lantto sa...

Conan: jag tror inte att jag är den Elin du känner från way back, jag är förmodligen en annan...trevligt att råkas hur som helst.
Roligt att du tog upp din blogg igen - den är en av mina favoriter.
See ya!

elin lantto sa...

Hej igen, Conan.
Efter att ha tänkt lite har jag kommit fram till att jag kanske ändå är den som du känner från way back - om du är den jag tror.
Om det är så - trevligt att råkas igen.

Anonym sa...

Alla vet väl vem Elin Lantto är. :) Snyggast på Stureplan och är/var ihop med Brolle va?

elin lantto sa...

Tyvärr, eftertext.
Det är inte jag; hon är min onda dubbelgångare...