Semesterläsning 1: Richard Yates

Visst finns det väl ett Richard Yates-tåg som tuffar på därute? Jag står ivrigt på perrongen beredd att hoppa på. Herr Alarik var vänlig nog att låna ut sitt ex av A Special Providence från 1969 och jag fick den största läsupplevelsen jag haft på ett bra tag.

Wikipedia-dags: Yates hann skriva sju romaner och ett par novellsamlingar innan han dog 1992. Samtliga enormt kritikerrrosade men måttliga försäljningsframgångar, så vid slutet av 90-talet fanns inga av hans verk i tryck. På senare år har Yates blivit återupptäckt, i januari kommer Sam Mendes filmatisering av debutromanen Revolutionary Road starring Leo DiCaprio och Kate Winslet. Oscar-buzzet buzzar förstås, men jag hoppas att fokus inte bara hamnar på att Jack och Rose "äntligen" är återförenade i en ny film utan att det kan få fler att upptäcka Yates författarskap.

Tillbaks till A Special Providence: en klarsynt, sorglig och extremt välskriven berättelse om en mor och en son genom trettio- och fyrtiotalen. Mamman med konstnärsbegåvning, men otur med karlar, fast i en tid och plats och klass där en ensamstående kvinna med konstnärsdrömmar inte hade särskilt stort svängrum. Sonen som försöker bli en Man som soldat i kriget men ständigt klantar till det, i ett scenario som påminner lite om det där fantastiska avsnittet av Band of Brothers där Medic-killen stressar fram och tillbaka med medicin på slagfältet: andra världskriget skildrat varken heroiskt eller helvetiskt utan som en förvirrande, absurd och lätt surrealistisk plats där ingen riktigt vet vad som händer.

Yates skriver intimt och kryper snabbt under skinnet på sina huvudpersoner, man fastnar och fascineras direkt. Han är en lysande människoskildrare, både ömsint och osentimental. Anslaget är knappast episkt, snarare anspråkslöst, men i sin skildring av törnade livsdrömmar känns boken kanske ändå som en aspirant på Den Stora Amerikanska Romanen?

Nu väntar The Easter Parade. Pepp!

Andra bloggar om: Richard Yates, A Special Providence, litteratur, böcker, film