måndag 10 november 2008

Gears of War 2: Same kött, different day



Okej, efter ca tre timmar med Gears of War 2 känner jag mig klart nöjd. Jag började med att ta mig an rookien - som väl längre fram i spelet måste visa sig vara nåt slags joker i leken? en dubbelagent, eller (gasp!) en kvinna med nåt slags röstmodulator? vi får se - och leda honom genom träningsbanan. Inte för att jag behövde, det vara bara nån månad sen jag la ifrån mig Gears of War efter tre genomspelningar med en sorgsen suck, mest för att få en lättköpt Achievement (ibland är man en sån jäkla Achievementhora) och känna in mig lite.

Sen sparkar spelet igång, första banan är ett slitet och övergivet sjukhus med blod och hjärnsubstans i trevliga fontäner på väggarna - snyggt, men egentligen bara mer av samma. Det är lite längre fram som det börjar lossna: först skogsbanan (känd från första gameplay-snutten) där man åker på en stor rigg och locust kommer över med hjälp av änterhakar - det är större, bättre line of sight, mer episkt än ettan, och smått rafflande. Sen ner i grottorna igen för ett välbekant men trevligt återseende, och nu har jag precis kommit till en utbombad och brinnande stad (med civilians som löper amok och man ska undvika att slakta) och allt lovar extremt gott.

Det är en hel del snyggare än ettan, mindre grådask och mer klara färger, så klart det nu blir i en brutalt skitig och sönderkrigat eländig framtid, men det som är roligast (hittills) är de lite nya detaljerna i krigandet. Nu dör inte fienden direkt när man tömt ett magasin i dem, de blir först skadesjutna och krälar väsande runt på golvet, och är man inte rask hinner en locustkamrat fram och revivar dem, och allt bly var förgäves, vilket ger en en ny dynamik i skjutandet.

När de väl ligger där och hasar fram på marken i en svart blodpöl har man två val: antingen kutar man dit och använder den halvdöda besten som en levande sköld vilket är kul men pickan man då måste använda istället för bössan är liten och klen. När man lessnar på skölden trycker man på den blå knappen och vrider nacken av kräket med en rejäl nacksving, vilket är sweet... Men inte alls lika sweet som att strunta i sköldproblematiken, gå fram till den skadskjutne och bara resolut stampa sönder skallen med en välriktad känga. Köttigt och brutalt, men precis som i ettan är allt precis lagom over the top för att bli gött och roligt och äckligt på rätt sätt (jag tror nästan att Epic Games jobbat ännu hårdare också på de slaskande ljud som uppstår när man vadar genom lemlästade locustkadaver efter en våldsam eldstrid).

Och så är det lite nya vapen, hittills inget väldigt upphetsande även om granatkastaren är småkul. Men jag är ju bara i början än. Ser fram emot några härliga veckor i grobianernas sällskap. Jag har inte ens duellerat med motorsågen än!

Andra bloggar om , , , , ,

Inga kommentarer: