...bästa film: There Will Be Blood
En mäktig, fruktansvärt vackert fotad saga om hur Amerikat byggdes upp av de tre tunga hörnstenarna kapitalism, religion och showbiz. Daniel Day-Lewis är monumental - bara det ensamma vita, bångstyriga hårstrået i hans enorma Bill the Butcher-mustasch spelar lätt brallorna av samtliga av hans generationskamrater i Hollywood. Men jag är fortfarande inte på det klara med Eli/Paul-problematiken.
Bubblare: The Dark Knight, Barnhemmet, Wall-E, No Country for Old Men, The Savages
...bästa svenska film: De ofrivilliga
Om man ska summera filmåret 2008 är det omöjligt att inte minnas Henrik, busschaffisen from hell - hans förnumstiga självupptagenhet, hans rättfärdigt gnälliga röst – med en mysrysligt kall kår längs ryggraden. Han stod för några av de bästa scenerna i en omåttligt välskriven, överraskande, plågsam och fascinerande betraktelse över gruppdynamik och mänskliga vardagsrelationer.
Bubblare: Ping-pongkingen, Låt den rätte komma in, Maggie vaknar på balkongen
...remake: 3:10 to Yuma
Nån som sett femtiotalsoriginalet med Glenn Ford? James Mangolds nyversion var svettig, välspelad, våldsam och precis lagom revisionistisk.
...slut: Frank Darabonts The Mist blev en av de allra bästa Stephen King-filmatiseringarna. Trogen Kings oerhört tajta och läskiga långnovell... ända tills det hysteriskt ondskefulla slutet, en filmisk pungspark som duckar för både menlös happy end och obligatorisk skräckfilmstwist. Helt pardonlöst. Men var det mäktigt eller lite väl konstruerat?
....läskigaste: spanska realityskräckisen [Rec] bjöd på en zombieattack i ett hyreshus med twisten att allt filmades i realtid med handkamera av ett tv-team ute på rutinuppdrag. Ett hopkok av The Blair Witch Project, Cloverfield och ett gäng zombiefilmer, med en rätt irriterande knattereporter i huvudrollen - men efter den första besinningslösa konfrontationen i den gamla tantens lägenhet var det vuxenblöjor here I come! Och slutscenen ska vi inte ens prata om. (Varning dock för amerikanska remaken Quarantine, som verkar riktigt kass.)
...roligaste: Tropic Thunder
Ben Stillers metafilm var frustrerande ojämn, och när man försökte göra actionscener som skulle kännas tuffa på riktigt blev det bara fånigt. Men jag har inte skrattat så hårt på bio i år, jag skrattade så jag grät direkt under det underbara trailerpaktetet i början, och blir fortfarande glad när jag tänker på Stiller i Simple Jack-utstyrsel. Hehe.
Bubblare: Walk Hard: The Dewey Cox Story, Step Brothers
...våldsammaste: Rambo
Sequeln ingen frågat efter bjöd på två tredjedelar tröttsam och dyster djungelmelodram, och en avslutande en tredjedel sinnessjuk våldsorgie där gamle John Rambo slaktade burmesiska soldater med kanon och man snart tappade räkningen på alla groteska närbilder på avslitna benpipor och massakrerade kroppar. Oerhört renande.
...mest underhållande: Doomsday
Neil Marshalls överspända soppa på Flykten från New York och Mad Max blev alltmer parodisk för varje minut och varje ny biljakt... men jag hade ett par oerhört trevliga timmar i sällskap med snyggt filmade halshuggningar och "tuffa" oneliners.
...sämsta film: Get Smart
Dan in Real Life, Evan Almighty, och nu detta - Steve Carell, vad fan hände?
Bubblare: Hell Ride, Righteous Kill
...mest efterlängtade: Fishy
Maria Bloms lågbudgetkomedi om kärlek i Fisksätra, inspelad 2002, fick äntligen premiär och försvann plågsamt snabbt från biorepertoaren. Håller en tumme att den får nytt liv på dvd, för det är fin och välspelad pärla, väl värd att upptäcka.
...svartaste: Margot at the Wedding
Noah Baumbachs The Squid and the Whale är en lättsam skrattfest jämfört med uppföljaren, om den symbiotiska relationen mellan Margot och hennes tonårsson. Kolsvart, plågsamt och roligt.
Bubblare: Quantum of Solace
....slappaste: mina insatser under årets Stockholm Filmfestival inskränkte sig till att skriva tvenne gnälliga inlägg och se EN film. Slarv! Men när den filmen var Kelly Reichardts smått fantastiska Wendy and Lucy, ultralågbudgetfilm om en fattig drifter och hennes hund som hankar sig fram i ett samhälle där de i princip är osynliga, så gör det inte så mycket. Lysande spel av Michelle Williams - precis den sortens engagerade, low key-spel som borde rendera en Oscar istället för alla lyten, lösnäsor och histrionics som brukar premieras. Vi håller tummarna för en nominering.
...bästa biljakt: We Own the Night
James Gray återvände till den typen av dova, ödesmättade, våldsamma familjedramer han gör så fruktansvärt bra, och förutom att vara ännu en kraftfull historia om blodsband, heder och lojalitet bjussade We Own the Night på en av de tätaste biljakter jag sett: filmad ur Joaquins Phoenix pov i ösande spöregn, lika kaotisk och våldsam som hans rollfigur upplever den, med några helt fruktansvärda sekunder där det... händer nåt otäckt (inga spoilers här inte!). Rafflande och imponerande.
...tröttaste: efter mästerverket Far From Heaven avgudar jag såklart Todd Haynes, men nu har jag somnat de senaste fem gångerna jag försökt se hyllade I’m Not There. Är den bra? Ska jag skärpa mig? (Det var dock roligt när Beatles framställdes som fnittriga smurfar med heliumröster.)
Andra bloggar om There Will Be Blood, De ofrivilliga, [Rec], Fishy, Tropic Thunder, We Own the Night, Wendy and Lucy, The Mist, Margot at the Wedding, film
