söndag 11 januari 2009

WTF, ska jag ha dåligt samvete för att jag skjuter nazister nu också??



Om man plöjt Call of Duty, Call of Duty: United Offensive, Call of Duty 2, Call of Duty 3 och Call of Duty 4: Modern Warfare - samtliga två gånger vardera, plus ett onämnbart antal timmars krigande online mot nederländska tolvåringar och amerikanska målbrottskillar - har man då något att hämta från femman, Call of Duty: World at War? Svar: nja. Allt är extremt välbekant, inklusive seriens svagheter: de smyglinjära banorna, medsoldaterna som envisas med att alltid kuta järnet i förväg, den obligatoriska bustrista pansarvagnsbanan. Ändå sitter jag där halvvägs in och myser. Dels har man anlitat Kiefer Sutherland som röst, både i de snitsigt presenterade mellansekvenserna och i spelet, och att kuta i land på Okinawa med Jack Bauers gruffanden i örat är rätt mäktigt. Och dels är några av banorna - en sniperbana som är klart influerad av den gudabenådade Tjernobylepisoden i fyran, en andlös jakt inne i ett övergivet mentalsjukhus - bland de absolut vassaste i hela serien.

Sen var det det här med Budskapet... CoD-serien har ju hela tiden varit försiktigt anti-krig, fast rätt diskret, det har mest varit väl valda citat när man dör och väntar på att spelet ska ladda om. I och med fyran som tog skuttet in i nutiden - och därmed inte kunde luta sig tillbaks mot det trygga andra världskriget, då de allierande var snälla och nassarna odiskutabelt onda - blev det fler gråzoner, och en mörk, cynisk ton mitt i actionvåfflan, samtidskritisk samtidigt som det bjussades på övervåld och maffig eskapism.

I World at War är vi tillbaks i träsken under WW2, men med en ordentlig skopa tankeställare i form av kalla fakta om dödsoffer, barnförbjudna journalfilmssnuttar med äkta avrättningar, och en bister ton väldigt långt från den okomplicerade krigsromantiken i Medal of Honor-serien som startade andra världskriget-vågen till salig PlayStation i slutet av nittiotalet. Soldater skriker i dödsångest, det geggas runt bland fallna medsoldater i smutsiga skyttevärn, det huggs med bajonett och är allmänt deppigt och extra blodigt. Som nytt vapen bjuder man på eldkastaren, otroligt grym i ordets bägge betydelser - det är rätt sweet att använda på fienden, men när det samtidigt ligger på extremt obehaglig filmmusik värdig ett riktigt ruggigt survival horror-spel blir det en märkligt blandad upplevelse. Adrenalinet pumpar som det ska, men man mår samtidigt nästan lite illa av all förstörelse och besinningslöst dödande. Vilket säkert är fint nånstans, men när man inte ens får skjuta nazister utan att känna dåligt samvete, har det inte gått för långt? Vart tog de gamla fina värderingarna vägen?

Andra bloggar om , , ,

2 kommentarer:

Johan sa...

"de allierande var snälla och nassarna odiskutabelt onda"

Ja herregud, den där svartvita historieskrivningen kan verkligen få det att knyta sig i magen. Låter väldigt trevligt att de verkar ha arbetat lite på den punkten!

Steelwheels sa...

Jag fick dåligt samvete av att använda eldkastaren. Jag var tvungen att ropa "förlåt" rakt ut medan japanerna föll brinnande ur träden.