Har man ett ansvar inför sig själv för vilken årets första film ska bli? Eller är det bara att slänga i sig nåt, vad skit som helst? Jag brukar vara lite försiktig där, och liksom känna in det nya året med något värdigt och passande. 2007 inleddes med Ferrell-myset Stranger Than Fiction vilket kändes helt rätt. Förra året fick Tre solar äran, det kändes som en perfekt bakfyllefilm på nyårsdagen (tyvärr var den inte riktigt lika usel som jag hoppats).
I år, på 2009 års första skälvande dag, blev det barnfilm: The Clone Wars. Helvete också. Hela året jinxed? Eller: det kan bara bli bättre efter det här? Skiten var bedrövlig, såg ut som mellansekvenserna i ett tv-spel från 2005. I en scen gör kameran t o m en "hisnande" åkning från himlen och in i nacken på Obi-Wan Kenobi, precis som i spelen - men just när man famlar efter handkontrollen för att få börja spela inser man att filmen bara fortsätter, med ännu en ändlös radda löjliga Phantom Menace-robotar i taktfast marsch. Dystert.
Försökte styra upp situationen med att i rask takt klämma två klassiska skräckfilmer jag gått och längtat efter: först Larry Cohens It's Alive, om ett helt vanligt medelklasspar som föder en monsterbebis som går bärsärk på förlossningen, rymmer genom en ventilationstrumma och sen sprider skräck på gatorna. Specialeffekter av Rick Baker, som på den tiden (1974, ett tag före Star Wars och The Howling) inte nått sin fulla potential (även om apan i John Landis Schlock som han skapade året innan ser riktigt bra ut). Bebisen visas i barmhärtigt korta tvåsekundersklipp och är inte direkt skrämmande. Men miljöbudskapet (mutationen, hintas det, kan bero på alla föroreningar och skit som släpps ut i dricksvattnet) sitter fint, Bernard Herrmanns filmmusik är i vanlig ordning helt fantastisk (det här var under de sista åren av hans liv då han slummade lite med skräckisar). Och pappans sorg och frustration skildras känsligt av John P. Ryan i ett grandiost överspel som gett honom en liten men peppad fanbase på nätet (tyvärr dog Ryan 2007, hans andra stora roll var som den ondskefulle fängelsechefen i Runaway Train). Nån som sett uppföljarna, It Lives Again och It's Alive III: Island of the Alive (gotta love that title)?
Och sen Tod Brownings Freaks, äntligen. Kontroversiell och nerklippt när den kom och en effektiv karriärdödare för Browning som var het efter Dracula men brände det rejält när han visade upp äkta freaks för en upprörd publik. Med dagens ögon är filmen framförallt fascinerande, en sorglig melodram om hur människor begår grymheter mot varandra och mot de som är annorlunda. Det ironiska, förstås, är att det är de, ähum, funktionsnedsatta som är hjältarna och de flesta "normala" människorna i filmen är småsinta och elaka. Sen ska medges att det fortfarande är rätt bizarrt att se pinheads-filurerna, The Human Torso, skäggiga damen med flera, eftersom de är äkta - det finns fortfarande ett visst shock value där. Slutet är bäst, när freaksen jagar in Olga Baclanova under vagnen - jag förstod inte exakt hur hon kunde förvandlas till en förvirrat kacklande hönskvinna bara av att bli skrämd av ett gäng dvärgar, men det är en effektiv slutscen.
Nu tuffar jag på med Argentos Profondo rosso och Lindsay Andersons This Sporting Life. Bring it on, Lovefilm!
Andra bloggar om The Clone Wars, It's Alive, Freaks, Tod Browning, skräckfilm, film
6 kommentarer:
One of US! One of US! One of US!
Själv började jag 2008 med att se Steak. Det filmåret blev inte bättre.
Den största scenen i Freaks är ju just den du har en bild på, när mannen utan vare sig armar eller ben rullar sig en cigg och sedan tänder den.
Jag började nog om jag tänker efter året med The Wrestler. Sedan tvingades jag i en hast göra om alla mina favvolistor för 2008. Så man kan ju säga att mitt filmår 2009 började starkt.
Av en händelse påminde du mig nu om att jag skrev ett eget inlägg i den där frågan om filmhistoriekoll kontra "ingen koll". Kolla om andan faller på.
Max
Hur är det med Lovefilm nuförtiden? Jag fick ett presentkort i julklapp av typen "två månader gratis", men har läst lite varningar - bland annat om att man inte alltid får de filmer man önskar och att man lätt fastnar i deras avgiftsträsk forever... Men kanske har de skärpt till sig??
Min första film för året blev Random hearts. Det var den enda vhs i fjällstugan som jag inte hade sett. Ingen klockren start på filmåret, och lite taskigt sätt att hedra Sydney Pollack kanske, för det måste vara en av hans sämre filmer..
Betar av den stora Prime Suspect-burgaren som påpassligt kom i julstrumpan.
Henri: Hehe, jag har alltid trott att den där ramsan levererades långsamt och olycksbådande: "One of uuussss..." men istället var de ju muntra och peppade. Ännu bättre.
Mattiaz: Jag har varianten med 4 filmer/mån för 99 spänn och är väldigt nöjd. Har inte så många nyheter på listan utan mest klassiker och då får man alltid det man vill ha. Å andra sidan är det kul att inte veta exakt vilken film det blir.
Max: det ska jag!
Jacob: beklagar... Har inte sett den, men det känns som sagt inte som Pollacks finest hour.
Fredrik: Nice! Klämde de flesta avsnitt i höstas. Otroligt bra.
Skicka en kommentar