"OK everybody, that's a wrap"

Även om det väl inte borde kommit som en skräll känns det oerhört märkligt att han är död. Så idag kör vi en repris på en text om en av Michael Jacksons finaste stunder - kändisvideon till Liberian Girl. Vila i frid!

Andra bloggar om Michael Jackson

Mozzorama!

Såhär fint blir det med en iPhone från sektion A24, rad 11. Click to enlarge!

Gårdagkvällens Moz-konsert på Hovet in a nutshell: jävligt bra. Det var tredje gången jag såg honom, första var på Fryshuset/Arenan 1998 (?) - usel lokal men mäktigt att han avslutade med Meat is Murder. Och sen på Globen sist han var här ("I especially like Plopp") i april 2006 och kycklinggul skjorta. Det här var överlägset bästa. Han inledde med This Charming Man och Billy Budd (hyfsat klipp finns här) och avslutade med First of the Gang To Die (stökigt som fan med plats för handpåläggning och några bindgalna fans). Dessemellan:

Highlights: How Soon is Now (blytung! - vi undrade efteråt hur fasen de fixade Marrs gitarreffekter), Black Cloud, You Just Haven't Earned It Yet Baby - första gången på turnén och första gången ever på 22 år tydligen, så där fick vi vara med om nåt historiskt) och The Loop, b-sidan från Sing Your Life-singeln som lät helt fantastisk live, uppfläskad av Boorer och hans mannar. För övrigt den äldsta sololåten han spelade - inget från de tidiga åren, inget från vare sig Maladjusted eller Southpaw Grammar, och som sagt bara Billy Budd från Vauxhall and I. Disappointed.

Bummers: för många svaga/jobbiga låtar från de senaste två albumen. Har aldrig gillat The World is Full of Crashing Bores och Let Me Kiss You - när de kommer tätt efter varann blir det sömnigt. Och Life is a Pigsty var rätt mäktig i början med samplat regn men blev förbannat seg mot slutet. Och sen avslutades konserten med ett fucking bassolo. Absolutely vile!

Mellansnack: "Have I really deserved this?" (efter att nån slängt upp en 200 grams Marabouchokladkaka), "You would have had to have been there..." (efter den tama publikreaktionen på en - let's face it - rätt kass version av I Keep Mine Hidden), "Hello YouTube!" (till den blinkande muren av mobilkameror i publiken). Samt en smårolig kommentar om att Norge vann ESC.

All in all en kväll att minnas för livet. Mer finns, förstås, på YouTube - tex här. Och missa inte min konsertkamrat Jonas P3-reportage från Mozzers femtoårskalaskonsert i Machester (ligger ute några veckor till).

Låtlistan:

This Charming Man / Billy Budd / Black Cloud / How Soon Is Now? / When Last I Spoke To Carol / Ask / I'm Throwing My Arms Around Paris / How Can Anybody Possibly Know How I Feel? / You Just Haven't Earned It Yet, Baby / Irish Blood, English Heart / One Day Goodbye Will Be Farewell / The World Is Full Of Crashing Bores / I Keep Mine Hidden / Let Me Kiss You / Girlfriend In A Coma / Life Is A Pigsty / Sorry Doesn't Help / The Loop / I'm OK By Myself // First Of The Gang To Die

Andra bloggar om Morrissey, Tour of Refusal, musik

Serie-pepp: Thomas Ott!

Den schweiziske serietecknaren Thomas Ott blev en ny bekantskap för mig häromåret när han gjorde det makalöst snygga omslaget till Shirley Jacksons We Have Always Lived in the Castle i Penguins Graphics Classics-serie (jag skriver mer om det här). Nu är han aktuell på svenska med Numret 73304-23-4153-6-96-8 (Kartago) som släpptes på Fantagraphics förra året. Utförd i Otts säregna stil, på skrapkartong: metodiskt, omsorgsfullt, mardrömslikt.

En dödsdömd fånge lämnar efter sig en papperslapp med just den siffersviten: hans bödel hittar den på golvet efter avrättningen och plockar med den hem - och upptäcker att hans liv styrs av numrena på ett lyckosamt vis, innan allt går käpprätt... En elegant utförd, elliptisk, kryptisk, Twilight Zone-artad liten berättelse - helt utan dialog - som blir ännu bättre när man läser om den och förstår exakt hur väl Ott tänkt igenom och planerat hela den drömlika historien.

Nu blir det till att köpa mer Ott: Fantagraphics har gett ut ett par volymer till, Cinema Panopticum och Tales of Error. Pepp!

Andra bloggar om Thomas Ott, serier, böcker, litteratur

Hans nådes tid

"Men stormen gick sin gång. (...) Döden bröt upp från sina boningar och vandrade ut och sådde och skördade. Saltvatten gurglade i många strupar, men inte som hälsosam medicin mot förkylningar. Många händer grep efter svallvågens undflyende, bräckliga, fåfängliga möjlighet och fäste; efter halmstrået som gungar på den. Rädsla kved och skrek och förintelseröster vrålade i luftraseriet. Dödshundarna var på jakt. Stänket från dödshundarnas saliv sprutade över huvuden som försvann under yatns vrede på väg ner mot fiskens lugna värld."

Håller på och plöjer Eyvind Johnsons Hans nådes tid från 1960. När det är som bäst - som ovan, eller som när Johnsons torra humor tittar fram - är det fantastisk läsning.

My first taste of Dick

Har länge varit sugen på Dick efter alla filmer man sett baserade på hans böcker, och nu var en kollega vänlig nog att låna mig Second Variety, en utgåva med samlade noveller 1952-55. Titelnovellen sålde in Dick hos henne och det funkade på mig också: efter bara tre sidor var jag smått hooked, och klart beredd att dyka rätt ner i mer femtio/sextiotalsscifi som Richard Matheson och Harlan Ellison.

Handlingen: i en inte så avlägsen postapokalyptisk framtid där nästan hela mänskligheten är utrotad slåss de få kvarvarande amerikanska soldaterna mot ryska invasionsstyrkor. Jänkarna tar hjälp av claws, små ettriga robotar som är programmerade att anfalla människor och skära dem i småbitar - de slinker ner i bunkrarna och gör snabbt och skoningslöst hackebiff av the russkies med hjälp av roterande knivar. Dock visar det sig precis som i Terminator - som för övrigt snodde en hel del idégods av Dick, som då var död och inte kunde stämma Cameron - att maskinerna blivit så intelligenta att de börjat utvecklas och modifiera sig själva, och kanske har de två forna supermakterna nu en gemensam fiende. 48 sidor, tajt som en keps, sluttwisten syns visserligen en mil bort men det funkar ändå.

Nu är jag väldigt sugen på att se filmatiseringen av Second Variety: Screamers, den kanadensiska filmatiseringen från '96 med Peter Weller i huvudrollen. B-action med en budget motsvarande cateringnotan på T2, men verkar enligt internet ändå vara helt okej.

Och mer Dick förstås - resten av Collected Stories vol 2 ska plöjas. Karln hann ju skriva så oerhört mycket under sin livstid - vilken roman ska man börja med? Tips?

Andra bloggar om Second Variety, Philp K Dick, science fiction, litteratur

Helvetiskt bra!

Är Sam Raimis Drag Me to Hell verkligen så mäktig som vi hoppades? Jajjemen!

Skate is great!

Jag kan just nu inte se mig mätt på Over It, Dinosaur Jr:s nya singel. Så satans bra!

Hur många knubbiga silverhåriga 43-taggare kan ställa sig på en skateboard och ändå (eller just därför) se extremt självklara och coola ut? (Retorisk fråga: svaret är blott en, Joseph Donald Mascis.)

En försiktig gissning är väl att killarna fått lite "hjälp" med att utföra tricksen. Dock ser det faktiskt ut att verkligen vara Murph som grindar med cykeln runt 2:50. Kan det vara sant?

Och vilket stort ögonblick det blir 3:06 in i videon när J tolkar på sin bräda efter Lou. Närbilden på J's hand på Lous axel blir oerhört laddad när man känner till alla år av bråk och det nästan extrema hat de öst ut över varandra. Rörande, på riktigt. Och i apsnygg slo-mo dessutom.

Den här videon, och det här (också från Pitchfork) skapar just nu en MASSIV PEPP inför nya skivan Farm som släpps 23 juni. Har redan fått det på fil av en reklamare, men den här gången vill jag inte ful-lyssna. Jag vill äga.

Andra bloggar om Dinosaur Jr, J Mascis, Over It, Farm, musik