Lost-finalen eller Vem drog ur proppen?

Lost är slut - flipp eller flopp? Jag lutar åt det förra, trots den där scenen i kyrkan. Läs min text på Weird Science.

Och missa inte det lysande Jimmy Kimmel-klippet med tre alternativa slut och paret Lindelof/Cuse på spexhumör:

Eller det här klippet från CollegeHumor, som framförallt faktiskt skapar en viss pepp att börja om med serien från början. Kanske när tioårsjubileumsboxen kommer?

See more funny videos and funny pictures at CollegeHumor.

Stick with your own kind, FREAK!

Åttiotalsrullarnas bästa gåva till filmhistorien var sannolikt mobbarna - de som gjorde wedgies, la fälleben på matan och bara var allmänt vidriga mot nördarna. The Huffington Post har gjort en fin liten hyllning till the bullys, från Bill Paxton i Weird Science till Craig Sheffers överklassvin i Some Kind of Wonderful. Samt framtidsversionen av Biff Tannen ("Anybody home, McFly??").

Skönaste mobbaren i filmen ovan är nog Billy Zabka, den blonde från Karate Kid som var den perfekte ariske bullyn i flera filmer (med en mäktig hårhjälm to boot). Och bästa sekvensen är hur Wyatts flock of seagulls-lugg lyfter när Bill Paxton spottar ur sig ordet "piss" vid 00:26. Eller hur perfekt James Spader levererar repliken "You're a bitch!" med släpigt förakt vid 00:55. Åttiotalet!

"Äntligen!"

Lustigt sammanträffande: jag är i färd med att flytta över alla mina cd-skivor till plastfickor för att lägga i lådor (fortfarande helt analogt alltså; jag är inte riktigt redo att ta steget till filer än) och satt igårkväll och funderade om jag verkligen behöver alla mina 12 cd-singlar med Björk som jag senast spelade ca 2004? (Svaret är naturligtvis ja, den där Dillinja-remixen av Cover Me var ju så fin.)

Och idag meddelas det att Björk ska få årets Polar Music Prize tillsammans med Ennio Morricone.

(OK, sammanträffandet var nästan helt poänglöst, men det jag menar är: hur ofta tänker man på Björk nuförtin? En gång per kvartal? Varje gång man råkar gå förbi bokstaven B i cd-hyllan?Varje gång It's Oh So Quiet dyker upp i den där reklamen för charterresor?)

Ett populistiskt val, sannolikt det "bredaste" sen 1998 då Ravi Shankar och Ray Charles vann. Ennio Morricone är väl (jämte John Williams) sannolikt den ende filmmusikskapare som om inte "mannen på gatan" så åtminstone den genomsnittligt filmintresserade faktiskt känner till (åtminstone under pistolhot). Och - hör och häpna - en kvinna också, blott den femte sen 1992 vilket juryn med rätta fått kopiösa mängder smisk för och nu senkommet försöker sona.

Morricone är med sina 81 jordsnurr i normal ålder för priset (dvs past his prime) medan Björk, blott 44, torde vara den yngsta pristagaren hittills. Och medan Morricone (liksom 90% av alla tidigare vinnare) givetvis har karriären bakom sig är Björk - även om hon försvann från popradarn in i knasig konstmusik för snart tio år sen - fortfarande, med lite god vilja, en spännande artist som förhoppningsvis kan leverera fler storverk i framtiden. (Eller, jag vete fan. Men Björk är ett geni och jag har älskat hennes skivor vilket räcker för mig.)

Hela idén med Polar Music Prize är förstås fullkomligt bizarr - var det verkligen Stikkan Andersons sista vilja att man varje år skulle välja ut en mätt och belåten multimiljonär ur rock- och konstmusikhistorien och tvinga honom (alltid honom) att flyga till Stockholm för att ta emot ytterligare en miljon för något fint de gjorde för trettio år sen? Hur sjukt måste det inte känts för Paul McCartney eller Jimmy Page att få en summa pengar som för dem motsvarar två veckors royalties? Av den svenske KUNGEN? Det känns lite... pinigt varje år. Pinigt att vara svensk! (Eller är jag typiskt "svensk" nu? How Scandinavian of me.)

Bortser man från den lilla detaljen känns det som ett toppenbra val - populistiskt, som sagt, vilket säkert är nödvändigt för att priset inte ska bli helt utmobbat, men på ett bra sätt. Båda har gjort fantastiska saker så vem klagar?

Nu återstår dock det värsta: att gruva sig inför ceremonin. Minns med fasa hur Jimmy Page och Robert Plant fick utstå hur sångerskan i Sounds massakrerade Rock'n'Roll för fyra år sen (vilket jag skrev om här) och fundera sen på exakt vilka "fräscha" och "oväntade" konstellationer producenterna för galan (var sänds den förresten numera, på Öppna Kanalen?) kommer att hyra in för att hedra pristagarna. Vem ska göra Morricones episka, übersentimentala musik rätvisa, och vem tusan ska sjunga Björk utan att det blir satir? Your answers on a postcard.

I'm The Wire-starter!

Som en self-respecting filmnörd är det alltid plågsamt att erkänna sina luckor. Confession time: jag har inte sett Juno (gasp!), eller St Elmo's Fire, eller Slaget om Alger, eller The Wizard of Oz, eller... När det gäller tv är listan ännu mer smärtsam och lång, men nu har det äntligen blivit dags att ta sig an Världens Bästa TeveserieTM, Nollnolltalets Dickens Fast På tv bla bla blah aka THE WIRE. Betar av dem boxvis på dvd. Tre avsnitt in kan jag meddela följande:

* Det är bra, givetvis. Jag blev snudd på lika hooked som efter första avsnittet av Sopranos eller Six Feet Under.

* Jag älskar hur David Simon och Ed Burns (som skrivit alla episoder i s01) slår an tonen så knallhårt redan i första episoden, i scenen där McNulty blir inkallad till Rawls efter att ha läckt känslig info till domaren, och chefen möter honom sittandes bakom skrivbordet med båda långfingrarna i luften. Och säger nåt i stil med "This one is gonna go up your ass. And this one I'll put in your eye." Raka rör.

* Två välbekanta ansikten från Homicide: Life On The Streets dyker upp per omgående: Erik Dellums (underbart svinige storskurken Luther Mahoney) som coroner och Peter Gerety som domare (hans Gharty är såklart inte min favvo från Homicide men ändå).

* McNulty är en så självklar, så klockren antihjälte. Det är naturligtvis skandal att Dominic Wests filmkarriär inte tagit fart ordentligt, han borde exempelvis slippa spela andrabanan till Ray Stevenson i Punisher: War Zone. Vi håller tummarna för att Neil Marshalls kommande medeltidsaction Centurion blir en hit.

* Reaktionerna jag mött när jag bekänt att jag precis börjat plöja serien har varit massivt kärleksfulla och svårt avundsjuka - folk har blivit knäckta över hur mycket glädje jag har kvar framför mig och önskat att de kunde börjat om med fräscha ögon. Det värmer.

Bara 57 avsnitt kvar nu. Pepp!

Holy abs, Batman!