Charlton Heston put his vest on

Studio S skämmer i dagarna bort oss med hela TVÅ Charlton Heston-rullar, båda från det magiska året 1976. Viss pepp på Slaget om Midway (Midway) från 1976 om ett av USAs viktigaste sjöslag mot Japan i Stilla Havet 1942 - jag har kommit in i ett litet krigsfilmsstim efter HBO:s The Pacific, nysläppta Saving Private Ryan på bluray och The Longest Day som jag impulsköpte på fyllan härommånaden. Och så En prickskytt i mängden (Two-Minute Warning) där Heston och John Cassavetes som (vågar jag gissa) hårdföra och sammanbitna SWAT-snubbar måste fånga en krypskytt som hotar mörda presidenten på en fullsatt sportarena. Jag tror att jag kan ha sett den här filmen nån natt på Femman, eller också blandar jag ihop den med Roller Coaster från 1977 med liknande plot.

Hursomhelst: jag måste se de här filmerna. Vet inte varför, men just nu vill jag i stort sett bara se katastroffilmer och action från sjuttiotalet starring Charlton Heston.

Filmhistoriens absolut sämsta pappa

OBS: inlägget innehåller enorma spoilers för filmen Orphan. Läs bara om du redan sett den! (Jag fattar ju att det här exkluderar 92% av alla besökare men what the hell.)

Någon, nånstans hade peppat på Jaume Collet-Serras Orphan så jag gav den en chans. Bizarr film. Vanligtvis halvindieskådisarna Peter Sarsgaard och Vera Farmiga (pre-Up in the Air) slummar till det i sleazy men välgjord skräckfilm om liten adopterad flicka från ryskt barnhem som snabbt får lille Damien från Omen att likna Dakota Fanning. Hon spelar ut föräldrarna mot varandra, skadar lekkamrater i parken, slår ihjäl en snäll nunna med en sten, eldar upp en trädkoja, knivhotar sin styvbror med mera - och allt slutar i en sinnessjukt melodramatisk slasherfinal då man mest tittar för att det inte går att sluta titta. Det är här twisten avslöjas också (filmens tagline: "You'll Never Guess Her Secret") på ett hysteriskt roligt sätt, inklusive underhållande makeup.

Men det jag vill prata om är Peter Sarsgaard som alltid brukar vara snygg och bra (t o m i Bigelows sömnpiller K-19: The Widowmaker) men här har den otacksamma genretypiska rollen som Mannen som inte tror på sin fru, trots att ALLT i den här filmen verkligen talar för att frugans misstankar om att de adopterat ett ondskefullt barn stämmer till hundra procent. Det absurda är att det knappt finns någon scen som etablerar hans känslomässiga band till lilla Esther - ändå bestrider han tjurskalligt ALLT Farmiga säger, och plockar fult fram hennes gamla alkoholism som trumfkort trots att de straxinnan haft ett jättefint förhållande som t o m innehöll en passionerad ståfralla mot diskbänken - för Farmiga givetvis med behån på (så gör de ju i USA) och givetvis fanns scenen mest för att Esther ska komma på dem och bli svartsjuk. Det finns ingen rim och reson ihans beteende, förutom att driva handlingen plågsamt enkelriktat framåt.

Och när Sarsgaard till slut förstår sitt misstag är det försent. Och upptakten till den scenen är HELT obetalbar: Sarsgaard har just kommit hem från sjukhuset där hans son nätt och jämnt blivit kvävd av Esther med en kudde (vilket bara Farmiga förstått, men hon är på sedvanligt vis fullproppad med valium av de manliga läkarna), sätter sig i soffan, dricker hastigt en flaska rödtjut, slumrar till - och när han vaknar ser han allting suddigt och fyrdubbelt, som i ett prisma. År 2009! Det är helt lysande! Sen ringer det, och han går långsamt, långsamt fram till telefonen - och just då bryts det, och proppen går, allt blir svart... och han hasar omkring i snigelfart, fortfarande med prismat snurrande... Ja helvete.

Hans roll i den här filmen kan vara den sämsta filmpappan jag sett sen Nicholson i The Shining. Fast Nicholson var mer underhållande, Sarsgaard är oerhört irriterande. Har ni sett filmen? Vad tyckte ni? Talk to me!

Mos Eisley Cantina Redux

Det har lite oväntat blivit dags för George Lucas att reboota Star Wars ep 4 igen, denna gång för att kränga Adidas (rätt så lama) Star Wars-merchandise. Nu är det dock bara Cantina-scenen som piffats upp av Lucas IT-män, och det är sannerligen svinsnyggt gjort. Men också oerhört absurt, när ett gäng random kändisar glider runt bland ursprungsmiljöerna och tokar till det. Det är tur att ens barndom redan förstörts av Jar Jar Binks och hans upptåg, annars hade nog den pinsamma sekvensen där Snoop Dogg kommer in och är street vid baren varit rejält traumatisk.

Bizarrast i hela filmen är inget av ILM:s gummimonster utan Ian Brown och Noel Gallagher som sitter och nojsar vid ett bord - de ser ut som två kranier insmorda med brunkräm som nån satt tantperuker på. Vad skulle Alec Guinness tyckt om det här?

SANNINGEN om DENNIS HOPPERS okända SEXFILM - "Man ska bli kåt"

"It's a hot steamy film noir set in Texas. I believe that in a lot of ways it is my most mature work. It has a hip, cool, down and dirty soundtrack by Miles Davis, John Lee Hooker, and Taj Mahal, with Jack Nitzsche arrangements. A talented young Swiss cinematographer by the name of Uli Stiger does a bang-up job in this slick, well defined film. I think of it as film noir with a happy ending." - Dennis Hopper, 1990