Coen-hjältar i terapisoffan

Vi har äntligen börjat kolla In Treatment. Än så länge bara nosat på de första fyra avsnitten av säsong 1, dvs Blair Underwoods spänniga Iraksoldat (förresten, åldras inte Blair Underwood? Han ser EXAKT likadan ut som i LA Law, och det var ju ett tag sen?), Melissa George med en crush på Gabriel Byrne (Melissa George som är en massiv favorit sedan huvudrollerna i Triangle och 30 Days of Night) och Mia Wasikowskas (vad det verkar) rätt så uppfuckade elitgymnast. Så s01 börjar lovande, men det är de avsnitt från säsong 2 jag sett som skapar mest pepp.

Jag säger bara John Mahoney. Är man uppväxt med bröderna Coen som idoler är Mahoney vs Gabriel Byrne ett mästarmöte utan dess like. Byrne spelar ju som bekant Tom Reagan i Coenbrorsornas oöverträffade gangsterdrama Miller's Crossing. Och även om Mahoney förstås och för alltid är Frasiers sitcom-farsa kommer jag alltid att tänka på honom som W.P. Mayhew, den nersupne, självföraktande författaren med en härjad Judy Davis som livlina, från Barton Fink. (Han som sägs bygga på William Faulkner.)

Enligt imdb har Byrne och Mahoney aldrig spelat tillsammans förrän i In Treatment, ändå känns det som om de befolkat samma värld, bara för att de där två lysande nittiotalsfilmerna av bröderna Coen geggade fast sig i mitt medvetande i en ytterst formativ ålder.

Anywho: att se dessa två gubbs - Mahoney som hunnit bli sjuttio bast, Byrne som torde vara universums snyggaste sextioåring - spela mot varandra är en ynnest. En YNNEST! De är så SJUKT bra att man nästan tappar andan.

Jag vill snabbt få s01 överstökad så vi kan komma till Mahoneys sönderstressade CEO. Att leva sitt liv så att det är tajmat med att få uppleva två av världens bästa skådisar tillsammans i en av världens bästa tv-serier är en gåva. EN GÅVA! Ja, ni fattar.