Vitos dröm är att bli rik och mäktig, ha snygga bilar och kvinnor, men precis när man fått det lite fett så - spoiler alert! - tas allt ifrån en. Klassiskt dramaturgiskt grepp förstås - säg det actionspel värt namnet där man inte ungefär halvvägs blir tillfångatagen och losar hela sin fläskiga vapenarsenal och måste börja om på noll - men här kändes det lite synd. Å andra sidan finns det rätt lite man kan göra med pengarna förutom köpa en fin kostym, så det är bara att gilla läget och fortsätta på det spår manusförfattarna bestämt - vilket ofta blir fyrkantigt; vet inte hur många uppdrag som fantasilöst avslutas med ett torrt "drive home" och tvingar en att köra hem och gå och lägga sig för att nästa kapitel ska kicka in.
Med det sagt är det i regel svinsnyggt med välregisserade mellansekvenser, suveränt soundtrack, smarrig dialog på bred nuh yaak-dialekt och generösa skopor av influenser från de bästa gangsterfilmerna, feta härliga shootouts - och tidshoppet nånstans i mitten där stan förändras från grått fyrtiotal till sprudlande, framtidsoptimistiskt femtiotal med neonskyltar och vräkiga bilar är bländande vackert.
Och även här får man sina "GTA moments" serverade - i mitt fall kom det allra bästa redan i kapitel 2. Efter att kommit hem från kriget, blivit skjutsad till storstan och tagit en drink med kompisen Joe tar man en taxitur downtown. Dörren öppnas och man kliver ut på en snöig trottoar. Det är februari 1945, andra världskriget ska rasa några månader till, det är den kallaste vintern på länge och på gatorna passerar hopkurade människor på väg till sitt. Massiva snöflingor dalar sakta över kåkarna, och "Let It Snow, Let It Snow, Let It Snow" med Dean Martin spelar på ljudspåret. Det är så vackert, så bitterljuvt, att man tappar andan.
Klyschdags, men där och å fick jag banne mig GÅSHUD över vilken fantastiskt stämningsfylld värld 2K Czech byggt upp. Den sekvensen allena gör Mafia 2 värt att spela. Plus att man får skjuta tommy gun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar