Ni vet hur det är: man har rätt mycket på jobbet, man är astrött på kvällen, man orkar knappt se en film eller nåt tv-avsnitt men vill ändå inte gå och lägga sig. Så slutar det med att man sitter med en ljummen skvätt rött och bildgooglar Robert Smith i en halvtimme.
Den här bilden är från förra året. Och den här. (Bob kan dock trösta sig med att hans gamle parhäst Porl Thompson numera får Freddie Wadling att se pigg ut.)
Det vore kul att se hur han ser ut utan håret, kajalet och läppstiftet... men då skulle han förstås inte vara Robert Smith längre.
Fast det jag ville komma fram till var egentligen den här 80-talslåten av det kanadensiska bandet Platinum Blonde, som nu gjorts i en remix av Crystal Castles med Robert Smith på sång. Släpps i december men peppas just nu stenhårt på Pitchfork. Den är svinbra! Och Robert Smith sjunger fortfarande andlöst vackert.
4 kommentarer:
japp, där gick jag och tog fram cure-skivorna ur hyllan.
Nej usch, min reaktion på den där låten var direkt motsatt, den är svindålig. Det är ju helt sjukt att när man får tillgång till Robert Smiths röst så ger man den en så kass omgivning som Crystal Castle gör. Finesslöst och jämntjockt.
För Smiths röst i bra, ny ljudmiljö rekommenderar jag i stället den här remixen av "Why Can't I Be You": http://redthreat.wordpress.com/2010/08/05/chicago-music-blog-2/
Tack Jonas, men mja, är den så bra egentligen? Låter lite jämntjock... :)
nä men jeeesus va jobbigt. att han vill se ut som då det begav sig, så att såga. Jobbigt. Hua. Jag önskar att jag aldrig hade tittat på bilderna.
/Blom
Skicka en kommentar