#37: The Good, the Bad, the Weird (2008)

Ojoj. Den sydkoreanske regissören Kim Ji-Woon har gjort en av de bästa och snyggaste rysarna jag sett (A Tale of Two Sisters), en av de bästa och snyggaste actionrullarna jag sett (A Bittersweet Life) samt thrillern I Saw the Devil som jag ännu inte pressat men som står inplastad i dvd-hyllan och väntar och som kommer att vara fullkomligt fantastisk mycket snart.


The Good, the Bad, the Weird som utspelar sig i Manchuriet på 1930-talet och kretsar kring en skattkarta som tre illustra herrar (en yrkesmördare, en tjuv, en bounty hunter) vill lägga rabarber på, är Ji-Woons kärleksfulla hyllning till Leones spaghettiwesterns. En hypersnabb, frenetisk, våldsam actionrulle med stunder av brutal slapstick. Avancerade skottdueller med komplicerade kamerarörelser som man blir geekigt impad av (det ser ut som om kameran åkt mycket på räls jämte skådisarna samtidigt som man gjort härliga kraschzoomningar in och ut, eller också är det gjort i datan) även om han ligger lite för nära ibland och skapar mer förvirring än mäktighet. 


Men persongalleriet är inte riktigt så lajbans som man skulle önskat (trots ultrasnyggingen Lee Byung-Hun i en roll) och det är rätt lite story som sträcks ut över långa två timmar och en kvart så jag tröttnade faktiskt, de lyxiga eldstriderna till trots. Kim Ji-Woon har nu åkt till Hollywood och jobbar på vad som kan bli Schwarzeneggers återkomst till vita duken: actionmackan Last Stand. Hoppas, hoppas, hoppas att han inte går samma tragiska väg som John Woo.

#36: Rise of the Planet of the Apes (2011)

Först en shout out till det svenska filmbolaget, som med svenska titeln Apornas planet: (r)evolution faktiskt tänkt till lite, även om kombinationen kolon + parentes direkt efter varann känns sådär. Men den svenska ordleken är faktiskt snudd på bättre än originalets ohämmade of the-festival.


Med noll förväntningar inför västen var Rise of the Planet of the Apes en riktig gobit. Jag ger den fyra starka bananer för de sjukt imponerande och känsliga dataanimerade apansiktena och en vig insats av Andy Serkis, som väl snart får en Honorary Academy Award för lång och trogen tjänst i gröna trikåer och pingisbollar på kroppen. Han spelar lätt brallerna av de mänskliga skådisarna, i synnerhet James Franco som är snygg men kanske inte helt trovärdig, och Frieda Pinto som är snygg men helt meningslös. 


Det är förstås gött att se min gamla idol John Lithgow igen (hade velat ha MER av hans hjärtslitande senilitet och härliga överspel) och David Hewlett (från till exempel Splice) är tokrolig som den övertände grannen som får spö, fingret avbitet, nyst i ansiktet och blir rent allmänt comic relief-förnedrad. 


Men bäst av de klart onyanserade mänskliga karaktärerna är den unga blonda slackern som jobbar på djurfängelset och får tiden att gå med lite avkopplande aptortyr medelst elchocker och högtrycksslang. Han spelas av Tom Felton, mest känd som den slipprige lille Draco Malfoy, och kan nu efter Harry Potter se fram emot en fin karriär som birollskräk. Det är också han som får Charlton Hestons gamla paradreplik "Take your stinking paws off me, you damned dirty ape!" i den tydligaste hommage-scenen. Ett fint ögonblick.


Aporna är snälla, människor som leker Gud och/eller är profitkåta går det åt pipan för, och slutet syr snyggt ihop säcken inför en tänkbar ny franchise. Inte mig emot, jag vill se fler snygga CGI-apor, men gärna lite mer ape on human-våld nästa gång. 

Och nu: lite porr

Osv... Men alla de här är ju Region A, och jag har en svenne-PlayStation 3. Regionsskit!

#35: Drive Angry (2011)

Har Nicolas Cage fortfarande problem med skattmasen? Det känns så. Känns som han behöver pengar, och tackar ja till det mesta han erbjuds. Sen 2005 har han snittat på 4-5 filmer om året, och det har blivit en räcka rätt mediokra filmer: National Treasure: Book of Secrets, Knowing, Next, Bangkok Dangerous... Men också lysande insatser i Kick-Ass och Herzogs Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. Och Season of the Witch, som lär vara hysteriskt rolig fast på fel sätt. Nån som sett den?

Patrick Lussiers Drive Angry, en märklig actionmacka som kapsejsade på bio i USA och slog nåt rekord som den sämsta opening weekend en 3D-film haft hittills får väl räknas till de mediokra även om den är ganska underhållande. Cage spelar en man som återvänt från helvetet för att rädda sin mördade dotters bebis ur klorna på en bizarr sektledare som ska offra barnet för att Satan ska kunna ta mänsklig form på jorden. Ungefär så, tror jag. Cages figur heter John Milton, en blinkning till Paradise Lost-författaren, men ungefär där slutar alla highbrow-referenser och resten av Drive Angry är en aggressivt, lite ansträngt trashig och vulgär actionrökare som så oerhört gärna vill vara badass och barnförbjuden att det känns roande och sökt. En blonderad Cage blåser knäskålarna av några sorry-ass småbovar med hagelbrakare i gloriös slow motion redan de första minuterna, varpå Amber Heard spöar upp sin snubbe och brassar iväg i en risig bil till Peaches snuskklassiker Fuck the Pain Away. Resten är mer av samma.

Nic Cage går lite på autopilot men är ändå, som alltid, så intressant att det blir underhållande. Värre är det med Billy Burke (känd som Bellas pappa i Twilight-filmerna) som är sensationellt träig och omäktig som Hin Håle. William Fichtner som nåt slags Agent Smith-liknande sändebud från paradiset är cool i vanlig ordning, men lägger knappast ner sin själ i filmen. Drive Angry släpps direkt till dvd/bluray 5 oktober och är ett måste för dig som tycker att Vampires är Carpenters coolaste film.

#34: Panique au village (2009)

Idag hyllar jag franskbelgiska stop motion-animerade tokfesten Panik i byn på Weird Science - klicka här!

#33: Due Date (2010)

De främsta två invändningarna mot Due Date: att det är en skamlös ripoff på John Hughes-klassikern Planes, Trains and Automobiles, och att både Downeys stressade streber och Galifianakis märkliga pojkman är så osympatiska och jobbiga att det är svårt att bry sig. Jag skriver lätt under på båda men filmen funkar fint ändå, speciellt om man tycker om skådisarna. Bäst är Galifianakis trånga Weekday-jeans, waffle-skämtet (som är lyft direkt från Between Two Ferns), och scenen på växlingskontoret med Danny McBride som asförbannad Irakveteran.
Inget Zach Galifianakis har gjort på vita duken hittills är ens i närheten av hans egna, genialiska stand up-material eller Between Two Ferns-sketcherna, men Due Date är en lyckad omaka par-rulle och inget skäl att ropa sellout. 

(The Hangover 2 däremot... Men den har jag lyckligtvis inte sett än.)

#32: Försvunnen (2011)

Det sägs ibland att det görs för lite genrefilm i Sverige, att det saknas nåt i glappet mellan trivsamma komedier, Beck 39, Ruben Östlunds senaste och draman om folk som förlorat ett barn starring Micke Nyqvist. Till exempel några fräsiga thrillers eller rejäla skräckfilmer. Därför vore det oerhört kul att kunna hylla Försvunnen, Henrik JP Olsson och Mattias Åkessons nya spänningsfilm med Sofia Ledarp, Kjell Bergqvist och Björn Kjellman. 


Försvunnen fick inte något förhandsstöd av SFI, och där skulle man kunna komplettera med nån känga om stelbenta konsulenter med krav på samhällsrelevans. Problemet är bara att filmen inte är särskilt... bra. Jag kan fatta att konsulenten nobbade, för det är ett klent manus som missar de flesta chanser till spänning. Jag var på Filmhuset härommånaden när höstfilmerna presenterades och både Bergqvist och Ledarp sa att de blev peppade att vara med eftersom det var ett "jävligt bra manus" och då undrar man lite sorgset vad de vanligtvis blir erbjudna för smulor. 


Ledarp spelar en kvinna med sorg på väg bort från sin familj och vidare mot ett nytt jobb. På vägen nånstans i skogarna blir hon antastad av Kjell Bergqvist i en fet mörk SUV och här lovas det lite bilvägsskräck à la Spielbergs Duellen eller JJ Abrams Joy Ride. Men efter inledande otäckheter mynnar allt ut i en evighetslång jakt i skog med Björn Kjellman i en oerhört märkligt skriven biroll, och flera missade chanser. Ledarp kämpar på och filmen är atmosfärisk, men plotten är så banal och twistbefriad att man sitter och skruvar på sig. Det är inte spännande. Det är platt. Det är skog. Det är outhärdligt tråkigt.


Åkesson och Olsson har jobbat i sex år för att samla ihop pengar för att göra filmen - och det här är historien de velat berätta? Jag fattar inte.