#47-49: Paul (2011), Machete (2010), Hanna (2011)

Jag ligger snudd på 20 filmer efter, så om det här ska bli klart innan årsskiftet så får vi  "brassa på lite" som min filmlärare brukade säga när han tog fram fjärrkontrollen och snabbspolade sig igenom Love Story. Vi kör därför en liten en förnamnsspecialare!

Paul, om två nördar som ska på sci fi-mässa och tvingas adoptera en riktig utomjording, är på pappret rena drömmen: manus och huvudroller av Simon Pegg och Nick Frost, regi av Greg Mottola som gjort Superbad och pärlan Adventureland, och med Seth Rogen som alien.  Men resultatet blev lite meh. Det är alltid kul att se Pegg och Frost tillsammans, men efter Spaced, Shaun of the Dead och Hot Fuzz ligger förväntningarna högt och Paul känns en smula tam. Trots att filmreferenserna duggar ganska tätt är det lite för lite av det goda... och trots att Kristen Wiig dyker upp (i en förment tänkvärd men också rätt lättköpt drift med religiös fundamentalism) och är lysande som alltid blir det bara lite småvarmt. För många pruttskämt med Rogen och för många tokroliga biljakter. Manus känns tuktat och ner-geekat för att passa en bred, amerikansk publik vilket är deppigt.

Trots allt värd att se för Pegg & Frost-komplettister dock, och Bill Hader och Joe Lo Truglio är roliga som stenkorkade FBI-män.

Robert Rodriguez Machete borde kanske förblivit en fejktrailer ändå. Grindhouse-projektet funkade ju så bra eftersom båda filmerna, och i synnerhet Rodriguez slaskfest Planet Terror, verkligen var avspända, schlockiga b-skräckisar och stolta över det, utan gömda undertexter. 


Machete vill på samma sätt vara medvetet kass och samtidigt cool, men också göra satir över USA:s invandringspolitik vilket Rodriguez gör rätt tungfotat. Humor är inte hans starka sida.


Dessutom gör Machete två fatala misstag: den är långtråkig, och bjuder på för lite våld. Helt enkelt för pretentiös. Då hjälper det inte att Steven Seagal är med! Men de första fem minuterna är fantastiska. 

Joe Wrights agentraffel Hanna lämnade mig förbryllad. Den har fått fin kritik överlag men jag tyckte den var piss. Faktiskt en av årets sämsta filmer. 


Jag diggade både Pride & Prejudice och Atonement, två av Wrights tidigare filmer. Snygga och stilsäkra. Men jag kände att han gick bort sig helt i Hanna. Ett otroligt tunt manus som i Wrights händer blivit till en skitnödigt arty och extremt ospännande film. 


Kändes som att Wright inte kan regissera action för fem öre utan bara tänkt ut den mest överarbetat snygga bildsnittet för varje scen och sen kört på det. Så en potentiellt fräsig actionrulle som kunde blivit guld med ett lättare handlag blir istället ett såsigt, förstoppat drama. Undvik!

Kate, jag älskar dig och allt är förlåtet!

Idag släpptes Kate Bush nya album 50 Words for Snow och efter tre lyssningar är det bara att andas ut och konstatera att hon gjort sitt bästa album sen The Sensual World. 

Woot, bättre än urmysiga Aerial? Jo, just nu känns det så, fast de två skivorna är inte direkt olika varandra. Att Kate Bush på tjugohundratalet equals långa, böljande, episka pianoballader, utan klassisk vers/refräng-struktur, som sällan klockar in på under åtta minuter är ett faktum jag redan omfamnat, och lättnaden är stor att hon inte ägnat sig åt några studioövningar i stil med det där remake-albumet Director's Cut från i våras, som jag dissade – efter den fasansfulla Robbie Coltrane-videon – och sen dess faktiskt inte vågat lyssna på överhuvudtaget. Nä, 50 Words for Snow känns som Aerial mk 2, men med snö som tema istället för en lång och pömsig sommardag. 

Det är outsägligt vackert. Egentligen räcker det med att lyssna på öppningsspåret, nästan tio minuter långa Snowflake som tassar runt kring en och samma pianofigur, och går från det sprödaste vackra till det mest suggestiva, dova, bitterljuva, med Kates son Bertie (nu 12 bast) som korgosse. (Till Mojo säger Kate att hon ville passa på innan pojken kom i målbrottet och förlorade sin ljusa pojkröst för evigt.) Kates egen röst pendlar från oväntat mörk (det låter nästan nedpitchat) till varmt melankolisk till flickaktigt ljus. Jag får vibbar av Aerial-skivan, men också två av mina Kate-favoriter: otäcka Under Ice och sorgsna Mother Stands for Comfort från Hounds of Love.
Jag lyssnar på Snowflake med tårar i ögonen när det här skrivs, för det är en så fruktansvärt fin låt. Jag är glad att jag lever, och får möjligheten att uppleva detta: att lyssna på något så outsägligt vackert skapat av en artist jag älskat sen jag var sexton.

Om jag förut kunde sakna den knasiga Kate som gjorde experimentella Fairlight-brakare som Pull Out the Pin eller The Dreaming så är det bara att släppa det och inse det uppenbara: hon är precis lika egensinnig som förut bara det att hon nu sjunger om Pi och snögubbar till varmt, mjukt piano istället och är mer städat vuxen-excentrisk. Vid femtifyra kan hon gott unna sig det.  

Resten av skivan är efter de här tre lyssningarna lite diffus. Titelspåret, där Stephen Fry är gäströst och läser upp femtio synonymer (de flesta påhittade) för snö är precis så underbar som den låter. Sen finns det en bombastisk Elton John-duett också, som jag säkert kommer att älska framöver. Och det finns såklart ingen annan som skulle få mig att ens lyssna på en Elton John-duett frivilligt.

Kate! Förlåt att jag tvivlade på dig. Det ska aldrig hända igen.

#46: Drive (2011)

Uppmärksamma läsare har redan förstått att den här årsrapporteringen inte är särskilt kronologisk utan mer slumpmässig. Vi är nu framme vid Nicolas Winding Refns Drive, en av årets allra mest hypade och hyllade filmer, med premiär om några dagar. 
Men – cue Twilight Zone-musik – jag såg den redan i juni, under helt perfekta omständigheter: vi var på bröllop i Rom, hade en ledig kväll, bestämde oss för att spana in Nanni Morettis biograf som låg ganska nära vårt hotell i Trastevere. Bion i fråga var klart ospännande, som ett vanligt svenskt Folkets Hus byggt på sjuttiotalet med en pytteliten shop där man kunde köpa Morettis filmer på dvd och gamla filmtidningar. Alla filmer hade redan börjat, men vi upptäckte att man arrangerade en Cannes-festival på den här och flera andra biografer, där samtliga filmer från tävlingssektionen visades. Drive gick på en annan biograf nästa dag, så vi drog dit. Visste i princip ingenting om filmen, mer än att Ryan Gosling var med, och att den fått mycket buzz i festivalsvängen. Vi kom till en fullsatt salong med peppade italienare, köpte varsin öl (det här var som bekant i utlandet), och slog oss ner. Filmen visades odubbad, med digital italiensk text på en display under duken.

Och den var SAGOLIKT JÄDRA BRA. En hyperestetisk, stiliserad, sparsmakad nynoir med klassiska genrefigurer i klassiska knipor, men med Moroder-doftande musik, paketerad i åttiotalstypsnitt, fruktansvärt bra spel av samtliga, och en otroligt återhållen Ryan Gosling i den gåtfulla huvudrollen. Stunder av ömsint finlir mellan Gosling och Carey Mulligan varvas med explosioner av brutalt övervåld. Alla skådisar är briljanta, storyn är välbekant pulp-raffel med några fina twistar. Inte ett onödigt ord, inte en onödig scen, hårt tuktad och mästerligt fotad och klippt. Och yada yada yada.

Jag skriver inte mer utan uppmanar DIG att sluta läsa och gå och se filmen. Läs helst inte några andra recensioner heller, se för guds skull inte trailern, läs inga intervjuer! Ju mindre du vet på förhand, desto bättre. Bara se den. Det är årets hittills bästa film. 'Nuff said.

#45: Upside Down: The Creation Records Story (2010)

Ride! My Bloody Valentine! Fannies! Det är extremt hög mysfaktor i Creation-dokumentären Upside Down. Läs min hyllning på Weird Science.

#44: The Adventures of Tintin (2011)

Krabbsaltade tångräkor! Jag ger tummen upp till Spielbergs Tintin - läs mer på Weird Science.

#43: Contagion (2011)

Jag diggade Soderberghs kändisstinna medicinare. Läs mer på Weird Science!

#42: Insidious (2011)

James Wan och Leigh Wannell skrev och regisserade lågbudgetskräckisen Saw, som blev en oväntad dunderhit, födde en biljon blodiga sequels och gjorde herrarna rika som troll. Nu har de gjort Insidious, ännu en lågbudgetrulle som bara kostade 1,5 miljoner dollar men till dags dato kammat hem 92 miljoner vilket gör den till en mäktig succé. 


Kisarna har uppenbart näsa för vad folk är sugna på, efter Paranormal Activity-filmernas framgångar (och kanske trötta på Saw-franchisets cyniska tortyrkalas) är det klassiska spökerier som gäller.


Patrick Wilson och Rose Byrne (hur tusan kunde de ställa upp så billigt förresten?) flyttar in i nytt hus men blir snabbt drabbade av otäckheter. Första timmen är otroligt läskig, till och med parapsykologgänget – ett apart team av comic relief-nördar i fin tradition från Poltergeist och Barnhemmet – funkade väldigt bra. (Inte minst bröderna Farrelly-favoriten Lin Shaye som ett no nonsense-medium.) 


Sen tar filmen ett mycket olyckligt sidospår och allt rasar. Inga spoilers, för filmen är ändå värd en titt för dig som går igång på besatta hus, men det blir där och då väldigt tydligt hur liten budget man jobbat med, nåt som inte märkts tidigare i filmen. 


En fråga: hur kan Patrick Wilson vara så... slät? Han var 36 när filmen spelades in, men har en tjugoårings bebismjuka hy. Jag såg filmen på bluray och blev nästan lika skrämd av hans oförstörda fejs som av spökerierna.  Lucky bastard.

#41: Åsa-Nisse – wälkom to Knohult (2011)

Hm, jag skrev ju om Henrik Dorsins nybuskis på Weird Science för snart två veckor sen men har tydligen "glömt" att länka till den texten... Skammen sitter fortfarande i, fast lite svagare. Läs min avbön här!