Kate, jag älskar dig och allt är förlåtet!

Idag släpptes Kate Bush nya album 50 Words for Snow och efter tre lyssningar är det bara att andas ut och konstatera att hon gjort sitt bästa album sen The Sensual World. 

Woot, bättre än urmysiga Aerial? Jo, just nu känns det så, fast de två skivorna är inte direkt olika varandra. Att Kate Bush på tjugohundratalet equals långa, böljande, episka pianoballader, utan klassisk vers/refräng-struktur, som sällan klockar in på under åtta minuter är ett faktum jag redan omfamnat, och lättnaden är stor att hon inte ägnat sig åt några studioövningar i stil med det där remake-albumet Director's Cut från i våras, som jag dissade – efter den fasansfulla Robbie Coltrane-videon – och sen dess faktiskt inte vågat lyssna på överhuvudtaget. Nä, 50 Words for Snow känns som Aerial mk 2, men med snö som tema istället för en lång och pömsig sommardag. 

Det är outsägligt vackert. Egentligen räcker det med att lyssna på öppningsspåret, nästan tio minuter långa Snowflake som tassar runt kring en och samma pianofigur, och går från det sprödaste vackra till det mest suggestiva, dova, bitterljuva, med Kates son Bertie (nu 12 bast) som korgosse. (Till Mojo säger Kate att hon ville passa på innan pojken kom i målbrottet och förlorade sin ljusa pojkröst för evigt.) Kates egen röst pendlar från oväntat mörk (det låter nästan nedpitchat) till varmt melankolisk till flickaktigt ljus. Jag får vibbar av Aerial-skivan, men också två av mina Kate-favoriter: otäcka Under Ice och sorgsna Mother Stands for Comfort från Hounds of Love.
Jag lyssnar på Snowflake med tårar i ögonen när det här skrivs, för det är en så fruktansvärt fin låt. Jag är glad att jag lever, och får möjligheten att uppleva detta: att lyssna på något så outsägligt vackert skapat av en artist jag älskat sen jag var sexton.

Om jag förut kunde sakna den knasiga Kate som gjorde experimentella Fairlight-brakare som Pull Out the Pin eller The Dreaming så är det bara att släppa det och inse det uppenbara: hon är precis lika egensinnig som förut bara det att hon nu sjunger om Pi och snögubbar till varmt, mjukt piano istället och är mer städat vuxen-excentrisk. Vid femtifyra kan hon gott unna sig det.  

Resten av skivan är efter de här tre lyssningarna lite diffus. Titelspåret, där Stephen Fry är gäströst och läser upp femtio synonymer (de flesta påhittade) för snö är precis så underbar som den låter. Sen finns det en bombastisk Elton John-duett också, som jag säkert kommer att älska framöver. Och det finns såklart ingen annan som skulle få mig att ens lyssna på en Elton John-duett frivilligt.

Kate! Förlåt att jag tvivlade på dig. Det ska aldrig hända igen.