Även om jag är ett stort Kate Bush-fan sen gymnasietidens första crush bävar jag inför hennes nya skiva Director's Cut, som släpps 16 maj och består av elva låtar från The Sensual World (1989) och The Red Shoes (1993). Ett slags samlingsskiva alltså, med ny sång och nya trummor på alla låtar, och några låtar ännu mer omgjorda.
Ett underligt val. The Sensual World har några fantastiska spår (mmm...yes!) men The Red Shoes är som bekant hennes i särklass sämsta skiva. Och låtlistan från Director's Cut är i princip en Worst of Kate Bush, om vi ska vara ärliga:
1. Flower of the Mountain
2. Song of Solomon
3. Lily
4. Deeper Understanding
5. The Red Shoes
6. This Woman's Work
7. Moments of Pleasure
8. Never Be Mine
9. Top of the City
10. And So is Love
11. Rubberband Girl
Jag menar vafan, Rubberband Girl? Första singeln från olycksaliga The Red Shoes borde begravts i glömska. De enda riktigt bra låtarna här är sexan och sjuan (Moments of Pleasure, en otroligt vacker hyllning till vänner som gått bort, var ju den enda uthärdliga låten på Red Shoes), och de är redan gjorda i sina definitiva versioner, så hands off, Kate! Inge mer double bass eller tin whistle! Inga känsliga bongotrummor! Inga samplade barnskratt från din son Bertie!
Men hon kunde av okänd anledning inte hålla sig, och första singelsläppet Deeper Understanding är tyvärr obarmhärtigt uselt.
Ny video, regisserad av Kate och starring Robbie Coltrane och Noel Fielding från The Mighty Boosh skapar först pepp... ända tills man ser den.
Coltrane har mimiken och närvaron hos en svettig, klumpig vaxdocka, och när Noel Fielding - i kråsskjorta och Vince Noir-frippa! - dyker upp i slutfajten vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Det ironiska i sammanhanget är givetvis att låten, om ett ensamt berättarjag som väljer att umgås med och hitta tröst i sin dator istället för vänner och familj, var profetisk när den skrevs 1989 och hyperaktuell idag med alla sociala medier och yada yada. Men eftersom gränssnittet och specialeffekterna (som skulle sett svårt daterade ut redan 1989) är skrattretande usla försvinner liksom kopplingen till samtiden.
Men okej. Kate är Kate och allt det här hade jag varit beredd att förlåta, till och med det "funkiga" munspelssolot på slutet.
Om det inte varit för det som händer 38 sekunder in i låten. Coltrane knäpper igång sin pc, loggar in på sin "Voice Console" (eh?), datorn börjar prata med honom med sin datorröst...
...vilket gestaltas genom autotune.
Autotune!!
Det låter fruktansvärt. Det låter HELT FRUKTANSVÄRT.
Kate, hur kunde du?
6 kommentarer:
He he, ja det var uselt...
Snyft! Jag bävade av fruktan redan när jag läste om skivan för ett tag sedan. Autotune? För helvete! Och dessutom tycker jag mig höra en bandlös bas i bakgrunden! Två av de värsta musikaliska företeelserna i modern tid. Why, Kate, why!!!
Jag tycker det hon gör är oväntat och fantastiskt och inge har ju hört plattan än så varför vara så kritiska.Den har hittils nästan genomgående fått 4 eller 5 stjärnor i de recensioner som publiserats av ärevördiga musiktidningar och Red Shoes har riktigt många bra låtar som här kommer till sin rätt.Ge Kate en chans med detta, det är bara kul tills den helt nya plattan är klar
Det är tydligen hennes son Bertie som sjunger de partierna och han kanske är ton-döv och behöver lite autotune? :-)
Mats: Ja, känns trist att klaga men jag har svårt att uppbåda pepp inför detta. Men jag tittar framåt, intervjun i nya Mojo var fin och nyheten att hon håller på med nytt material är ju extremt glädjande.
Janne: hehe, läste det efter att jag skrivit gnälltexten. En tolvårig omanipulerad pojkröst hade ju varit mycket mer effektfull, men det kanske är som du säger...
Jag förstår inte denna frustration över The Red Shoes. Nog för att den låter daterad, men flera av låtarna är riktigt, riktigt bra. Fast du har rätt i att Moment of Pleasure är dess största stund. En av Bushs absolut bästa låtar.
Skicka en kommentar