Bästa ögonblicket i The Town: Ben Affleck och hans kumpaner rånar en stor anläggning, närmar sig till slut det låsta rummet där pengarna och två vakter finns. Affleck bankar på dörren med bössan och vrålar: "In the cash room: Arnold Washton! You live at 311 Hazer Street, Quincy, with a wife named Linda and three small dogs. Do not make a distress call. Also in the cash room: Morton Previtt, you live at 27 Counting Lane, Randolph - wife also Linda. Arnold, the Lindas want you to open this door. We have men outside your homes."
The Lindas! Bara en liten detalj, men jag tyckte det var så jäkla snyggt - på film heter ju rollfigurerna alltid olika, men i verkligheten heter ju folk likadant hela tiden. Lindorna gav ökad realism åt Afflecks långa, ambitiösa skurkdrama, där han fortsätter den kartläggning av Bostons arbetarklass han påbörjade i Gone Baby Gone.
Visst är det väldigt mycket Heat över storyn och strukturen med tre stötar osv, och relationen mellan barndomsvännerna/bovpolarna Affleck (tankfull) och Renner (hetlevrad) - och två snygga kvinnor, en fallen (blond!) och en upscale (mörkhårig!) - har vi sett oerhört många gånger förut. Men jag gillade filmen, gillade det makliga berättartempot (som är extra påtagligt i 153 minuters-versionen), det Stora Greppet Affleck försöker ta kring både klassklyftor och lokalpolitik med hyfsat resultat. Och actionscenerna är täta, välklippta, spännande.
Enda frågetecknet är Jon Hamm som "tuff" FBI-snubbe. Hamm är rolig som fan i komedisammanhang (som gäst i Comedy Death Ray Radio eller hos Zack Galifianakis), lysande som Don Draper i Mad Men. Men hittills har jag inte sett honom göra nån särskilt strålande insats på film - han är aldrig dålig, bara lite... ointressant. What gives?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar