Att klaga på True Grit känns lite som att anmärka på att creme bruléen man just ätit var lite för god. Eller att samlaget man just haft var lite för skönt. Lyxproblem, helt enkelt. Ändå kan jag inte låta bli att längta efter de "gamla" bröderna Coen, de som gjorde Miller's Crossing, Barton Fink, The Hudsucker Proxy. Fargo. Jag hajar att brorsorna inte kan göra stiliserade, metafilmiska fyrtio- och femtiotalspastischer med Steve Buscemi hur länge som helst - de känner sig nog färdiga med det. Men jag saknar Coen-stämningen i True Grit, som egentligen kunde varit regisserad av, absolut inte vem som helst, nån ruggigt begåvad, kanske Sam Mendes eller Clintan. Men ändå. Någon annan.
Å andra sidan är det oerhört mysigt att bröderna nu är en självklarhet på Oscargalan, och vill man ha en angenäm bris av old school-Coen är det bara att se om den snorsnygga och nästan plågsamt tragikomiska A Serious Man från häromåret. Och istället för udda, vildögda, överspelande Coen-stammisar som Jon Polito och John Turturro får man njuta av en Jeff Bridges som sannerligen är larger than life och en helt suverän Matt Damon som nog aldrig varit mer bortkommen. Och en befriande klantig och pundig Josh Brolin, fjärran från det självsäkra snyggo han brukar spela.
True Grit var trots lyxgnället lysande, sånär som på den onödiga epilogen. Hailee Steinfeld är så fruktansvärt bra som den målmedvetna no nonsense-tjejen att det blir direkt deppigt att se henne som (smärre spoiler!) en kruttorr gammal nucka på slutet. Vet inte om Coens ville vara trogna Charles Portis' bok, men här hade det varit klart motiverat att fimpa de oerhört lama sista tio minuterna och avrunda vid filmens klimax.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar