Läste i Aftonbladet i veckan att Svenskarna INVADERAR Hollywood. Detta baserat på att det går bra nu för bruksregissören Micke Håfström och Stellan Skarsgårds barn, att Persbrandt - ni vet han som vann en Oscar för sin film Hämnden? - ska spela troll i en fantasyfilm som kommer om två år, och inte minst att Alicia Vikander just nu spelar in en film i Danmark.
Vad alla glömmer i den här typen av rart peppade artiklar är Björn Granaths insats i The American - filmhistoriens sannolikt kortaste inhopp av en svensk skådis i en internationell film. Granath - iförd täckjacka och pälsmössa - stannar bilen, kliver ut på en knarrig vinterväg, tar tre steg och blir skjuten med två raska skott av Clooney. End of story. Björn Granath är i bild i ungefär tre sekunder.
Det är problematiskt att den här korta scenen (inspelad i Östersund) är den absoluta höjdpunkten i filmen. Ett lite större problem är att den kommer under de första fem minuterna. Resten av filmen är en gravt ospännande historia om en ledsen hit man på sitt sista uppdrag.
Jag ska inte gå i den lätta "filmen är tråååkig"-fällan, för det är uppenbart att Anton Corbijn inte velat göra en thriller i traditionell mening. Isåfall skulle han inte gjort en film som till 90% består av att Clooney vandrar runt i en liten italiensk bergsby och dricker cappuccino på mysiga uteserveringar mellan vapenvården och de filosofiska samtalen med den lokala prästen. Snarare är väl The American ett försök till existentiellt drama. Men manuset badar i krim-schabloner: den skickliga men livströtta boven som ska göra ett sista jobb och sen fly med sin kvinna, en skitsnygg happy hooker som tinar upp honom med sin okomplicerade livsglädje och härliga kåthet, men kanske är det redan för sent?
Jag gillade verkligen Corbijns långfilmsdebut Control men här undrar jag vad han vill säga. Storyn är helt ointressant och filmen är inte tillräckligt bildporrig för att leva på de estetiska meriterna. Släng sen in en datoranimerad fjäril - en fjäril! - som ska symbolisera Clooneys nyfunna kärlek till livet och den mest övertydliga djurmetaforen sedan Anthony Hopkins fågelflax i slutet av Återstoden av dagen är ett faktum.
Det finns ett par bra saker: ett svart sidospår om att en seriemördare härjar bland prostituerade, där det hintas om att det är Clooney själv som är boven, eftersom han så att säga måste "klippa banden" med sina dejter när han rör sig från jobb till jobb. Något man tyvärr släpper därhän. Och det faktum att bovarna som jagar Clooney filmen igenom är svenskar - "the Swedes" - är rätt tufft.
Och tuffast av alla är Björn Granath.
1 kommentar:
Kul att se att någon ägnat denna film så mycket funderingar! Jag fann den också så dålig att det ledde till funderingar. Håller med om vad du skriver, och förutom Granath medverkar Lars Hjelm, stuntmannen, som här blir upphöjd till skådespelare.
Sen fann jag det som en kul blinkning att Clooneys rollfigur på machomanér får den prostituerade kvinnan, som han frekventerar, att njuta sexuellt och få orgasm, men att hon bara fejkar detta och att han också genomskådar att hon fejkar. Så fingertoppskänsliga dubbelspelare är ju bara menade för varann...
Skicka en kommentar