Hostel Part II

Hostel, Eli Roths första tortyrrulle, kom från "ingenstans" och blev en dunderhit. Förväntningarna inför den obligatoriska uppföljaren var stora. "I knew I had to up the ante the second time around", säger Roth i pressmaterialet till Hostel Part II. "One of the ways I did this was by making the three protagonists young women". Som om unga (och vackra) kvinnor som jagas, skärs och mördas inte är en av de största klyschorna i modern skräckfilm.

Bytet gör att tvåan blir mer obehaglig - det fanns ett visst perverst och skadeglatt nöje i att se de pilska, haschflummiga och fullkomligt odrägliga snubbarna i ettan få sina fiskar varma, i en story tillräckligt fantasifull och orealistisk för att kännas som en ondskefull saga. Tvåan kan läsas som en allegori över hur det västerländska manssamhället köpslår över, plågar och "dödar" unga kvinnor vilket är mycket mer obehagligt. Men det kanske är en generös tolkning? Kanske är det bara så att Eli Roth gillar att se nakna tjejer torteras i snygg ljussättning.

Samtidigt har Hostel 2 som skräckfilm betraktat inte alls samma kraft. Eftersom den i stort sett är exakt samma film som ettan (men med fresh meat for the slaughter) försvinner det mesta av chockverkan. Hostel ägnade lång och omständlig tid åt att komma fram till vandrarhemmet - när den väl avslöjade den bizarra sanningen om vad som egentligen händer med godtrogna backpackers i Slovakien brassade Roth på med så mycket tortyr och gore att man bara satt och gapade.

Tvåan följer exakt samma mall vilket gör att man nästan blir otålig och önskar att det ska sätta igång snart. Men Roth vet att vi vet vilka hemskheter som komma skall, och lägger istället an ett vemodigt, oundvikligt filter över hela tortyrmaskineriet. Vilket gör filmen snäppet mer pretentiös och betydligt mindre spännande.

Hostel Part II har dubbelt så hög produktionsbudget som första filmen vilket syns. Men mycket av det som gjorde Hostel så effektiv - den känsla av osäkerhet och konstighet som en mix av östeuropeisk inspelningsplats, obekanta skådisar, halvtafflig dialog och allmänt cheesy stämning kan åstadkomma - är bortslipad. Eli Roth gör fortfarande för den Slovakiska turistnäringen vad Jaws gjorde för badsugna amerikaner - i Hostels värld har alla öststatsmänniskor samma look: dåliga tänder, hockeyfrilla, träningsoveraller från tidigt nittiotal. Och en stark bygemenskap där alla, från den tandlösa gumman till de föräldralösa barnen, hjälps åt att röva bort de ack så lättlurade turisterna.

För fans av Hostel kan tvåan fungera som en pendang till ettan, med lite mer bakgrundsfakta om logistiken kring hela företagsidén, och en lite intressant inblick i psyket hos de västerländska affärsmän som är så uttråkade i sina liv att de måste betala för att få tortera ungdomar.

Men oavsett vad man tycker om Eli Roth eller skräckfilm är kärnfrågan denna: vill du betala 85 kr för att se en film om unga kvinnor som plågas ihjäl på ett estetiskt sätt? Och om svaret är ja - varför?

Andra bloggar om: Hostel, Eli Roth, skräckfilm, tortyr, film, torture porn

Hostel

Eli Roth slog igenom för tre år sedan med lågbudgetskräckisen Cabin Fever som drog in en stor tunna pengar och gjorde att Roth började omnämnas som skräckfilmens framtid. Quentin Tarantino blev så peppad att han producerat uppföljaren Hostel som också spelats in för relativt lite pengar och gick direkt in på förstaplatsen på amerikanska biotoppen när den släpptes i januari.

Två amerikanska snubbar drar på sig ryggsäckarna och slår följe med en sprallig isländare för att röka och knulla sig genom i Europa. Genom brajdimman i Amsterdam får de nys om ett härbärge i Slovakien, där det finns så djävulskt mycket pussy att man knappt hinner sova mellan varven. Väl framme stöter de genast på några villiga eurotjejer och festen kan börja. Men strax försvinner en av killarna under märkliga omständigheter, och den mysiga stämningen i byn förbyts mot något väldigt mycket otäckare.

Roths bild av Europa är totalt over the top och - om man väljer att ta den på allvar - smått upprörande. Amsterdam är befolkat av mustiga, knasiga haschdealers och toppsnygga horor som lyckligt leende tillfredsställer de odrägliga jänkarna. Byn i Slovakien är pittoresk men laglös och fylld av babes, slött stirrande rednecks med skinnjacka och dåliga tänder, och ett gäng med kriminella småknattar som driver runt och bommar cig. Första halvan av Hostel är en grabbig, pundig och tits & ass-späckad high school-komedi minus humorn, och det kryper i kroppen av otålighet: det är mer töntigt än läskigt och man undrar när otäckheterna ska komma.

Men den som håller ut får lön för mödan, för sista halvtimmen av Hostel är något av det gruvligaste och blodigaste jag sett. Roth som prisats för sin blodtörst krämar på med några riktigt bizarra, sanslöst sadistiska scener, och "Känsliga personer varnas"-brasklappen som SF klämt in på bioannonserna känns klart motiverad - det är fasansfullt spännande och gory så in i bängen.

Om sjuttiotalsklassiker som Den sista färden och Motorsågsmassakern handlade om det urbana medelklassamerikas rädsla för den svikna landsbygden kan man läsa Hostel som jänkarnas skräck för omvärldens reaktioner efter 9/11, Irakkriget och den allmänt bossiga utrikespolitiken. I Europa hatar man amerikaner, i de mest gudsförgätna avkrokerna (Slovakien) så till den grad att deras liv är i fara ("California? That's a very long way from home" som en svartmuskig slovakisk polisman uttrycker det, med illa dold skadeglädje).

Hostels styrka är att den får fram en känsla av osäkerhet och konstighet, på det sätt som en mix av östeuropeisk inspelningsplats, obekanta skådisar, halvtafflig dialog och allmänt cheesy stämning kan åstadkomma. Men det är inte förrän mot slutet som Hostel blir mer än en lätt medioker thriller - och då brassar Roth på med hela artilleriet. Mer av den varan och vi kan på allvar börja prata om skräckfilmens framtid.

The Ruins

"Four Americans on vacation don't just disappear!" Så hulkar en av ungdomarna i The Ruins, när han insett att de spännande Maya-ruinerna man jeepat ut till för en mysig hajk tyvärr visar sig bjuda på extrema otäckheter. Uppenbarligen har han inte sett vare sig Hostel eller nån av alla dess efterföljare - för amerikanska ungdomar på luffen kan förstås numera vara glada om de kommer tillbaka med alla kroppsdelar (eller åtminstone livet) i behåll.

Den här repliken - som sägs på fullaste allvar men väl ändå måste vara ett självironiskt metaskämt? - är annars det enda som är lite kul med The Ruins.

Filmen bygger på en roman av Scott B Smith, mest känd för A Simple Plan som blev till en tajt och snöig liten thriller i Sam Raimis kapabla händer. Även här har Smith skrivit manus, men det funkar inte riktigt lika fint den här gången.

I The Ruins är det inte inavlade och stycksugna öststatare i bylsiga Adidas-overaller som står för skräcken, utan köttätande växter med smak för välgymmade amerikanska kroppar. Vilket ställer till problem för Smith och hans regissör. I romanform kan det nog pirra till när plantorna går till attack - herregud, Stephen King har ju fått både parkerade bilar och skrivmaskiner att bli ruskigt otäcka - men på film blir det knepigt. De ondskefullt nynnande, långsamt slingrande blommorna blir ungefär lika skrämmande som Shyamalans närbilder på vajande träd och ängar i The Happening. Man tappar dvs inte direkt brallorna av fasa.

Vis av detta faktum, eller bara i allmän zeitgeist efter Hostel, Saw-franchiset och alla andra tortyrfilmer (är inte slaktvågen på väg att ebba ut förresten?) fokuserar Smith istället på kladd och lemlästning. Hur det känns att klösa ut en slingrande växt ur sitt eget mellangärde, eller amputera någons ben med hjälp av en stenbumling och en rostig kniv, utforskas i detalj och på ett sätt som lär ha renderat minst ett fyrsidesreportage i Fangoria.

Mumma för gorehounds alltså, men tyvärr mer äckel än skräck för den som är mer sugen på lite raffel än på nån som karvar runt i låret på en gallskrikande backpacker.

Andra bloggar om: The Ruins, Scott B Smith, skräckfilm, gore, film