Hostel Part II

Hostel, Eli Roths första tortyrrulle, kom från "ingenstans" och blev en dunderhit. Förväntningarna inför den obligatoriska uppföljaren var stora. "I knew I had to up the ante the second time around", säger Roth i pressmaterialet till Hostel Part II. "One of the ways I did this was by making the three protagonists young women". Som om unga (och vackra) kvinnor som jagas, skärs och mördas inte är en av de största klyschorna i modern skräckfilm.

Bytet gör att tvåan blir mer obehaglig - det fanns ett visst perverst och skadeglatt nöje i att se de pilska, haschflummiga och fullkomligt odrägliga snubbarna i ettan få sina fiskar varma, i en story tillräckligt fantasifull och orealistisk för att kännas som en ondskefull saga. Tvåan kan läsas som en allegori över hur det västerländska manssamhället köpslår över, plågar och "dödar" unga kvinnor vilket är mycket mer obehagligt. Men det kanske är en generös tolkning? Kanske är det bara så att Eli Roth gillar att se nakna tjejer torteras i snygg ljussättning.

Samtidigt har Hostel 2 som skräckfilm betraktat inte alls samma kraft. Eftersom den i stort sett är exakt samma film som ettan (men med fresh meat for the slaughter) försvinner det mesta av chockverkan. Hostel ägnade lång och omständlig tid åt att komma fram till vandrarhemmet - när den väl avslöjade den bizarra sanningen om vad som egentligen händer med godtrogna backpackers i Slovakien brassade Roth på med så mycket tortyr och gore att man bara satt och gapade.

Tvåan följer exakt samma mall vilket gör att man nästan blir otålig och önskar att det ska sätta igång snart. Men Roth vet att vi vet vilka hemskheter som komma skall, och lägger istället an ett vemodigt, oundvikligt filter över hela tortyrmaskineriet. Vilket gör filmen snäppet mer pretentiös och betydligt mindre spännande.

Hostel Part II har dubbelt så hög produktionsbudget som första filmen vilket syns. Men mycket av det som gjorde Hostel så effektiv - den känsla av osäkerhet och konstighet som en mix av östeuropeisk inspelningsplats, obekanta skådisar, halvtafflig dialog och allmänt cheesy stämning kan åstadkomma - är bortslipad. Eli Roth gör fortfarande för den Slovakiska turistnäringen vad Jaws gjorde för badsugna amerikaner - i Hostels värld har alla öststatsmänniskor samma look: dåliga tänder, hockeyfrilla, träningsoveraller från tidigt nittiotal. Och en stark bygemenskap där alla, från den tandlösa gumman till de föräldralösa barnen, hjälps åt att röva bort de ack så lättlurade turisterna.

För fans av Hostel kan tvåan fungera som en pendang till ettan, med lite mer bakgrundsfakta om logistiken kring hela företagsidén, och en lite intressant inblick i psyket hos de västerländska affärsmän som är så uttråkade i sina liv att de måste betala för att få tortera ungdomar.

Men oavsett vad man tycker om Eli Roth eller skräckfilm är kärnfrågan denna: vill du betala 85 kr för att se en film om unga kvinnor som plågas ihjäl på ett estetiskt sätt? Och om svaret är ja - varför?

Andra bloggar om: Hostel, Eli Roth, skräckfilm, tortyr, film, torture porn