måndag 11 juni 2007

What a view... To a KILL!



Nu har det äntligen blivit dags att nappa på Expressens desperata sommardeal med en James Bond-dvd varje vecka. De sparkade ju igång ju med Die Another Day i våras (inte helt oväntat skippandes Casino Royale) och har jobbat sig bakåt. Förra veckan hade man betat av både Brosnan och Dalton och kom fram till Levande måltavla från 1985, allmänt ansedd som en av de absolut sämsta Bondfilmerna... och den är sannerligen rätt usel. Men samtidigt den första film med 15-årsgräns jag såg på bio, med pappa som front (jag hade inte riktigt åldern inne) vilket trots allt gör den till en av mina första och största filmupplevelser. Då, med en Nickel i svettig pojkhand, var den klart mäktig. Nu? Inte så het.

Levande måltavla var Roger Moores sista Bondrulle. Han var 57 vårar när den kom, den högsta åldersnoteringen för någon 007-skådis, och det syns bara alltför väl. Dels verkar han ha gjort en lättare facelift efter Octopussy, dels har hans extremt platta och omsorgsfullt lagda hår en märklig combover-känsla som för att dölja en begynnande flint. Actionscenerna är konsekvent genomförda: helbilder med stuntman på skidor/skoter/brandbil, närbilder med en pustande Moore framför en lätt oskarp filmduk hemma i Pinewood Studios, med cateringbordet inom bekvämt räckhåll. Det finns ett undantag, ett geriatriskt handgemäng hemma hos Bondbruden Tanya Roberts, inklusive comic relief med en urna som inte får gå sönder mitt i rallarsvingarna, kanske för att distrahera från Moores uppenbara stelhet.

Dvd-omslaget frestar med "James Bond i en rasande jakt från Eiffeltornet till toppen av Golden Gate-bron. Det går inte att stoppa honom!" vilket är ett charmigt försök att hotta upp en 007 i promenadtempo, oftast iförd midjekort tuff skinnjacka som ser bekvämt gubbig ut. Men all heder åt Roger Moore som gjorde sitt distanserade playboy-schtick en sista gång så gott han kunde, trots att han egentligen ville sluta redan inför Octopussy några år tidigare. En sann trooper.

Det vilar självklart en grym 80-talsstämning över filmen, där det mesta är förutsägbart daterat: Moores helvita skidoverall i pre credits-scenen (tänk brittisk tant på skidsemester), vördnaden inför de mäktiga mikrochipen, några hemdatorer med Pong-gränssnitt, ett skämt om avspänningen mellan Öst och Väst. Och en helt sinnessjuk scen där Bond svänger ihop en smaskig quiche till en impad Tanya Roberts (sannolikt var det där och då som Moores era definitivt tog slut). Det enda som klarar sig bortom kitschfaktorn är Duran Durans grymma titellåt som fortfarande är av de allra bästa Bondlåtarna.

Trots ett rätt uselt manus med slapstickskämt på Göta kanal-nivå och en ålderstigen 007 som är betydligt mer stavgång än suave, finns det ett par grejer som gör att Levande måltavla fortfarande är en av de mest fascinerande Bondfilmerna som gjorts.

Den första är sexscenen mellan Bond och May Day, spelad av Grace Jones. Hur bizarr är den? Fåordiga, brutala Grace Jones, med sin fyrkantiga fysik och sin kubistiska frisyr, glider ner mellan lakanen hos en småpilsk äldre brittisk herre - det är som om Carl Lewis hoppat i säng med Dame Edna. När Jones resolut vänder på steken och sätter sig grensle över Moore ser han genuint förskräckt ut.

Den andra är Christopher Walken som Max Zorin, en av de allra coolaste Bondskurkarna. Och en av de mer bizarra jobben i Walkens långa rad av, eh, excentriska rolltolkningar (Walken var tredjehandsvalet efter att Bowie och - wait for it: Sting - tackat nej). Klonad under andra världskriget av en åldrad nazist och drillad av KGB med diaboliska planer att dränka Silicon Valley med en stor flodvåg och ta kontrollen över chip-marknaden. Vitblont hår, plötsliga, pojkaktiga skratt på helt slumpmässiga ställen. Hans satsmelodi är underbar: Bond: "I take it you ride?" Zorin: "I'm happiest... IN the saddle." Zorin har också ett av de mest krystade sätten (av alla krystade sätt som passerat revy genom åren) att försöka ta kål på Bond: genom att lura med honom på en galopprunda, och sen låta sina hejdukar förlänga och höja hindren precis när Bonds häst ska till att hoppa. Bäst är Zorin mot slutet i gruvan, när han mejar ner sina anställda med en Uzi. Inte bara för att han myser och småskrattar som ett barn på julafton medan kroppar flyger, i ett klipp ser han också ut att göra inlevelsefulla ra-ta-ta-ta-ljud med munnen samtidigt som han tömmer magasin efter magasin i sina overallklädda underhuggare. Obetalbart.

På torsdag är det Octopussy, där jag vill minnas att Roger Moore infiltrerar ett cirkustält, utklädd till clown med smink och lösnäsa. Pepp!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

7 kommentarer:

Anonym sa...

Enda anledningen till att jag gillade en del av dessa filmer var Hajen med sina välpolerade gå bort tänder.

För att inte tala om Moon Raker,tror jag att det var !?.Där han träffade den lilla tjejen med flätorna.Obehagligt gulligt så man rös ha ha .... :)

SideShow Surfer

Kristoffer Viita sa...

Shit vad du skriver underhållande, jag blir värsta sugen på att skratta åt gamla töntiga Bondfilmer. Keep up the excellent work!

Martin F sa...

Håller helt med Kristoffer. Är det inte dags att skriva en bok snart?

Anonym sa...

Oj, oj! Jag hade filmen i mäktig serieboksform när du gick och såg den på bio, Daddy P! Med det vill jag säga att jag förmodligen fortfarande var rädd för action på bio. Vill dock minnas att när jag väl sett filmen så var serieversionen vassare. Roger Moore såg faktiskt lite fräschare ut, mer som pojkdrömbilden av en agent. /Jonken

Anonym sa...

Glöm inte att Dolph Lundgren skymtar förbi i en tidig roll, lyfter hela filmen!

Henke sa...

Som sagt, nu börjar nedräkningen bli intressant! Octopussy med clowner, fabergéägg och en riktigt gammaldags öst-väst-fejd har sina poänger (fast den galne ryske generalen var en gammaldags skurktyp redan 1983). Moores bästa insats som 007 kommer emellertid nästa vecka: For Your Eyes Only, med hisnande stuntscener på snö, is och grusvägar. Och en - som Bond-nördarna säger med stiff upperlip - "Fleeemingsk touch".

Björn sa...

Hahaha, vad härligt skrivet. Jag satt och småkluckade mig igenom hela texten.