Death Proof

Med lätt darrande händer knäppte Quentin Tarantino igång sitt favoritblandband i stereon. Sen tog han fram sin allra största låda med action figures. Omsorgfullt plockade han ut sina Charlie's Angels-dockor och satte på dem de allra coolaste t-shirtarna. Sen fick dockorna köra bil och prata jättemycket med varandra, mest om killar. Till slut tog Quentin fram sin limiterade Snake Plissken-docka, satte honom i en leksaksbil och körde över dockorna tills det bara var plastsmulor kvar. Men leken var inte slut än, för han hade fler dockor kvar, ännu tuffare dockor som kunde ge Snake en rejäl omgång...

Okej, analogin blev lite töntig men Death Proof känns som om världens antagligen mest popkulturellt nördiga regissör fått fria händer att leka med sina allra coolaste tjejdockor. Ett gäng skitsnygga vixens som spottar ur sig referenser till halvobskyra sjuttiotalsfilmer och diggar cool garagerock från sextiotalet - OCH sparkar stjärt? Vi snackar den ultimata våta drömmen för en über-geek som Tarantino.

Grindhouse-konceptet, hommagen till sjuttiotalets exploitationfilmer, är förstås snyggt och kärleksfullt genomförd, ner till förlorade filmrutor vid aktbyten och skrap på ljudspåret. Men en viktigt ingrediens i de filmer Tarantino så gärna vill hylla och efterapa har han missat: de var billiga, snabbproducerade och sleaziga, men aldrig långtråkiga. QT är så försälskad i sin supercoola ensemble att han ligger kvar i evigheter på deras långa vardagssnack runt diner-bordet, vilket i längden blir segt som helvetet, särskilt som den "utbrytna" version vi får se här i Europa är 23 min längre än originalet, en klen och missriktad tröst för att vi måste gå till YouTube för att få se de fejkade trailerna av Eli Roth med flera.

Med detta sagt är andra halvan, när Death Proof går från slasher i snigelfart till rafflande revengefilm, betydligt roligare. Bäst av allt är att det är de tjejer som både är sexiga och nördiga som vinner. I slasherfilmerna är det den kyska tjejen som överlever, här är det tjejerna som har stenkoll på de rätta biljaktsfilmerna från sjuttiotalet som klarar av att överlista Kurt Russells charmige fartdåre. Om det är nåt jag bär med mig från Death Proof, en skicklig genreövning och kanske inte så mycket mer, är att the geeks shall inherit the earth. Och där har Quentin trots allt nått fram till något väldigt fint.

Andra bloggar om: Death Proof, Grindhouse, Quentin Tarantino, film, kultur