Octopussy

Vår nystartade James Bond-nostalg-o-rama är nu framme vid Octopussy från 1983. Filmen som Roger Moore egentligen inte ville göra - hans kontrakt var avslutat i och med For Your Eyes Only (1981), och filmbolaget övervägde både James Brolin och Timothy Dalton. Men pressen inför Sean Connerys konkurrerande vanity-comeback Never Say Never Again, som enligt planerna skulle gå upp ungefär samtidigt som Octopussy sommaren -83, gjorde att Broccoligänget tog det säkra före det osäkra och övertalade Moore att ställa upp en gång till. Och det gjorde han rätt i. (Det blev för övrigt aldrig någon ordentlig catfight mellan gubbsen: Never Say... blev försenad och gick inte upp förrän i oktober.)

Octopussy kommer aldrig att vara en "bra" film, kanske inte ens en bra Bondfilm (att jämföra Bondfilmer med riktiga filmer är elakt och meningslöst, som att jämföra En fyra för tre med Seinfeld). Men den fungerar mycket bättre än Levande måltavla. Där Levande måltavla så gärna ville vara modern, cool och snabb (med i bästa fall komiska resultat) är Octopussy mer avspänt gammeldags, vilket passar en åldrad gentleman som Roger Moore likt handen i handsken.

Det är lite bizarrt att se filmerna i omvänd ordning, för jämfört med Levande måltavla (inför vilken han lyfte sig en smula) är Moores panna betydligt mer fårig och hans karaktäristiska vårta vid vänstra näsvingen kvar. Vid 55 jordsnurr är han fortfarande för gammal - men betydligt piggare än i Levande måltavla, kanske sporrad över att han visste att han skulle gå mano a mano med Connery om Bondfansens gunst. Flera av slagsmålsscenerna ser till och med trovärdiga ut, och klippen mellan Moore och hans flitiga stuntmän är inte lika övertydliga.

Ändå tycker jag synd om Moore i den här filmen. Bonds humoristiska persona var så etablerad vid det här laget att någon (manusförfattarna? regissören?) kände sig tvingad att lägga på trista skämt i tid och otid. Dessutom verkar man ha ett sadistiskt öga till Moore - under filmens två timmar tvingar man agent 007 att

- bli jagad av en tiger (Bond: "Sit!" Tigern: lyder.)
- få en fet spindel på axeln (Bond: "Ewww! Yuck!")
- få en skallerorm krälandes mellan låren (Bond: "Hiss off!")
- få en blodigel på ena bröstvårtan (som han eldar bort med en cigarettändare)
- gömma sig för bovarna i en gorilladräkt (som bara är snäppet mindre skabbig än Saba från Tårtan)
- desarmera en bomb iklädd full clownmundering (inkl rutig XL-kostym, lösnäsa och sminkade tårar).

Särskilt det sista känns klart onödigt. Liksom filmmakarnas nästan tvångsmässiga faiblesse för att skoja till det så fort tillfälle ges. De slippriga ordvitsarna hör ju franchiset till, men annat är svårt att smälta. Framförallt en scen där Bond svingar sig i lianer - och man lagt på Johnny Weissmüllers klassiska Tarzanvrål som ljudeffekt. Oförlåtligt cheesy, och faktiskt snäppet värre än scenen i Levande måltavla då Bond surfar ner för en backe på en snöskotermed till Beach Boys "California Girls". Sen ska vi inte glömma den klassiska vitsen med fyllot (här en palatsvakt) som tar en slurk ur flaskan, ser Bond komma farande, och sen tittar storögt på flaskan. Funkar varje gång!

Skurkgänget är lite färglöst: Luleås stolthet Maud Adams som Octopussy (ett smeknamn hon fick av sin bläckfiskintresserade pappa, vilket inte alls känns perverst) och hennes hantlangare Kamal Khan (elegant spelad av Louis Jordan som bizarrt nog är åtta år äldre än Moore men ser ut som en väbehållen femtioåring) assisterad av sin fåordige thug Gobinda. Samt de okarismatiska och knivkastande cirkusbröderna Mischa och Grischa.

Delar av filmen utspelas i Indien som är ungefär lika nyanserat skildrat som i Indiana Jones och det fördömda templet, komplett med en motbjudande middagsscen där Kamal Khan avspänt mumsar i sig ett getöga, nyplockat från ett ugnsstekt fårkranium. I en annan scen gömmer sig Bond i en liksäck, och när han ska slängas ner i graven sliter han upp tyget och vrålar "Mooaahahahah!" varpå de indiska underhuggarna springer därifrån, vrålande av fasa. Det är på den nivån.

Pris för Bästa Överspel går denna gång till Steven Berkoff som General Orlov, den ryska renegade-militären som är less på avspänningen mellan Öst och Väst och vill spränga en atombomb i Västberlin för att få snurr på kapprustningen igen. Han vrålar gällt, svettas och salivsprutar sig igenom sina få scener likt en galen pajas. Från Clockwork Orange och Barry Lyndon till att spela skurk i Octopussy och Beverly Hills Cop - starkt jobbat.

Octopussy kommer alltid att vara so-so, men innehåller några pärlor. Bondbruden Kristina Wayborn (aka Britt-Inger Johansson från Kalmar) med en obeskrivligt hög panna, knappt överträffad av Eric Stoltz i Mask. De indiska lönnmördarna med sågklingor istället för jojos. Maud Adams sexiga matriarkat med ett gäng haremsbrudar som i slutfajten visar sig vara (extremt oviga och klumpiga) akrobater. Och framförallt att världen äntligen fick lära sig vad ett Fabergeägg är.

Näst på tur är For Your Eyes Only, där Bond dumpar Blofeld i en skorsten och klättrar berg i Grekland. Ska bli kul!

Andra bloggar om: Octopussy, James Bond, 007, Roger Moore, Sean Connery, film