Vem älskar John Melendez?

Vem är din favoritsidekick? OK, men om du inte får välja Sideshow Bob, Krusty the Klowns ondskefulle ex-kumpan?

Vem man gillar mest av de stora tre från Late Night-showerna – Paul Shaffer, Max Weinberg eller Kevin Eubanks - är förstås en smaksak.

Den kerubliknande Paul Shaffer är den mest bizarra av de tre, faktiskt en av de märkligaste figurerna i tv överhuvudtaget. Knappt en tvärhand hög med blankpolerad flint och Elton John-glasögon, av obestämbar ålder och oklar sexuell läggning. Sannolikt den flitigast filmade sidekicken – Letterman lutar sig mot honom efter nästan varje skämt och fikar efter stödskratt (och får som respons Shaffers version av skratt, ett på gränsen till gällt ”aaAAAAAaahh!”). En åldrad queen som skänker glamour åt Daves alltmer gubbiga ältanden.

Springsteen-trummisen Max Weinberg är den stiligaste sidekicken, alltid i snajdig uniform och spikrak i ryggen på trumpodiet. Knappast en folkets man, med sin ogenomträngliga deadpan-stil, och de patenterade stoneface-duellerna med Conan som är lika förutsägbara som roliga.

Fjärran från Conans självrefererande metaprojekt sitter Lenos sidekick Kevin Eubanks trygg bakom sin gitarr (på säkert avstånd från den överpeppade soulbruden i bandet). En trevlig och laidback snubbe som man gärna skulle vilja ta en öl med.



Rätt män på rätt platser, alltså. Men så störs jämvikten av ett namn: John Melendez. En voiceover-man, men med högre status utåt än en sidekick – hans namn står med i förtexterna och presenteras av Leno efter öppningsmonologen, före Kevin Eubanks och bandet. Letterman och Conan har förstås också bisittare som annonserar gästerna i början och ibland dyker upp i sketcher. Men det paradoxala med Melendez är att han för en extremt undanskymd tillvaro, trots sin synlighet. Han påar gästerna, vinkar till kameran (alltid brett flin plus ett tryggt ”howdy!” med två fingrar i luften) från sin underliga plats på publikläktaren, men är därefter som bortblåst ur sändningen.

Melendez började på Leno i mars 2004 efter att ha hoppat av Howard Stern Show efter femton år. Jag måste sett ett gäng avsnitt av The Tonight Show sen dess och bara en eller max två gånger har Melendez fått göra mer än att vinka in i kameran. Då har han varit ute på stan och skojat med förbipasserande, ett standardinslag som Melendez skötte snyggt om inte lysande (om Melendez har potential att vara kul eller inte var svårt att avgöra på de ynka minuterna).

Melendez skuggtillvaro blev som sorgligast häromåret när Kevin Eubanks förlorat nåt vad mot Leno och tvingades sjunga Bacharach/Davids ”Alfie” inför studiopubliken (vilket han gjorde med den äran). Sen utmanade han Leno att göra samma sak. Och till sist, dag tre, fick Melendez chansen och gjorde en medvetet kass version på felstämd elgitarr. Men tåget hade gått, konceptet var stendött och det kändes som om Melendez tjatat sig till sin stund i rampljuset – och så blev det bara lite halvtaffligt. När Melendez i sällsynta fall ändå nämns brukar han få vassa pikar av Leno, pikar som inte känns lika kärleksfulla som dem riktade mot Eubanks eller den rotunde trummisen Smitty.

Frågan är alltså varför NBC har Melendez på en fet payroll när han egentligen inte fyller någon funktion mer än som lätt ersättlig hallåman? Trodde de stenhårt på Melendez potential (och meriter från sina många år hos Howard Stern) tills han straffade ut sig på något vis och fick sitta på bänken i tröstlös väntan på att kontraktet löper ut? Eller har Melendez en hållhake på någon högt uppe i hierarkin som gör att de inte vågar kicka honom? Vill han mer, eller är både Melendez, Leno och kostymerna på NBC nöjda med tingens ordning?

Frågan är gäckande och måste ställas ända tills han får något vettigt att göra, alternativt sparken. Melendez måste vara en av de mest överbetalda och meningslösa männen i showbiz just nu, och mest av allt blir man en smula ledsen när han dyker upp i rutan. Alltid med en mullrande voiceover, alltid med det där glada smajlet. ”…and I’m John Melendez!”

Det är bra, John. Men... varför?