Åtta!

Believe it or nutz men jag ska föreläsa om min livsgärning som bloggare vid ett filmevent senare i år. Eftersom min uppdateringstakt varit smärtsamt låg på sistone är det dags att det blir fler inlägg i höst, så jag gör som lata redaktörer brukar göra när de måste fylla blaskan med lite mer innehåll: jag gör en lista. Där jag dessutom kan återanvända gammalt. 

Det är nämligen så att nu i september fyller den här bloggen hisnande åtta år. Inte mycket för en människa kanske men i bloggår räknat måste det motsvara en mansålder, minst. 792 inlägg har det blivit, i snitt hundra per år alltså. 

Jag föregriper nu den självklara tioårsjubileumsidén (vem vet om jag finns kvar då) och kör en stor jubileumsspecial: här är mina åtta favoritinlägg från 2004 och framåt, ett för varje år. 

Ta mig i handen nu så går vi en mysig promenad längs minnenas allé... cue stämningmusik och ripple-effekt så bilden svajar!



2004: Tio skäl att undvika Så som i himmelen
Här var jag ung och arg! Har faktiskt inte sett om Kay Pollaks oerhört ojämna pekoral sedan dess (den har absolut sina fina stunder, vem blir inte berörd av Gabriellas sång? OBS bara lite ironi) men många kände igen sig i min väldigt pedantiska uppräkning av filmens brister. Andra, som älskade Kays vision, undrar hur man kan vara så cynisk att man hatar en fin film om kärlek och körsång, hatar man inte livet då? (Jo, kanske.)



2005: Vem älskar John Melendez? 
Jag kollade flitigt på The Tonight Show with Jay Leno vid den här tiden men nu är det flera år sen, inte sen man valde sida: Team Coco över Den girige. (Är det förresten någon svensk kanal som kör The Tonight Show numera?) Hursomhelst gillar jag texten, och ser på IMDb att Melendez fortfarande är anställd på showen som manusförfattare, så nån älskar honom.



2006: Agent 007 med rätt att kramas
Hösten 2006 hade Casino Royale premiär, och det var dags för en ny Bond: emo in, ordvitsar ut. Jag är sjukt nöjd med den här texten, tycker verkligen jag fick till det.



2007: Paris je t'aime... moi non plus
En text jag helt hade glömt bort, säkert eftersom jag förträngt den usla filmen. När jag verkligen akvtivt försöker vara skojig i mina texter blir det ofta platt, men den här sitter jag nu och fnissar lite åt faktiskt. Har jag bara kunnat sprida ett leende till EN person* så känns allt det här slitet värt det. (*mig själv)



2008: Superhelg i skivbacken
Ett av mina bittraste inlägg och samtidigt en kärleksfull hyllning till mina gamla drum and bass-dagar. Jag saknar mina LTJ Bukem och Grooverider, varför sålde jag dem egentligen? 



2009: Jag är Lee Child, asshole
Ett svagt skrivarår för denna blogg, väldigt lyckosamt för mig i övrigt. Jag hade för mycket att göra, och efter flera skribentuppdrag för Café insåg jag i oktober att bloggen måste vila lite, så jag tog en paus under några månader. Gillar dock den här texten och måste framöver plöja fler Lee Child-böcker, hans hårdkokta och kortfattade stil får Jens Lapidus att kännas långrandig.



2010: Interpol i mitt hjärta
Här började jag lägga de lite längre och, eh, bättre texterna på Weird Science istället, så det är ett ganska klent år. Men den här Interpol-hyllningen blev riktigt bra.



2011:  #1: The Wizard of Oz (1939)
Det här var high concept-året! Jag tvingade mig själv att skriva om alla filmer jag såg, vilket visade sig vara ett effektivt sätt att få tummen ur röva och bara skriva. Samtidigt blev det en smärtsam wake up-call över hur mycket smörja jag pressade i mig om aftnarna, tidsbristen till trots. När jag skummar igenom texterna nu blev de flesta okej, men inte särskilt minnesvärda. Men Wizard of Oz-texten gillar jag.

Och därmed var vi framme vid 2012! Det är ungefär här jag brukar skriva nåt lamt i stil med att "nu ska jag banne mig uppdatera oftare" men jag skippar det. Vi får se vad det blir.

Tack för att ni läser!