Halleluja! Kristina Lindströms och Maud Nycanders Palme har fått lysande kritik och är den svenska dokumentär som haft starkast öppningshelg sen man började mäta sånt för tio år sen. Som filmkonstverk betraktat är den inte särskilt märkvärdig, den är oerhört traditionellt berättad via stillbilder och talking heads och har en berättarröst som blir nästan irriterande övertydlig här och var. Egentligen behöver man inte se filmen på bio (den är redan klart tv-mässig) utan kan gott vänta tills SVT kör den längre tv-versionen, som är tre gånger en timme – förhoppningsvis kan den gå ännu djupare.
Med det sagt njöt jag nästan varje sekund av filmen. Det är otroligt fascinerande att följa hans karriär från uppväxten inom överklassen via elitskolor till Socialdemokratin och vidare in i den internationella politiken. Alla de viktiga politiska händelserna passerar revy, särskilt Norrmalmstorgsdramat (där en yrvaken Palme får telefon från gisslan) och Kårhusockupationen är tragikomiska. Palme ville ta fajten och vara med där det hände (särskilt om media var där), men samtidigt är hans försök att snacka med ungdomar på ungdomars vis otroligt rörande ("Nu säjerom att ni har ockuperat er egen kåååk") fast det blir ändå 1-0 till Palme (iaf i filmen) eftersom slashasarna bakom ockupationen är så usla debattörer.
Man kommer lite närmare människan Palme, och bland det starkaste i filmen är när hans söner berättar om hur han var som pappa: förde minutiösa anteckningar över vad barnen fått i julklapp, var helt ledig bara fyra veckor om året då familjen åkte till Fårö och badade vilket man får se i charmiga super 8-snuttar. Det vill man se mer av och det är här jag hoppas på tv-versionen.
Lindström/Nycander går grundligt tillväga och intervjuar flera av Palmes gamla klasskamrater, och det är slående hur de här överklassgubbarna fortfarande inte kunnat förlåta Palme för att han lämnade borgerligheten och valde "fel" sida. Samtidigt var han malplacerad i Socialdemokratin: en briljant, intellektuell överklassman som gärna ville stå i fokus. Alltid slagkraftige Jörn Donner har en nyckelscen i filmen när han till Hagge Geigert säger att "Palme var för intelligent för Socialdemokratin... kanske för intelligent för Sverige".
(Side note om Hagge förresten: han ansågs ju vara Sveriges talkshowkung när jag växte upp men det är helt bizarrt att se klippen med Donner: Hagge sitter på en barstol i sin säckiga kepa, snett vid sidan av Donner som sitter i en mycket lägre fåtölj, så att gästen alltid måste vrida sig i sidled och titta uppåt mot Hagge... what gives? Hade Hagge mindervärdeskomplex?)
Palme är i princip en hjälteskildring men jag har inget problem med det, jag är en av dom där som (kanske lite bekvämt) tycker att Folkhemsidén var mestadels bra och att Sverige började dra sakta åt helvete från och med den där biokvällen 1986. Klippen när Palme stiligt mästrar David Frost framför kamerorna, eller blir intervjuad av fransk teve när han står i nåt omklädningsrum post-tennis-svettig och svarar på flytande franska (risigt uttal, men ändå), eller glider runt på Guldbaggegalan, eller är upprymt spydig eftersom hans partikamrater klagat på att han är för stygg mot Fälldin... Det är svårt att få nog.
Filmen kunde inte ligga mer rätt i tiden. I det här kompakta politiska mörkret när vi har en statsminister som diggar Da Buzz och alla politikers allra största skräck är att verka för smarta för vanligt folk, vem längtar inte efter den tid då en hyperintelligent, bildad, överklasselegant, lagom maktberusad, politiskt passionerad och lysande retoriker faktiskt kunde styra landet? När vi hade en statsminister som – gasp! – faktiskt läste böcker. Fan vad jag saknar honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar