tisdag 13 september 2011

#33: Due Date (2010)



De främsta två invändningarna mot Due Date: att det är en skamlös ripoff på John Hughes-klassikern Planes, Trains and Automobiles, och att både Downeys stressade streber och Galifianakis märkliga pojkman är så osympatiska och jobbiga att det är svårt att bry sig. Jag skriver lätt under på båda men filmen funkar fint ändå, speciellt om man tycker om skådisarna. Bäst är Galifianakis trånga Weekday-jeans, waffle-skämtet (som är lyft direkt från Between Two Ferns), och scenen på växlingskontoret med Danny McBride som asförbannad Irakveteran.
Inget Zach Galifianakis har gjort på vita duken hittills är ens i närheten av hans egna, genialiska stand up-material eller Between Two Ferns-sketcherna, men Due Date är en lyckad omaka par-rulle och inget skäl att ropa sellout. 

(The Hangover 2 däremot... Men den har jag lyckligtvis inte sett än.)

måndag 12 september 2011

#32: Försvunnen (2011)

Det sägs ibland att det görs för lite genrefilm i Sverige, att det saknas nåt i glappet mellan trivsamma komedier, Beck 39, Ruben Östlunds senaste och draman om folk som förlorat ett barn starring Micke Nyqvist. Till exempel några fräsiga thrillers eller rejäla skräckfilmer. Därför vore det oerhört kul att kunna hylla Försvunnen, Henrik JP Olsson och Mattias Åkessons nya spänningsfilm med Sofia Ledarp, Kjell Bergqvist och Björn Kjellman. 


Försvunnen fick inte något förhandsstöd av SFI, och där skulle man kunna komplettera med nån känga om stelbenta konsulenter med krav på samhällsrelevans. Problemet är bara att filmen inte är särskilt... bra. Jag kan fatta att konsulenten nobbade, för det är ett klent manus som missar de flesta chanser till spänning. Jag var på Filmhuset härommånaden när höstfilmerna presenterades och både Bergqvist och Ledarp sa att de blev peppade att vara med eftersom det var ett "jävligt bra manus" och då undrar man lite sorgset vad de vanligtvis blir erbjudna för smulor. 


Ledarp spelar en kvinna med sorg på väg bort från sin familj och vidare mot ett nytt jobb. På vägen nånstans i skogarna blir hon antastad av Kjell Bergqvist i en fet mörk SUV och här lovas det lite bilvägsskräck à la Spielbergs Duellen eller JJ Abrams Joy Ride. Men efter inledande otäckheter mynnar allt ut i en evighetslång jakt i skog med Björn Kjellman i en oerhört märkligt skriven biroll, och flera missade chanser. Ledarp kämpar på och filmen är atmosfärisk, men plotten är så banal och twistbefriad att man sitter och skruvar på sig. Det är inte spännande. Det är platt. Det är skog. Det är outhärdligt tråkigt.


Åkesson och Olsson har jobbat i sex år för att samla ihop pengar för att göra filmen - och det här är historien de velat berätta? Jag fattar inte.

tisdag 23 augusti 2011

#31: Hall Pass (2011)



Om man för en stund vill dra amerikansk film över en kam kan man säga att alla romantiska komedier riktade till tjejer handlar om att gifta sig, och alla komedier riktade till killar handlar om att få slippa vara gift. Hall Pass, bröderna Farrellys senaste, drar det här konceptet till sin absoluta spets. Jenna Fischer och Christina Applegate spelar fruarna, vars livsmål är att ha perfekta villor och väldompterade makar. Jason Sudeikis och Owen Wilson spelar männen, som är ständigt svinkåta på tonårsbrudar och drömmer om att slippa sina fruar och bara få knulla. Det är outsägligt deprimerande, som att sitta två timmar i kö på Vårdcentralen där det enda som finns att läsa är ett gammalt nummer av Lilla Fridolf.

Wilson och Sudeikis får efter några turer varsitt frikort att få ligga helt konsekvensbefriat under en vecka, vilket leder till knasiga förvecklingar. De ytterst svenniga och kritvita medelklassnubbarnas oerhörda inkompetens när det gäller att ragga brudar plockar förstås hem några billiga skratt, men i övrigt fylldes jag av sorg. Om det här ska vara gjort med en viss distans eller om det finns extra lager så har jag missat det. Och en liten note to bröderna Farrelly: det blir inte per automatik kul när man säger vagina. När Sudeikis och Wilson står och riffar om en mouth vagina riktigt ser man hur Farrellys sitter ängsligt hukade över sina laptops och så väldigt väldigt gärna vill vara Sarah Silverman eller Wanda Sykes, fast tre år för sent.

Jag gillar annars Farrelly-bröderna, till och med Heartbreak Kid. Gillar att de alltid tar med funktionshindrade personer, och att de ofta hittar balansen rå gross out-humor och en fin, varm ton. Men Hall Pass är befriad från värme och genomsyras av bitterhet och kyla. Vet inte om brorsorna gått igenom varsin livskris eller bara försöker pejla vad publiken vill ha istället för att köra sin grej, men resultatet är en unken och dyster soppa, lika mans- som kvinnoförnedrande.

Men Richard Jenkins som åldrad, solariebrun proffsraggare som agerar mentor till killarna är riktigt bra.


måndag 15 augusti 2011

Conan-tävlingen avgjord!



Därmed stänger vi frågelådan!

Många kunde det busenkla svaret Robert E. Howard, och här är de lyckliga vinnarna:

1:a pris går till Joakim Elovsson i Skövde.
2:a pris vanns av Robin Öhlin, Stockholm.
3:e pris kammades hem av Moa Markström i Umeå.

Frän Conan-merchandise och friplåtar till filmen kommer inom kort med posten.

Stort grattis!

måndag 8 augusti 2011

Reklambreak: Exklusiv Conan-tävling!



Jag fick just ett skarpt formulerat cease and decist-mail från (det numera svenskägda) varumärket Conan the Barbarians advokater som krävde att jag antingen raderade den här bloggen inom 24 timmar pga varumärkessnyltning, eller ställde upp med en tävling*. Så valet var enkelt!

Snart är det dags för min namne att äntra bioduken för första gången på nästan tjugo år, för första gången i 3D, och för första gången är det inte Arnold Schwarzenegger som gestaltar den bistre cimmeriern. I tysk-amerikanske och reimagining-glade Marcus Nispels nyversion Conan the Barbarian är det Jason Momoa, alltså den brunstige bjässen Khal Drogo från Game of Thrones, som trakterar svärdet, flankerad av pålitliga birollshårdingar som Stephen Lang och Ron Perlman.

Premiär på bio fredag 19 augusti, och för att fira detta lottar Noble Entertainment ut trevliga priser till tre pers som svarar rätt på följande löjligt enkla fråga:

Vad heter författaren som står bakom berättelserna om Conan the Barbarian?

1:a pris = två biobiljetter, en Conan T-shirt och Conangnuggistatueringar.
2-3:e pris = två biobiljetter samt gnuggistatueringar.

Maila ditt svar till conanquiz@gmail.com. Släktingar till Arnold Schwarzenegger får inte delta i tävlingen. Vinnarna meddelas måndag 15 augusti. Lycka till!

(* Detta är eventuellt inte sant. Men tävlingen är på riktigt.)

fredag 5 augusti 2011

#30: Jackass 3D (2010)




MTV-loggan med astronauten och ett småtrist intro med Beavis & Butthead - de första minutrarna av Jackass 3D är som att vara tillbakaslängd i det tidiga nittiotalet. En lätt ryslig upplevelse. Sen blir det bättre och resten av filmen är samma trygga mix av spex och snusk, lika ojämn och episodisk som de andra filmerna men med högre budget och stunder av absolut briljans (som när Will Oldham dyker upp som misslyckad gorillaskötare eller gänget klär ut sig till betjänter och restaurangbesökare och gör sketcher framför en jetmotor) och bizarr freak show (som när tjocksmocken Preston Lacy och den obehaglige dvärgen Wee Man blir ihopklistrade med superlim).

Bajamajastuntet från första filmen blir också toppat här i filmens slutscen - diarréfontän i slow motion känns som en passande final till hela Jackass-franchiset. Och med tanke på att grabbgänget inte är så unga och testosteronstinna längre (Johnny Knoxville har fyllt fyrtio och flera av de andra är på god väg) är det hög tid att sätta punkt innan någon gör illa sig på riktigt. Skräcken lyser också starkare i ögonen den här gången. Och avslutningsmontaget med mysbilder på grabbgänget som barn signalerar att det verkligen är slut. (Fast filmen gick bra på bio och Knoxvilles filmkarriär har inte direkt gått på räls så vem vet?)

Extra dystert att se charmtrollet Ryan Dunn, som körde ihjäl sig på fyllan i våras och bara blev 34 år. (Varför blev det inte Steve-O istället... nä, det menade jag såklart inte!)

tisdag 12 juli 2011

#29: RED (2010)



Robert Schwentkes RED lanserades på bästa tänkbara sätt när den gick upp i höstas: blodröda bilder på en bister Helen Mirren med ett automatvapen i näven. Den tänkande biobesökarens främsta arthouse-GILF med en sniperbössa, what's not to love? Lättköpt men effektivt. Och RED bjuder på mer wish fulfillment för de grå pantrarna, när Mirren, en hårt överspelande John Malkovich, en mustig Brian Cox, en brumbjörnsmysig Morgan Freeman och en svalt flintskallig Bruce Willis både skjuter granatgevär och får till det med Mary-Louise Parker (åtminstone Willis).

RED (löst baserad på Warren Ellis serie som jag tyvärr inte läst) bjussar på snygg grafik, stilren action och försöker balansera på samma slaka lina som Grosse Point Blank: brutalt våld, knasig komedi, mysigt kärleksgnabb. Det lyckas rätt bra även om det aldrig blir riktigt så roligt eller svart som det borde. Och även om seniorerna gör bra ifrån sig (utom Malkovich som faktiskt bara är jobbig) är filmens behållning (förhållandevis unge) Karl "Éomer" Urban som nitisk CIA-snubbe på jakt efter Willis. Karl Urban är som bäst när han (precis som i The Bourne Supremacy) inte snackar så mycket utan mest är snygg och sammanbiten.

#28: The Other Guys (2010)



Såg den här i slutet av mars och har redan förträngt den. Inledningssekvensen med Samuel L. Jackson och Dwayne Johnson som extremt spänniga supersnutar är bäst, resten är ho-hum. Adam McKay och Will Ferrell har ju ett riktigt fint cv - Anchorman, Step Brothers, Talladega Nights, The Landlord - men The Other Guys är McKay/Ferrell när de är som sämst: lite för lata, för otajta, för självbelåtna. Det har gått för bra, för länge. De skulle behöva omge sig med lite fler nejsägare som sållade hårt bland de o-roliga improvisationerna och grabbskämten, och kanske viska lite försynt att Mark Wahlberg inte bör castas i komiska roller. The Other Guys kostade ofattbara 100 miljoner USD (många långa menlösa biljakter blir det) och drog inte in särskilt mycket mer vilket är bra och kanske kan leda till en uppstramning framöver.

tisdag 5 juli 2011

#27: Super 8 (2011)



Skriver mer om årets, nay, årtusendets kanske bästa film på Weird Science. Klicka här!

fredag 1 juli 2011

#26: The King's Speech (2010)



Såg den här med min gode vän Magnus redan i mars tror jag, men det har inte blivit av att skriva om den - oklart varför, det är inte världens mest komplexa film. Visst kan man vilket en del gjort klaga på att det är en instängd, konstlös, traditionellt berättad, lite gubbtrist bromance. Och visst är det i förstone mäktigt att en film om talfel kan håva in fyra Oscar (och ytterligare ÅTTA nomineringar) men egentligen inget konstigt eftersom The King's Speech är en typisk Oscarvinnare, om en ofullkomlig människa som vågar tro på sin inneboende kraft, övervinner sina hinder och triumferar mot alla odds. Och Oscarjuryns faibless för lyten är ju väldokumenterad.

I den genren är The King's Speech svårslagbar, dessutom är Geoffrey Rush, Guy Pearce och Helena Bonham Carter (i en alldeles för liten roll) strålande som vanligt.

Och Colin Firth är, förstås, perfekt - kungen är en så fin roll för honom, han är så otroligt ensam och fylld av rädsla och dålig självkänsla.

tisdag 28 juni 2011

#25: Aliens in the Attic (2009)



Aliens in the Attic är sinnessjukt mycket bättre än en sci fi-komedi för pre-teens i vilken High School Musical-stjärnan Ashley Tisdale slåss mot datoranimerade utomjordingar överhuvudtaget förtjänar att vara. Jag fastnade framför den på Canal+ en ledig förmiddag och måste säga att det är en av de roligaste och charmigaste filmer jag sett i år - den typ av film man älskar när man är tio år gammal, om ett gäng kids med töntiga och oförstående päron som måste gadda ihop sig och rädda världen från en alien invasion, utförda av ett gäng ganska klantiga gröna små troll.

Kevin Nealon, Andy Richter och Tim Meadows är med, vilket rimligtvis borde vara det enda en kräsen vuxen har att glädjas åt, men bäst är faktiskt den unga casten, som vid första åsynen ser ut som ett gäng generiska Disneyteenybopperfejs men som är genuint roliga, i synnerhet en kille vid namn Robert Hoffman som jag aldrig sett förut men som är lysande som Tishdales spännige boyfriend.

Grejen är att utomjordingarna kan fjärrstyra folk genom att skjuta en sändare i nacken på dem, vilket ger skönt mysrys à la Invasion of the Body Snatchers men framförallt används för komiska ändamål. Som när Hoffmans extremt självgoda hunk blir radiostyrd av Tishdales mer geekiga lillebror till att göra bort sig totalt inför Tishdale och resten av familjen, utförd med en tajming och en plastik som imponerade. Lägg till bra cgi, fint röstjobb av J.K. Simmons och Thomas Haden Church som sura aliens, några snyggt fotade kung fu-slagsmål mellan Hoffman och en fjärrstyrd Doris Roberts (tanten i Everybody Loves Raymond) och en allmänt fin känsla i hela filmen och du har ett lika oväntat som bortglömt mästerverk. Aliens in the Attic ligger nu på 5,3 av 10 på IMDb men är, i sin genre, lätt en 8. Mysfaktor: 10!

måndag 27 juni 2011

#24: Cornelis (2010)



Bara konceptet "en svensk biopic!" skapade givetvis pepp direkt i försnacket inför Amir Chamdins Cornelis, vi är ju inte bortskämda med sånt. Nu blev tyvärr inte Cornelis någon svensk Walk the Line, även om den är ett rejält lyft sen Chamdins debutfilm, snorsnygga men helt innehållslösa Om gud vill. Kruxet är att Chamdin och manusförfattaren Antonia Pyk gör det klassiska biopic-misstaget, att vilja klämma in ett helt liv på två timmar istället för att fokusera på vissa viktiga perioder i livet. Då blir det som alltid korthugget, redovisande, lite stressigt. Och de snåla scenerna från Cornelis barndom, där en jobbig händelse förväntas ge både sorglig klangbotten och psykologisk förklaringsmodell åt hela den korpulente holländarens rotlöshet och dåliga självkänsla är lite för toftiga för att det ska funka.

Med det sagt är Cornelis snygg och underhållande och välspelad. Chamdin är allra bäst på att skildra livekonserterna och partyscenerna - featuring svenska indiepopmänniskor typ Sara Wilson i löspolisonger och diarrébruna polotröjor - och alla små musiksatta montage där CV snyggt knallar runt i gamla journalfilmer (bilden ovan) eller står i studion och sjunger i en sjuttiotalsmick. Detaljerna är en fröjd för ögat, och Husby levererar till stor del det han ska i rollen som den plågade lebemannen.

Den största peppen skapas efteråt när man blir sugen på att plöja en biografi om den rotunde barden. Vilken ska man läsa, ni som vet?

Uppsamlingsheat



Rätt vad det är så ligger det 10 filmer i pajpen! För hinna beta av allt jag sett hittills innan semestern gäller det att rappa på. Nu kör vi!

måndag 13 juni 2011

#23: X-Men: First Class (2011)


En vecka sen jag såg Matthew Vaugns pigga franschiseuppryckning och mina pupiller är fortfarande två knallröda hjärtan med "Michael" i det ena och "Fassbender" i det andra. Michael Fassbender!! Dels är han ju en av de snyggaste män som lever just nu, dels är han ju så satans bra vad han än spelar - tortyroffer i Eden Lake, undercovernazi i Inglourious Basterds, sexy hantverkare i Fish Tank... och som den unge Erik Lensherr är han så fantastiskt snygg och bra att bara det räcker för att man ska glömma bort den tråkiga Wolverinefilmen. Fassbender! Bara namnet är så coolt. Och hans torra röst... but I digress.

First Class är som en stor leksakslåda med snygga klippdockor i perfekta sextiotalskläder som står och pratar i olika perfekta Ken Adam-designade James Bond-skurk-pads. Lite sterilt, lite pojkrum, men fruktansvärt underhållande. Skådisarna känns valda med stor omsorg, inklusive en fantastisk cameo (som inte ska avslöjas här) och några lysande birollsfavoriter i små men viktiga roller: Michael Ironside, Oleg Krupa, Rade Šerbedžija, Glenn Morshower. Och Ray Wise! Kärleks-casting. Riktigt fina actionscener också.

Det finns så mycket annat att bli glad över: Jennifer Lawrence, Kevin Bacon på tyska, situation rooms direkt hämtade från Dr Strangelove. Överhuvudtaget vilar det en avspänd stämning över hela filmen, trots att den kostat 160m dollar och haft en hel del förväntningar på sig. Leve Matthew Vaughn! Och Michael Fassbender!


tisdag 7 juni 2011

#22: Battle: Los Angeles (2011)



Jag vägrar såklart använda den töntiga internationella titeln World Invasion: Battle Los Angeles. Originalet är ju mycket coolare, och jag kan relatera ändå - det är väl klart att LA är en tuffare (och viktigare) stad än London eller Frankfurt. "We can't let them take LA!" grymtar en militärröst i trailern och det låter bra. Det var kul också att Pico Boulevard (där jag bodde på hotell när jag var i LA och gjorde The Pacific-grejen för Café) var filmens första line of defense för de gruffa Marines som desperat försökte mota tillbaka utomjordingarna. Kul på ett ytterst flyktigt och banalt plan.

Tyvärr blev det inte så mycket roligare. Persongalleriet är en lång gäspning, några menlösa civilians introduceras alltför summariskt för att vi ska bry oss när de dör en kvart senare, och även om specialeffekterna är helt okej var själva aliens-gubbarna rätt tråkiga. När Aaron Eckhart - som kroknar under svintungt emotionellt bagage sen Irakkriget - mot slutet får sin förlösning och det ska bli stort och patriotiskt och samtidigt mänskligt sneglade jag på klockan och funderade på om jag skulle hinna med lite Black Ops innan läggdags. När en alien invasion-rulle inte klarar av att stilla ens törst efter pangpang, ens för en kväll, är det något som är allvarligt fel.

söndag 5 juni 2011

Jerry Seinfeld does Globen


Joråsatteh jag såg ju Jerry Seinfeld när han var här i Sverige förra gången, på Cirkus 1998, och då var det fantastiskt bra - det var ju I'm Telling You for the Last Time-turnén som finns både på dvd och cd och numera är en modern klassiker. Men det var tretton år sen, och de korta snuttar jag sett JS göra på Leno och Letterman de senaste två tre åren har inte varit dåligt men heller inga direkta skrattfester, så det var inte givet att JS skulle leverera ikväll.

Men först var det uppvärmning och den tilltänkta svenska akten (kan det ha varit Magnus Betnér? hans dvd såldes i ett folktomt stånd i foajén) blev vad jag hörde petad eftersom Seinfeld hellre ville ha en amerikan vilket kändes helt på sin plats. Tyvärr visade sig uppvärmarn vara Seinfelds Las Vegas-polare, den gamle och tråkige George Wallace, som sportade Kangolkepa bakåfram Samuel L. Jackson-stylee och radade upp en bunt inte helt purfärska skämt om att ungdomar har brallor som hänger ner så man ser arslet och "etiopisk restaurang", har de ens mat där? Alltså Billy Crystals gamla throwaway-skämt från When Harry Met Sally, en film som kom ut 1989. Gäsp.

Sen gick Jerry på till förväntat tokjubel av peppad publik (man vill gärna skratta när man just pytsat en tusing i inträde) och det tog väl en tio minuter in av småvarmt innan han började leverera. Det första jag skrattade hårt åt var varför teve-väderkillens hörsnäcka alltid har en sån gammaldags tvinnad sladd, som kan dras ut - exakt hur långt måste halsen tänjas ut under ett program? "Is this guy a weatherman or a jack-in-the-box?"

Ja, ni ser ju hur platt det blir i skrift men föreställ er att Jerry levererar det så förstår ni. Han hade en sju-åtta fler såna ögonblick av pur lycka, med perfekt Seinfeld-tonträff. Bitvis vilade han på gamla lagrar - han återanvände till och med några skämt från 1998-turnén (tummen på fjärrkontrollen är det sista på mänskan som somnar in, teveshopkniven som kan skära genom skor och några till) men mestadels var det nytt, även om man sett en del förut på typ Leno. Och det mesta höll hög klass.

Skämten om kaffekultur och folks besatthet av iPhone och Blackberry var kalasbra. En lång drapa på det kära Män är från mars, kvinnor från Venus-temat kändes klart nattståndet, liksom en lång tes om att pappor inte fyller nån funktion utan mest lallar runt i hemmet. Seinfeld är nu 57 och har tre barn mellan tre och tio, och föräldraskapet har gett honom nytt material, som han kunde jobbat mer på - det blir aldrig så svart och roligt som när Louis CK drar det till sin brutala spets, JS är där och nosar men vill inte gräva lika djupt och då blir det inte lika kul.

Men sammanfattningsvis: klassiskt Seinfeldmaterial, bitvis lysande, go stämning. En riktigt bra kväll.

I skrivande slut är det precis två timmar sen det tog slut, och bara ett klipp har letat sig in på YouTube - inte det absolut bästa från kvällen men jag tar med det ändå.

tisdag 31 maj 2011

#20+21: Bande à part (1964) + Vivre sa vie (1962)



En dubbelmacka av Godard, båda med danska Nouvelle vague-baben Anna Karina i huvudrollen, som visar det sämsta respektive det bästa ur Nya vågen. Bande à part är väl numera mest känd för att ha inspirerat Tarantino till produktionsbolaget A Band Apart och dansscenen i Pulp Fiction. (Och ännu viktigare peppat Hal Hartley till den gudomliga Sonic Youth-dansen i Simple Men.)

Även om just den svängiga sekvensen fortfarande är cool känns Bande à part smärtsamt daterad. Där Nya vågen-milstolpar som Till sista andetaget, Jules et Jim och De 400 slagen åldrats väl framstår Bande à parte som fast i en form: alla de pigga grepp som då var ytterst happening och revolutionära - rollfigurer som pratar in i kameran, filma på gatorna, handhållen kamera och doumentärstajl, långa tagningar, kasst direktljud, berättarröst som bryter in, jump cuts - känns mest koketta, självupptagna och irriterande... Godard har inget att säga, och historien om två idioter som ska råna en förmögen herre är ganska obehaglig: snubbarna är som två tölpiga, kåta tonårskillar och beter sig som fumliga, latent våldsamma kräk mot Anna Karina. Det räcker egentligen att se dansscenen - och försöka låta bli att störa sig över att Godard kommer in med sin förnumstiga berättarröst och sabbar flowet.




Vivre sa vie / Leva sitt liv däremot är ett mästerverk! Blev smått knockad. Även om alla Nya vågen-stilgreppen är present and correct använde Godard och hans ständige fotograf Raoul Coutard en tyngre kamera här, det är mer tracking shots och långsamma åkningar. Fotot är makalöst snyggt. Super-uttänkt, stramt och stiliserat t ex i inledningsscenen när Anna Karina sitter på ett fik och pratar med en kille och båda filmas i nacken i en oändligt lång dialogscen. Historien om en ung kvinna som lämnar hus och hem och tar sig till Paris för att klara sig själv men hamnar i prostitution känns modern, berörande, osentimentalt dokumentär och ömsint på samma gång. Med ett hjärtskärande slut.

En hel generation manliga filmnördar födda på fyrtiotalet lär ha gått gaga över Anna Karina och hennes ögon när det begav sig, men hon är inte bara snygg utan helt magnetisk, med ett lika självklart som minimalistiskt spel. Godard vilar gärna på hennes ansikte, som i en lång (och rätt övertydlig) scen där hon sitter på bio och gråter till Renée Falconettis legendariska närbildsspel i Dreyers En kvinnas martyrium - helt stumt vilket är tufft. Och även här finns en snajdig dansscen.

onsdag 25 maj 2011

måndag 23 maj 2011

#18: Knight and Day (2010)



James Mangold har ett spräckligt CV. Han debuterade 1995 på klassiskt indiemanér med Heavy, ett Sundancehyllat drama om en överviktig snubbe (Pruitt Taylor Vince, han med ögonen) som blir besatt av Liv Tyler till Thurston Moores filmmusik. Sen gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer, vemodigt hårda och välspelade snutthrillern Cop Land – Slys finaste stund sen Rocky, och en mustig mansensemble att dö för. Därefter har det varit blandad kompott: institutionsdramat Girl, Interrupted, romantiska tidsresekomedin Kate & Leopold (som jag inte sett men som verkar ohygglig), extremt stämningsfulla mindfuck-skräckisen Identity (som brukar finnas i 29 kronors-backen på Coop – köp!). Och på senare år lyckad biopic (Walk the Line) och snygg westernremake (3:10 to Yuma).

Och nu senast: actionkomedin Knight and Day, med Tom Cruise som prillig hemlig agent och Cameron Diaz som ”vanlig tjej” som snubblar i hans väg varpå actionspäckade tokerier inträffar. Även om jag gillar Tom Cruise så fanns det väldigt lite att peppa på inför den här filmen: en löjlig titel, ett ytterst lamt försök till viral marknadsföring inför släppet, utsikten att i två timmar se Cameron Diaz skrika och noja som Sandra Bullock i Speed och Tom Cruise skoja till det med ett självgott flin. Jag fick obehagliga Mrs and Mrs Smith-vibbar. Och filmen har geggat runt i development hell länge, och passerat ett helt gäng manusförfattare och versioner, vilket sällan brukar båda gott.

Men jag gav Mange en chans – och det var bra. Filmen är kul. Det är fart och fläkt från start, Cruise är hör och häpna ganska skojig som deadpan-vitsande superagent, actionscenerna är välkonstruerade och snygga. Framförallt är det så frejdigt over the top hela tiden att man blir charmad.

Peter Sarsgaard är bortkastad i en tråkroll och filmen är tio minuter för lång, annars är det påkostad underhållning hela vägen. Knight and Day floppade i USA, fick blandad kritik och hånades väl som ännu ett misslyckat fånfängeprojekt för en Cruise i karriärmässigt fritt fall – men strunta i det. Mangold har både biljaktsskills och rätt komeditonträff och resultatet är två timmars popcornmys utan pretentioner. En fet solbränd scientolog-tumme upp!

tisdag 17 maj 2011

#17: Ghost Ship (2002)



Ghost Ship är den typen av film som visas nån gång i kvartalet på diverse reklamkanaler, ofta med starttid 23:50 eller o2:15. Och av oklar anledning har jag velat se den i flera år - kanske för Gabriel Byrnes skull, eller att det är så high concept (spöken på en båt!) att bara det skapar viss pepp.

Ett gäng bärgare får nys om ett mystiskt skepp på drift i Berings hav och anar att det kan finnas pengar att hämta - mycket riktigt är det en italiensk lyxyacht från sextiotalet som lämnats vind för våg. Men väl ombord på skeppet börjar det hända ruskigheter. Folk börjar dö, en blek och läskig spökflicka (Emily Browning från Sucker Punch i en tidig roll) dyker upp med kryptiska budskap om vilka hemskheter som ägt rum på skeppet, dörrar smäller igen av sig själva... the usual stuff.

Bärgargänget spelas av ett gäng välkända fejs som karriärmässigt trampade vatten - en stabil Juilanna Margulies efter E.R. men före The Good Wife, en rätt oinspirerad Gabriel Byrne slummar loss i limbo efter nittiotalets karriärspeak och innan den smarriga In Treatment-huvudrollen. Isaiah Washington pre-Grey's Anatomy och Karl Urban strax innan han breakade som Éomer i Lord of the Rings-filmerna är kanonmat. Som en fattig mans Deep Blue Sea ungefär.

Ghost Ship är hyfsat snygg och ganska atmosfärisk men lite småtråkig. Filmens stora showstopper är en sekvens mot slutet, när vi får veta vad som egentligen hände på fartyget. En fyra minuter lång flashback, med hinkar av blod och smaskig gore, som stilmässigt skär sig rejält mot det annars okonstlat brunmurriga standardthrillerberättandet, komplett med "suggestiv" låt (Nine Inch Nails-light) och de där snabba växlingarna mellan uppspeedat tempo och "mäktig" slo-mo som man sett till leda vid det här laget men som nog kändes betydligt fräschare 2002.

Det är förstås en massiv spoiler, men jag lägger in hela sekvensen härnedan. Den är värd att se även om man inte sett resten av Ghost Ship - och har man sett klippet finns det ingen anledning att se Ghost Ship. Alla sparar tid!