The Twilight Zone

Idag släpps Twilight på dvd. Jag hyllar den på Weird Science.

Visionen i svensk film

Åsa-Nisse.
Göta Kanal 3 - Kanalkungens hemlighet.
Skärgårdsdoktorn - the movie.

Vem sa nåt om kris? 2010 kan bli det bästa året i svensk filmhistoria!

Främmat!

Såg Bryan Bertinos The Strangers, ensam uppe sent på kvällen, och höll ärligt talat på att skita knäck. Liv Tyler och Scott Speedman är ett par som kommer hem efter en misslyckad fest (han har friat, men hon bangade) till ett isolerat lantställe och blir terroriserade av tre obehagliga typer i otäcka masker. Simple as that. Jämfört med en annan home invasion-rulle som franska Them/Ils, som var extremt rafflande första timmen men urartade i ändlöst spring i kloakerna är The Strangers mer koncentrerad, och mycket mer effektiv.

Åtminstone om man köper en ganska stor skopa skräckfilmskonventioner, som att det utsatta paret inte håller ihop, att killen (som har bössan) envisas med att lämna huset på egen hand ("Stay inside, lock the door! Now!!") istället för att stanna inne med Liv, etc. Eller att bristen på backstory hos mördarna inte bara gör filmen snäppet läskigare utan också skvallrar om att Bertino helt sonika inte orkat hitta på något. Ändå: befriande med en såpass renodlad skräckis, som drar de högsta växlarna på den basala känslan av att vara ensam hemma i ett stort knarrigt hus med någon därute som bankar på dörren och har en oerhört creepy dockmask på sig.

Andra bloggar om The Strangers, Bryan Bertino, Them, skräckfilm, film

Babben & Loa

Jag var på Obesvarad kärlek på Intiman igår. Första gången jag går på privatteater sen jag såg Hjälp! The Nerd (gotta love den titeln) med Björn Gustafson (d.ä.) på gästspel i Umeå för länge sedan. Privatteater en fredagkväll är inte som Stadsteatern utan mer som... Filmstaden Sergel, fast med högre medelålder. Det prasslas med godispåsar, skådisarna står vända mot publiken och pratar ut i salongen, direkt till publiken, som i sin tur kommenterar handlingen. Precis som teater var för hundra år sen. Eller som bio är idag.

Och precis som valfri kväll på Sergel blev föreställningen lätt förstörd av ett gäng tonåringar - dock finklädda, prom night-stylee, och riktigt i gasen. De drog i sig godis och cola, och skrattade aggressivt åt hur tjock Babben var (som om det var ett nytt faktum). När pjäsen var slut tryckte de på mot utgången så fort ridån gick ner (de hade inte hört talas om de obligatoriska tre applådtacken innan man får resa sig). Lätt malplacerade bland alla de grå pantrarna, så vi gissade att de kom från ett musikgymnasium nånstans i landsorten - och mycket riktigt: direkt efteråt blev det tjurrusning mot en stor rosa chartrad buss som det stod MULLSJÖ på. Till vandrarhemmet för mer cola och sms:ande innan godnatt, och imorgon (läs: idag) kanske ett studiebesök på Dramaten? Lite rart faktiskt.

Trots detta en trevlig kväll, även om pjäsens upplägg - Babbens karaktär tror att hon har en fantastisk sångröst, men i själva verket är hon tondöv - sannerligen är ett one-joke premise. Ett skämt som upprepades gång på gång. Folk som sjunger riktigt dåligt på ett "komiskt" vis är, gissar jag, oerhört mycket roligare om man själv sjunger i t ex kör - min pappa skulle älskat pjäsen. Det kändes en smula lättköpt, eller också är jag bara snobbig. Loa och Babben var hursomhelst grymt bra. Jag fick mersmak, och nästa gång blir det en renodlad smälla i dörrar-fars. Då jävlar ska det skrattas riktigt ordentligt.

Trailer-pepp: Were The Wild Things Are

Det här kanske är en tre veckor gammal nyhet men whatever: Efter sju sorger och åtta bedrövelser har Spike Jonzes filmatisering av Sendaks bilderboksklassiker äntligen fått ett releasedatum i oktober. Och trailern är så fin, så fin. Enough to make you cry!

Stendhals syndrom

Efter vårens Thomas Kretschmann-pepp tog jag mig an The Stendhal Syndrome eftersom favorittysken spelar psykopat där. Det blev tyvärr inte den slasherfest jag hoppats på. Idén med filmen är det inget fel på: Asia Argento (i fula åttiotalskläder trots att det är sent nittiotal) är en polis på jakt efter en ökänd seriemördare/våldtäktsman, kruxet är bara att hon lider av Stendhals syndrom och blir alldeles snurrig när hon tittar på konst. Cue flera drömlika scener när hon glider mellan tavlans värld och verkligheten, scener som kändes coola på planeringsstadiet men tyvärr dras ner av riktigt usla dataanimationer. (Hon hånglar dock med en fisk.) Och våldet är inte härligt stiliserat, Argento-stylee, utan realistiskt och gruvligt och plågsamt. Det blir för svårt att överse med det kackiga spelet och det sega tempot.

En kompis berättar senare att det här anses vara den bästa av de senare Argentofilmerna, efter guldåldern på sjuttio- och åttiotalen. Låter otroligt deppigt - nån som kan bekräfta?

Härnäst på Lovefilm: Tenebre och The Bird With the Crystal Plumage. Och, förstås, obligatorisk pepp på att kommande Giallo med Adrien Brody ska bli den mäktiga comeback som alla fans hoppas på - halvrisig direkt till dvd-doftande trailer till trots.

Andra bloggar om Dario Argento, The Stendhal Syndrome, Giallo, skräckfilm, film

Vi ses i källarn!

OK, quiz lovers - dags igen. Nu på torsdag den 16:e april vankas Pet Sounds och Zitas Filmquiz, där Johan och undertecknad i vanlig ordning bjussar på filmmusik, repliker, filmsekvenser och annat kul, gammalt och nytt, högt och lågt, från Jules & Jim till Tango & Cash, från Den blå ängeln till Angel. Gå gärna med i Facebook-gruppen.

Man anmäler sig i baren från kl 18 - kom gärna tidigt om du vill ha ett bra bord, det brukar bli rätt fullt - och sen sparkar vi igång quizzet kl 20.

Detta är vårens sista "ordinarie" quiz - våravslutningen 28 maj kommer att styras upp av gäst-geeks. Mer om detta senare!

Varmt välkomna!

Glad påsk!

...och håll en tumme att den här bloggen också kan återuppstå en vacker dag.

Franco, du fakker med mig!

Criterions månadsbrev brukar bjussa på topplistor sammanställda av regissörer och skådisar, och nu senast är det James Francos tur (här fotad av Gus Van Sant, inspirerat av My Own Private Idaho). “I am obsessed with the Criterion Collection. I have included more than ten, but I have lumped them by director. (...) Basically, I have every disc in the collection, and I am making my way through them all. It’s rare that I watch one I don’t like.”

Skönt - nu behöver jag inte bara vara avis på James Franco för att han är skitsnygg och löjligt begåvad utan för att han dessutom äger alla Criterion-utgåvor. Den jäveln. Hela listan här.

"He's our you"

Varsågoda: Tre anledningar att älska Lost.

Cul-de-sac

Veckans fynd på Spotify: Krzysztof Komedas lojt svängiga filmmusik till Polanskis Cul-de-Sac. På med läppstiftet och negligén igen!

"I have to go now, Dwayne..."

Grattis på födelsedagen säger vi till Christopher Walken - som idag blir 66 jordsnurr - med en av hans allra första, och allra bästa, insatser.

Carné-krisen

Dryga veckan efter senaste Pet Sounds-quizzet är det ju hyfsat inaktuellt att komma med eftersnack, men jag är fortfarande lite knäckt. Det var kul och bra stämning och så, men för första gången var det uppenbart att vi gjort det för svårt - kanske ville vi överkompensera för att glädja de (få) som klagade på alltför många åttiotalsskräckisar förrförra gången? Fast, handen på hjärtat, var det verkligen en sjupoängsfråga om Marcel Carné de ville ha istället? Eller en fråga på David Lean och Dr Zhivago som gjorde att 80% av lagen stod som fågelholkar? Min bildfråga på psykopater (som jag f ö var sjukt nöjd med) var också lite för mastig.

Så Johan och jag svettades i båset och började fundera på att panikstryka frågor under quizzets gång - ja ni fattar ju hur gärna vi vill bli omtyckta och hur populistiska vi blir under press.

Kruxet var att det var många nya fejs i lokalen den kvällen, som vi lätt stressade undrade om vi skrämt iväg för gott efter en fråga som "Vilken känd fransk poet var med och skrev manus?" Ouch...

Nåväl. Tevesignaturerna gick hem - temat från Alf renderade t o m glada applåder - och det var inte helt kört. Så vi tar nya tag. Nästa gång, torsdag 16 april, blir det snäppet lättare och roligare och bättre på alla sätt. Och nu är det hög tid att bjussa Jonas på de där Bond-frågorna jag lovat så länge... Stay tuned.

Watchmen-pepp!

Är den här bloggen död? Nej, inte riktigt än. Bara lite trött. Men planen är att komma igen. Tills dess hyllar jag snudd på reservationslöst Watchmen i en helvetiskt lång text på Weird Science.

Quiz-dax!

Veckan som gått: panisk snabbläsning av Watchmen inför biogåendet, sena kvällstimmar med Mirror's Edge som i sina bästa stunder är rent hisnande, The Whitest Boy Alive på Strand i lördags (lysande, oerhört tajt, hypnotiskt bra) och hemmadagar med vattkoppigt barn.

Samt flitigt quizknåpande - vi kör igen på Pet Sounds Bar torsdag den 19:e, och ni är varmt välkomna! Och gå för allt i världen med i Facebookgruppen för att inte missa viktig info.

(Nej, det blir ingen fråga på Sean Connerys legendariska sci fi-våffla Zardoz, men den här bilden tål att ses om och om igen.)

Vi ses i källaren!

Moz-chock! (del 2)

I vår uppmärksammade serie Steven Patrick Morrisey spexar till det (del ett läser du här) har vi kommit fram till denna bild som pryder innerkonvolutet till I'm Throwing My Arms Around Paris-singeln. Bandet håller i senaste Greatest Hits-albumet och gör miner av avsmak, samtidigt som Moz gör sin bästa"Hey, that's just ME!"-min.

Att Boz Boorer är fulare än nånsin och bandets skådespelartalanger (i synnerhet Jesse Tobias) får Joey Tribbiani att framstå som Laurence Olivier drar ner spexfaktorn några snäpp. Men vad gör det? Jag har lärt mig älska Years of Refusal, jag myste ordentligt åt Morrisseys fniss i soffan hos Jonathan Ross härommånaden, och jag tycker det här är helfestligt. Fula jeans dock.

Andra bloggar om Morrissey

Thomas & Morris

Tvenne nya texter på Weird Science: jag hyllar en snygg nazist och hånar en svettig CTU-man.

Everyman

"Old age isn't a battle, old age is a massacre". Damn straight! Philip Roths Everyman, om en skröplig sjuttioplussare som ser tillbaks på sitt liv och alla irreparabla misstag han gjort längs vägen, är tung läsning. Tung för att den säger som det är: åldrandet är fruktansvärt, och ålderdomen är en pina i väntan på döden, förintelsen. Som om jag inte hade nog med min egen högst triviala dödsångest! Först Johan Kling och nu det här... och näst på tur är Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som jag misstänker inte blir någon skrattfest. Fackin' ell.

Tips på någon trevlig bok för att liva upp stämningen mottas tacksamt!

Oscar-pepp!

Nej, jag orkar inte sitta uppe inatt. Planen är istället att undvika alla spoilers under hela dagen imorgon (lycka till!), plocka hem hela galan efter jobbet och sen avnjuta skiten med några kalla brewskis och snabbspolningsknappen inom tryggt räckhåll så fort det blir musiknummer eller sedvanlig gubbparad på Best Sound Editing.

Har försökt se ikapp i helgen: Frost/Nixon var välsmord, välspelad, snyggt hår, och lite spännande när det hettade till... men hade den där ytliga, lite tomma känslan som Ron Howards filmer brukar ha. Misstänker att pjäsen, också med Michael Sheen och Frank Langella i huvudrollerna, var tätare, mer rafflande. Å andra sidan, för att vara en Ron Howard-film var den lysande. Vi snackar om mannen med The Grinch, A Beautiful Mind och Da Vinci-koden på sitt samvete.

Såg precis klart Milk och blev alldeles tårögd efter den knäckande finalen. Mästerlig film. Har ändå tippat Slumdog Millionaire som Bästa film, men nu börjar jag vackla i tron. Sean Penn är väl värd en Oscar, men jag tror ändå Mickey Rourke kniper den (alla gillar en underdog, right?).

Laddar trots bangen upp med en klart intressant Salon-intervju med Bruce Vilanch, manusnestorn bakom de senaste tjugo galorna (tack till Dahnielson för tipset!). Och twittrar så smått på Weird Science. Där snäppet piggare förmågor som Johanna, Teresa och Degrell har håller fortet hela natten, och kommer att bjuda både på live-tweets under galan och en sammanfattning när det börjar dagas. Rekommenderas!

A Nightmare on Skånegatan

Gårdagens filmquiz på Pet Sounds löpte på som en dröm och var vårt smidigaste hittills, med lagom mycket pladder från yours truly (som efter den femte gratisölen brukar bli "glad" i att krydda rättningen med meningslös trivia). Fullsatt och bra stämning - men tuffa tider för alla er som inte plöjde så mycket åttiotalsskräck när det begav sig - i dessa tider av remakes (förlåt, "reimaginings") av gamla goa slasherfranchises som Friday the 13th kändes det på sin plats med ett stort skräcktema. Kom igen nu, det är faktiskt filmisk allmänbildning att veta hur Freddy Krueger föddes och dog (en väldigt tråkig historia för övrigt). Nästa gång blir det mer arthouse och mindre splatter - vi lovar.

Nu laddar vi inför nästa quiz den 19 mars, men dessförinnan gör vi ett gästspel på Tempo Dokumentärfilmfestival - lördag 7 mars kl 18 på hotell Malmen kör vi ett dokumentärfilmsquiz. Så det blir till att plugga på Stefan Jarl och Maysles-brorsorna så ses vi på Malmen! Mer info här.

Och har du fortfarande inte gått med i Facebookgruppen, gör det här.