Har just sett The Terminal och känner mig en smula... kladdig. Spielberg har inte sparat på sitt patenterade schmaltz och efter två timmar med en snubblande klok Tom Hanks vill man nästan gå och duscha av sig. Men mer om det inom kort innan The Terminal går upp 8 oktober. Nu till denna vecka, då går nämligen två av höstens roligaste filmer upp: en tramsig sportkomedi med Ben Stiller och - något mer otippat - en svensk dokumentär starring världens bästa armbryterska i 65-kilosklassen.
ARMBRYTERSKAN FRÅN ENSAMHETEN av Lisa Munthe och Helen Ahlsson handlar om Heidi Andersson, en 23-årig tjej som bor i byn Ensamheten utanför Storuman. Invånare: 16, varav alla tillhör släkten Andersson och ägnar sig åt armbrytning så fort tillfälle ges efter skoterturerna och vedhuggningen. Sporten är inte officiellt godkänd, inga sponsorpengar finns så Heidi hankar sig fram på lika delar järnvilja och småtöntiga butiksframträdanden (det blir många sportaffärer med nyfikna män i keps som vill pröva lyckan). Vid Heidis sida finns pappa Kent som är en av filmhöstens coolaste figurer i sin skogshuggarmustasch, läderjacka och gubbkeps. Kent visar sig också vara filmens främsta comic relief, och mer ska inte avslöjas än att strykjärnsscenen på hotellrummet i Kanada redan lovar bli en svensk dokumentärklassiker. Bonus: mot slutet av filmen när vi följer Heidis väg genom deltävlingarna i VM blir Armbryterskan en nagelbitare av stora mått: det är ohyggligt spännande. (Sen är det på tiden att någon tar tag i den sorgligt förbisedda genren armbrytningsfilm så att inte Sly Stallone fick fortsätta ha tolkningsföreträde med sin ruttna Over the Top från 1987 - en kulturgärning i sig.) Rekommenderas å det varmaste.
(Betyg: 8/10)
DODGEBALL tillhör genren Ben Stiller-komedier vilket i stort sett alltid borgar för kvalitet. mannen har ju sen Meet the Parents haft en nästan obruten svit av lyckade och småtrevligt anspråkslösa filmer med Zoolander som kronan på verket och Starsky & Hutch som senaste trivselskapare (dock hjälper det säkert att jag sett varken Duplex eller Envy som lär vara usla - båda släpptes direkt på dvd i Sverige). Ben Stiller verkar vara en hygglig kille och det färgar av sig på hans filmer. I Dodgeball spelar han White Goodman, en uppblåst gymbroiler i hockeyfrilla och susp som leder en lika framgångsrik som fascistisk fitnesskedja. Hans enda konkurrenter är ett sunkigt men hemtrevligt gym lett av Vince Vaughn och befolkat av ett gäng smått bizarra dropouts till stammisar. När Vince Vaughn vägrar sälja sin ögonsten blir det strid på kniven och allt utmynnar i en dodgeballturnering där bådas framtid står på spel.
Undertiteln är A True Underdog Story och Rawson Marshall Thurber (regi och manus) bockar kärleksfullt av alla de obligatoriska klyschor som en underdogfilm ska ha. Ben Stiller iförd silveroverall och Village People-mustach är obetalbart grisig som hälsofascist och lär haft riktigt kul under inspelningen. Gott om basketbollar i pungen blir det och ovänner av brutal slapstick bör hålla sig undan, men Dodgeball är gjord med stort hjärta och är bitvis mäkta rolig. (Betyg: 6/10)
tisdag 28 september 2004
måndag 20 september 2004
Trailer-pepp #3: I Love Huckabees
David O. Russell slog igenom med den lyckade Ben Stiller-komedin Flirting With Disaster och skrällde sen till med Three Kings, ett skruvat och usa-kritiskt krigsdrama med Clooney, Ice Cube och Spike Jonze som soldater under förra Irakkriget (och som en uppföljare håller han just nu på med en dokumentär om krig nummer två och amerikanska soldater stationerade i Irak).
Men först kommer I LOVE HUCKABEES som ser ut att kunna vara riktigt lyckad. En prillig komedi med tydliga Wes Anderson-vibbar, inte minst för att Russell castat Jason Schwartzman i en av huvudrollerna. Schwartzman var som bekant sensationellt bra i Wes Andersons Rushmore från 1998 men har sen dess bara gjort en handfull roller. Nu verkar det tack och lov ha lossnat och framöver dyker han upp i ett gäng filmer, bl a Steve Martins nya Shopgirl (som jag inte vet ett skit om men det vore fruktansvärt gött om Steve Martin kunde göra en comeback efter den långa radda usla filmer han hamnat i på sistone så vi håller tummarna). Conanfavoriterna Lily Tomlin och Naomi Watts är också med, men varning för överspel från Dustin Hoffman (i grånad moptop) som numera är ett lite osäkert kort.
Nå, usa-premiär blir det i vart fall 1 oktober och trailern finns på
http://www.apple.com/trailers/fox_searchlight/i_heart_huckabees
Men först kommer I LOVE HUCKABEES som ser ut att kunna vara riktigt lyckad. En prillig komedi med tydliga Wes Anderson-vibbar, inte minst för att Russell castat Jason Schwartzman i en av huvudrollerna. Schwartzman var som bekant sensationellt bra i Wes Andersons Rushmore från 1998 men har sen dess bara gjort en handfull roller. Nu verkar det tack och lov ha lossnat och framöver dyker han upp i ett gäng filmer, bl a Steve Martins nya Shopgirl (som jag inte vet ett skit om men det vore fruktansvärt gött om Steve Martin kunde göra en comeback efter den långa radda usla filmer han hamnat i på sistone så vi håller tummarna). Conanfavoriterna Lily Tomlin och Naomi Watts är också med, men varning för överspel från Dustin Hoffman (i grånad moptop) som numera är ett lite osäkert kort.
Nå, usa-premiär blir det i vart fall 1 oktober och trailern finns på
http://www.apple.com/trailers/fox_searchlight/i_heart_huckabees
onsdag 15 september 2004
Ett hål i mitt hjärta
Samtidskritik med Thorsten Flinck, Sanna Bråding, Björn Almroth och Goran Marjanovic. Klipp: Michal Leszczylowski. Ljud: Hans Möller. Regi och manus: Lukas Moodysson.
Det har skrivits så mycket i blaskorna om Lukas Moodyssons sexchock (eller var det porrattack) att när man väl ser Ett hål i mitt hjärta blir man faktiskt lite lättad över att den är mycket värre i fantasin än i verkligheten. Därmed inte sagt att det är en promenad i parken: detta är hardcore och frågan är om en så grafisk och omskakande film gjorts på svensk mark förut.
Fyra människor trängs i en ful lägenhet med filtar över fönstrena: en medelålders pornograf, hans två unga skådespelare och pornografens son som stängt in sig i pojkrummet med gothfrisyr och knastrig minimalistisk electronica i hörlurarna. Ett i sanning bizarrt gäng och allt är så sunkigt och ångestladdat att man skulle skratta åt eländet om inte de alltmer våldsamma övergreppen på Tess (Sanna Bråding) i porrens namn var så påträngande.
Men efterhand förstår man att det finns kärlek och framförallt ett behov av närhet och att bli bekräftad hos de fyra. Det är bara det att de är så emotionellt sabbade att de inte förmår uttrycka det – fyra trasiga människor som inte förmår kommunicera ordentligt, fastklibbade vid varandra i en märklig dödsdans utan chans att ta sig loss, där allt ser ut att bara bli värre och värre.
Det är inte en lättillgänglig film. Kronologin är uppbruten, stökiga och fragmentariska scener avlöser varandra. Ofta är det oklart vad som är verklighet och vad som är fantasi, eller snarare alternativ verklighet i en värld där personerna i filmen kunde nå varandra. Ibland är det mycket vackert – scenerna där porrskådisen Geko drömmer sig bort är hjärtskärande i all sin enkelhet och här är Moodysson lika effektiv som i basketscenerna på taket från Lilja 4-Ever – men oftare blir formen enahanda. Hela tiden punkteras filmen av operationsscener och påträngande elektroniska ljud: det är plågsamt och visst hickar man till - det är nämligen en kosmetisk blygdläppsoperation som pågår och en mer absurd och slagkraftig bild av ett samhälle i förfall är svår att tänka sig - men allt känns efterhand som ett lite billigt knep att ruska om oss i biostolen.
Mycket har skrivits om Moodyssons arbetssätt: som bekant stängde han in sig i en lägenhet i Trollhättan (där alla svenska filmer utspelar sig numera) med ett minmalt team och de fyra skådisarna i 17 dagar och grisade loss med dv-kameran i högsta hugg. Ett arbetssätt som säkert var fruktbart men jag undrar om inte filmen hade funkat bättre om den gjorts på ett annat sätt (kanske som en dogma?), iallafall för mig. Skådespelarna har varit högst delaktiga i skapandet och improvisation kan ofta vara av godo men ibland blir det för geggigt, som när Thorsten Flinck kommer loss och det bara blir för mycket… Thorsten. För mycket ångest-workshop för modiga skådespelare och för lite substans – en del scener var säkert fruktbara och starka för ensemblen men alltför mycket spel för att det skulle funka för mig.
Jag blev inte särskild berörd av filmen och då har vi tveklöst ett problem när syftet är att skaka om och få publiken att ifrågasätta den tid vi lever i. Lilja 4-Ever berörde mig oändligt mycket mer än Ett hål i mitt hjärta men jämförelsen känns en smula andefattig: det är ju två helt olika filmer. Lilja är en traditionellt berättad och rak historia med tydligt budskap, Ett hål i mitt hjärta är ett experiment, ett naket och chockartat nedslag i en sjuk samtid. All heder åt Lukas Moodysson som är ett filmgeni med ett brinnande patos, men trots de goda avsikterna och modet att göra en så provocerande och svårtillgänglig film – vi ska inte glömma att den mitt i misären också är väldigt arty - fungerar det inte för mig. (Betyg: 5/10)
Det har skrivits så mycket i blaskorna om Lukas Moodyssons sexchock (eller var det porrattack) att när man väl ser Ett hål i mitt hjärta blir man faktiskt lite lättad över att den är mycket värre i fantasin än i verkligheten. Därmed inte sagt att det är en promenad i parken: detta är hardcore och frågan är om en så grafisk och omskakande film gjorts på svensk mark förut.
Fyra människor trängs i en ful lägenhet med filtar över fönstrena: en medelålders pornograf, hans två unga skådespelare och pornografens son som stängt in sig i pojkrummet med gothfrisyr och knastrig minimalistisk electronica i hörlurarna. Ett i sanning bizarrt gäng och allt är så sunkigt och ångestladdat att man skulle skratta åt eländet om inte de alltmer våldsamma övergreppen på Tess (Sanna Bråding) i porrens namn var så påträngande.
Men efterhand förstår man att det finns kärlek och framförallt ett behov av närhet och att bli bekräftad hos de fyra. Det är bara det att de är så emotionellt sabbade att de inte förmår uttrycka det – fyra trasiga människor som inte förmår kommunicera ordentligt, fastklibbade vid varandra i en märklig dödsdans utan chans att ta sig loss, där allt ser ut att bara bli värre och värre.
Det är inte en lättillgänglig film. Kronologin är uppbruten, stökiga och fragmentariska scener avlöser varandra. Ofta är det oklart vad som är verklighet och vad som är fantasi, eller snarare alternativ verklighet i en värld där personerna i filmen kunde nå varandra. Ibland är det mycket vackert – scenerna där porrskådisen Geko drömmer sig bort är hjärtskärande i all sin enkelhet och här är Moodysson lika effektiv som i basketscenerna på taket från Lilja 4-Ever – men oftare blir formen enahanda. Hela tiden punkteras filmen av operationsscener och påträngande elektroniska ljud: det är plågsamt och visst hickar man till - det är nämligen en kosmetisk blygdläppsoperation som pågår och en mer absurd och slagkraftig bild av ett samhälle i förfall är svår att tänka sig - men allt känns efterhand som ett lite billigt knep att ruska om oss i biostolen.
Mycket har skrivits om Moodyssons arbetssätt: som bekant stängde han in sig i en lägenhet i Trollhättan (där alla svenska filmer utspelar sig numera) med ett minmalt team och de fyra skådisarna i 17 dagar och grisade loss med dv-kameran i högsta hugg. Ett arbetssätt som säkert var fruktbart men jag undrar om inte filmen hade funkat bättre om den gjorts på ett annat sätt (kanske som en dogma?), iallafall för mig. Skådespelarna har varit högst delaktiga i skapandet och improvisation kan ofta vara av godo men ibland blir det för geggigt, som när Thorsten Flinck kommer loss och det bara blir för mycket… Thorsten. För mycket ångest-workshop för modiga skådespelare och för lite substans – en del scener var säkert fruktbara och starka för ensemblen men alltför mycket spel för att det skulle funka för mig.
Jag blev inte särskild berörd av filmen och då har vi tveklöst ett problem när syftet är att skaka om och få publiken att ifrågasätta den tid vi lever i. Lilja 4-Ever berörde mig oändligt mycket mer än Ett hål i mitt hjärta men jämförelsen känns en smula andefattig: det är ju två helt olika filmer. Lilja är en traditionellt berättad och rak historia med tydligt budskap, Ett hål i mitt hjärta är ett experiment, ett naket och chockartat nedslag i en sjuk samtid. All heder åt Lukas Moodysson som är ett filmgeni med ett brinnande patos, men trots de goda avsikterna och modet att göra en så provocerande och svårtillgänglig film – vi ska inte glömma att den mitt i misären också är väldigt arty - fungerar det inte för mig. (Betyg: 5/10)
söndag 12 september 2004
The Bourne Supremacy
Spänning med Matt Damon, Franka Potente, Joan Allen och Brian Cox. Foto: Oliver Wood. Manus: Tony Gilroy efter Robert Ludlums roman. Regi: Paul Greengrass.
The Bourne Identity som kom häromåret var ingen vanlig Hollywoodthriller. Den utspelade sig i Europa och inte Los Angeles eller New York. Fotot var grynigt med lätt dokumentärkänsla, mer Ken Loach än Jerry Bruckheimer. Regissören Doug Liman (med fantastiska Swingers på cv:n) var ingen Hollywoodveteran utan handplockad från indie-världen. Och Matt Damon i huvudrollen var ett inte helt sjävklart castingval med sin pojkaktiga preppy-look. Resultatet blev en helt ok spionfilm som kändes lite fräschare och roligare än din sedvanliga blockbuster.
Nu är uppföljaren här och receptet har varit detsamma. Ta en begåvad regissör som nyss slagit igenom, i det här fallet britten Paul Greengrass. Låt honom sätta tänderna i ett manus fullspäckat med lönnmördare, minnesförlust, skumma CIA-män och tuffa biljakter. Krydda med europeiska locations, ryska bilar, grådaskig look och låt Matt Damon koka i två timmar. Et voila!
Tyvärr smakar det inte lika gott som ettan (och här kan vi väl lägga ner de taffliga matanalogierna?). Till att börja med kastas man rätt in i handligen utan någon detta-har-hänt som hjälp på traven – det är fantastiskt rörigt och man bör helst ha sett ettan nyligen för att hänga med. Sen kommer misstag två när Franka Potente, den tyska indieprinsessan från Spring Lola, skrivs ut ur filmen redan under första kvarten. Depp! Bland det bästa med ettan var att Matt och Franka var ett snyggt och fräscht par, fjärran från traditionell Hollywood-casting i actionblockbusters. Kvar blir bara en jagad Matt som plågas och springer och har ångest genom hela filmen vilket inte är hälften så kul.
Paul Greengrass har gjort dokumentärer och tv i England under hela nittiotalet och slog igenom internationellt med Bloody Sunday (2002), en drabbande och fullkomligt lysande film om kravallerna på Nordirland januari 1972 då brittiska trupper sköt skarpt mot demonstranter sedan en fredlig demonstration urartat. Bloody Sunday är skickligt filmad och klippt i dokumentär stil av en uppenbart begåvad regissör men i The Bourne Supremacy fungerar Greengrass inte med samma framgång. För filmen är så sönderklippt och stökig att den får Tony Scotts bildorgier att likna Livslust Brevlåda i jämförelse. Jumpcutsen avlöser varandra och tempot är så hysteriskt att det blir hart när omöjligt att följa med i biljakterna. De flesta actionscenerna sabbas totalt och när Matt Damon till slut får svaret på sina frågor har man tappat intresset och sugen.
Skippa alltså Bourne (premiär 17 sept) och hyr Bloody Sunday istället. Den är makalöst bra. (Betyg: 5/10)
The Bourne Identity som kom häromåret var ingen vanlig Hollywoodthriller. Den utspelade sig i Europa och inte Los Angeles eller New York. Fotot var grynigt med lätt dokumentärkänsla, mer Ken Loach än Jerry Bruckheimer. Regissören Doug Liman (med fantastiska Swingers på cv:n) var ingen Hollywoodveteran utan handplockad från indie-världen. Och Matt Damon i huvudrollen var ett inte helt sjävklart castingval med sin pojkaktiga preppy-look. Resultatet blev en helt ok spionfilm som kändes lite fräschare och roligare än din sedvanliga blockbuster.
Nu är uppföljaren här och receptet har varit detsamma. Ta en begåvad regissör som nyss slagit igenom, i det här fallet britten Paul Greengrass. Låt honom sätta tänderna i ett manus fullspäckat med lönnmördare, minnesförlust, skumma CIA-män och tuffa biljakter. Krydda med europeiska locations, ryska bilar, grådaskig look och låt Matt Damon koka i två timmar. Et voila!
Tyvärr smakar det inte lika gott som ettan (och här kan vi väl lägga ner de taffliga matanalogierna?). Till att börja med kastas man rätt in i handligen utan någon detta-har-hänt som hjälp på traven – det är fantastiskt rörigt och man bör helst ha sett ettan nyligen för att hänga med. Sen kommer misstag två när Franka Potente, den tyska indieprinsessan från Spring Lola, skrivs ut ur filmen redan under första kvarten. Depp! Bland det bästa med ettan var att Matt och Franka var ett snyggt och fräscht par, fjärran från traditionell Hollywood-casting i actionblockbusters. Kvar blir bara en jagad Matt som plågas och springer och har ångest genom hela filmen vilket inte är hälften så kul.
Paul Greengrass har gjort dokumentärer och tv i England under hela nittiotalet och slog igenom internationellt med Bloody Sunday (2002), en drabbande och fullkomligt lysande film om kravallerna på Nordirland januari 1972 då brittiska trupper sköt skarpt mot demonstranter sedan en fredlig demonstration urartat. Bloody Sunday är skickligt filmad och klippt i dokumentär stil av en uppenbart begåvad regissör men i The Bourne Supremacy fungerar Greengrass inte med samma framgång. För filmen är så sönderklippt och stökig att den får Tony Scotts bildorgier att likna Livslust Brevlåda i jämförelse. Jumpcutsen avlöser varandra och tempot är så hysteriskt att det blir hart när omöjligt att följa med i biljakterna. De flesta actionscenerna sabbas totalt och när Matt Damon till slut får svaret på sina frågor har man tappat intresset och sugen.
Skippa alltså Bourne (premiär 17 sept) och hyr Bloody Sunday istället. Den är makalöst bra. (Betyg: 5/10)
fredag 10 september 2004
The Village
Rysare med Joaquin Phoenix, Bryce Dallas Howard, Adrien Brody och Sigourney Weaver. Regi och manus: M. Night Shyamalan.
Det är tuffa tider för den som gillar M. Night Shyamalan. Alla älskade Det sjätte sinnet (1999)med en dyster Bruce Willis och den där mysrysaren till twist på slutet. (Det vill säga alla som stod ut med Haley Joel Osments lika lillgamla som gråtmilda insats och inte kände sig manade att spöa skiten ur honom.)
Sen kom Unbreakable (2000) som fick minst sagt blandad kritik men i min värld var kalas: en gåtfull, ödesmättad och varsamt berättad historia, mästerligt fotograferad av Eduardo Serra och återigen med en dämpad Bruce Willis i huvudrollen. Köpte man bara det märkliga slutet - och Samuel L. Jackson med afroperuk och glaskäpp - så var man home free.
Sen började det gå utför: Signs (2002) började som en lågmäld och rafflande utomjordingar invaderar jorden-film i liten skala men spårade snart ur till en mögig historia om att Mel Gibsons präst skulle hitta tillbaka till sin tro, med en lika besynnerlig som antiklimaktisk upplösning. Shyamalans patenterade förmåga att knyta ihop säcken på ett utstuderat och elegant vis tycktes ha runnit honom ur händerna och när ljusen tändes kände man sig snöpligt lurad och frustrerad: vad fan ville karln säga, om han nu alls hade något att säga?
Upp till bevis alltså med The Village. Vi befinner oss i ett litet samhälle i slutet av 1800-talet där invånarna sen många år lever i kontrollerad skräck för de mystiska varelser som stryker omkring i skogen som omgärdar byn. Men när unge Lucius (Joaquin Phoenix) ber byrådet om lov lämna byn för att ta sig till staden får det ödesdigra konsekvenser...
Shyamalan ägnar sig länge och omsorgsfullt åt att måla upp det lilla samhället med dess dagliga rutiner: kvinnorna sopar förstubron, männen hugger ved, byrådet har sammmanträde och William Hurt stryker sig bekymrat över sin mäktiga skepparkrans. Mycket vadmal, många skägg. Men idyllen störs av små påminnelser om att ondskan är tätt inpå och snart anar vi att byborna bär på en mörk hemlighet.
Här lyckas Shyamalan effektivt bygga upp en stämning av annalkande fara, utan några större åthävor. Han är hjälpt av mästerfotografern Roger Deakins (som fått alla bröderna Coens filmer från och med Barton Fink att bli så sagolikt granna) och den gamla tumregeln att det är bättre att bara låta publiken ana monstren än att visa upp dem i bild. (Det blir ren bildporr i en överdjävligt snygg slow motion-sekvens när Joaquin räddar Bryce Dallas Howard från monstrena och här är Shyamalan i sitt absoluta esse.)
Men Night (som vi fans kallar honom) vore ju inte Night om det inte fanns en twist. Och det finns det förstås. Mer ska inte avslöjas än att iallafall jag (som i regel går på de simplaste knep) blev ordentligt förvånad flera gånger och sånt ska belönas. The Village börjar som en klassisk skräckfilm och slutar som något helt annat - inte helt klart vad, dock, för efteråt sitter man snarare och fyller i manusluckor än peppar över eventuellt budskap.
Och det är kanske därför filmen blivit så sågad både här och i USA: man kan känna sig en smula leds på att det alltid måste bli den där twisten på slutet och på att han sedan Signs ger sken av att ha något att säga, men att när man börjar finfördela filmerna efteråt (för det måste man alltid) har svårt att hitta något mer än skickligt konstruerade manusknep och förment betydelseladdade ledtrådar som visar sig vara föga mer än irrbloss och dekoration.
Men det kan man med gott samvete strunta i och njuta av The Village för vad den ändå är: en stiliserad, välberättad, apsnygg och mäkta fint spelad saga som både luras och levererar några riktiga saftiga läskigheter. (Betyg: 7/10)
Det är tuffa tider för den som gillar M. Night Shyamalan. Alla älskade Det sjätte sinnet (1999)med en dyster Bruce Willis och den där mysrysaren till twist på slutet. (Det vill säga alla som stod ut med Haley Joel Osments lika lillgamla som gråtmilda insats och inte kände sig manade att spöa skiten ur honom.)
Sen kom Unbreakable (2000) som fick minst sagt blandad kritik men i min värld var kalas: en gåtfull, ödesmättad och varsamt berättad historia, mästerligt fotograferad av Eduardo Serra och återigen med en dämpad Bruce Willis i huvudrollen. Köpte man bara det märkliga slutet - och Samuel L. Jackson med afroperuk och glaskäpp - så var man home free.
Sen började det gå utför: Signs (2002) började som en lågmäld och rafflande utomjordingar invaderar jorden-film i liten skala men spårade snart ur till en mögig historia om att Mel Gibsons präst skulle hitta tillbaka till sin tro, med en lika besynnerlig som antiklimaktisk upplösning. Shyamalans patenterade förmåga att knyta ihop säcken på ett utstuderat och elegant vis tycktes ha runnit honom ur händerna och när ljusen tändes kände man sig snöpligt lurad och frustrerad: vad fan ville karln säga, om han nu alls hade något att säga?
Upp till bevis alltså med The Village. Vi befinner oss i ett litet samhälle i slutet av 1800-talet där invånarna sen många år lever i kontrollerad skräck för de mystiska varelser som stryker omkring i skogen som omgärdar byn. Men när unge Lucius (Joaquin Phoenix) ber byrådet om lov lämna byn för att ta sig till staden får det ödesdigra konsekvenser...
Shyamalan ägnar sig länge och omsorgsfullt åt att måla upp det lilla samhället med dess dagliga rutiner: kvinnorna sopar förstubron, männen hugger ved, byrådet har sammmanträde och William Hurt stryker sig bekymrat över sin mäktiga skepparkrans. Mycket vadmal, många skägg. Men idyllen störs av små påminnelser om att ondskan är tätt inpå och snart anar vi att byborna bär på en mörk hemlighet.
Här lyckas Shyamalan effektivt bygga upp en stämning av annalkande fara, utan några större åthävor. Han är hjälpt av mästerfotografern Roger Deakins (som fått alla bröderna Coens filmer från och med Barton Fink att bli så sagolikt granna) och den gamla tumregeln att det är bättre att bara låta publiken ana monstren än att visa upp dem i bild. (Det blir ren bildporr i en överdjävligt snygg slow motion-sekvens när Joaquin räddar Bryce Dallas Howard från monstrena och här är Shyamalan i sitt absoluta esse.)
Men Night (som vi fans kallar honom) vore ju inte Night om det inte fanns en twist. Och det finns det förstås. Mer ska inte avslöjas än att iallafall jag (som i regel går på de simplaste knep) blev ordentligt förvånad flera gånger och sånt ska belönas. The Village börjar som en klassisk skräckfilm och slutar som något helt annat - inte helt klart vad, dock, för efteråt sitter man snarare och fyller i manusluckor än peppar över eventuellt budskap.
Och det är kanske därför filmen blivit så sågad både här och i USA: man kan känna sig en smula leds på att det alltid måste bli den där twisten på slutet och på att han sedan Signs ger sken av att ha något att säga, men att när man börjar finfördela filmerna efteråt (för det måste man alltid) har svårt att hitta något mer än skickligt konstruerade manusknep och förment betydelseladdade ledtrådar som visar sig vara föga mer än irrbloss och dekoration.
Men det kan man med gott samvete strunta i och njuta av The Village för vad den ändå är: en stiliserad, välberättad, apsnygg och mäkta fint spelad saga som både luras och levererar några riktiga saftiga läskigheter. (Betyg: 7/10)
torsdag 9 september 2004
Use the Force, Conan
Bara en dryg vecka kvar nu! 20 september släpps äntligen Star Wars-boxen på dvd, kommentarer och multum med extramaterial utlovas. Hög tid alltså för en favorit i repris: en text jag skrev i mars 2001 efter att ha plöjt igenom förra boxen, den som släpptes på VHS. Ni får ha överseende med att jag skriver om mig själv i tredje person, det var så på den tiden.
Conan kände sig lite hängig en eftermiddag och gick och köpte Star Wars-boxen och en flaska vin. Det blev en trevlig kväll. Det som slår en först av allt är hur tidlösa filmerna är. Det är svårt att koppla bort nostalgifaktorn - och se filmerna med nya ögon (gissar att de flesta som läser detta är uppväxta med filmerna liksom Conan så ni förstår vad jag menar). Men trots att man häpnar över Han Solos byxor, Lukes hårhjälm (som blir mer och mer… hjälmig under trilogins gång) och andra uppenbara sjuttiotalsflaggor går det inte att förneka att George Lucas skapat ett helt eget universum och att man köper det, fortfarande. Man sitter där som man gjorde första gången och bara tar in. Darth Vader, en figur i svart slängkappa och billig robotmask, borde vara skrattretande men lik förbannat sitter man där och tycker att det är djävligt mäktigt. Han är en ikon, det är bara att inse.
Det andra man slås av är hur pinsamma filmerna är. Lucas är tveklöst en skicklig sagoberättare, det har vi konstaterat, men sämre på dialog och karaktärsteckning. Det funkar ganska bra i Star Wars, som är en klassisk hjältesaga med mytiska kvalitéer - den unge oprövade Luke Skywalker kommer till unsikt om sitt kall som Jediriddare och måste ge sig iväg på en spännande quest för att vinna prinessan och halva kungariket. Ni vet redan att Star Wars är en mäktig film men har ni tänkt på hur enormt banala alla dialogscener mellan Han Solo, Leia och Luke är? Han Solo och Luke är som två småpojkar som käbblar över vem av dem som Leia helst vill pussa. (Något mer än en puss är det inte tal om bevars, de här killarna är precis på väg in i puberteten.) Man väntar sig nästan att nån av dem skall smeta ett Hubba Bubba i håret på henne för att få uppmärksamhet.
I del två (förlåt, fem) Rymdimperiet slår tillbaka blir det än värre. Luke tillbringar som bekant större delen av filmen på sensitivitetsträning med Yoda i ett rökigt träsk, och senare på Dödsstjärnan i slagsmål med Vader. Vilket gör att Han Solo och Leia har gott om screen time på tu man hand. Det blir snart väldigt jobbigt. Leia - som blivit något av en en bitch sen förra filmen - gnäller och gnatar på Han för att han inte vill stanna hemma och slåss mot Imperiet på kvällarna utan hellre sticka iväg och lösa sin skuld till Jabba the Hut. Och Han Solo gör allt för att komma till första basen med Leia. Här följer en rad mökiga dialogväxlingar i stil med "Du vet att du tycker jag är snygg, du vågar bara inte erkänna det" (Han) och "Meh! Jag skulle hellre pussa en wookie än dig!" (Leia). Jag misstänker att man strävat mot klassiskt snärtig screwballdialog men det blir inte mer än pinsamt kärlek-börjar-med-bråk-gnabb på högstadienivå. Dessutom: Harrison Ford och Carrie Fisher är inte Cary Grant och Katherine Hepburn. Om nu någon trodde det.
Obegripligt nog är en av manusförfattarna Leigh Brackett, en Hollywoodveteran som bland annat skrev klassiker som The Big Sleep (1946) och Rio Bravo (1959) åt Howard Hawks. Leigh Brackett! Begripligt blir det när man blir varse att hon dog i cancer 1978 efter att ha avslutat första utkastet till filmen. Lucas - vars synopsis manus förstås byggde på - reviderade texten och gav uppdrag åt Lawrence Kasdan att avsluta jobbet (Kasdan som då var 29 skulle senare skriva Jakten på den försvunna skatten åt Lucas och slå igenom med The Big Chill).
Och här har vi problemet: George Lucas. Precis som sin kompis Steven Spielberg (båda fyrtiotalister, båda medlemmar av Movie Brat-generationen som slog igenom med buller och bång på sjuttiotalet, båda med skepparkrans) har han barnasinnet kvar. Vilket är bra, eftersom paret hittat någon slags allmängiltig eskapistisk nerv hos allmänheten i västerlandet, mjölkat den till max, och blivit dollarmiljardärer på kuppen (och förstås gjort några extremt bra filmer). Vilket också är dåligt, eftersom de känslomässigt verkar befinna sig nånstans mellan sjuan och åttan. Sammansatta och välskrivna kvinnoroller är inte George Lucas specialkompetens, om man säger så.
Utvecklingen mot det barnsliga har inte stannat av i takt med att både åttio- och nittiotal har passerat och Lucas blivit gubbe, tvärtom. Det började barka iväg redan i de restaurerade versionerna av trilogin som släpptes 1997 (det är de som ingår i boxen). Dels har man remastrat ljudet, vilket är bra, dels har man gjort nya bilder med datorns hjälp, vilket inte alltid är bra. Lucas har lagt till ett par minuter till varje film, mest snygga panoramavyer och extra bilder på rymdskepp. Det är bra. Men sen har han också petat in en massa ovidkommande trams - jag pratar förstås om alla de "lustiga" varelser som poppar upp till höger och vänster och gapar och skriker. Som om det var det vi saknat i originalversionerna. Det är irriterande, det stör helhetsintrycket och det är inte kul.
Lyckligtvis är de första tre filmerna så monumentala att de klarar sig undan med blotta förskräckelsen. Föga visste man det 1997 men denna iver att brassa på med "tokroliga" CGI-figurer skulle komma att ta över Lucas vision så till den grad att del ett Det mörka hotet (av Conan fyndigt omdöpt till Den bruna korven i en tidig sågning) som gick upp för två år sen blev i stort sett outhärdlig. Jag behöver väl bara skriva Jar Jar Binks så förstår ni. Conan - och troligen hundratusentals andra förväntansfulla sjuttiotalister som bänkade sig och med kinderna flammande av varm nostalgi såg ridån gå upp - kände sig rejält fucked, som amerikanen sa. Det mörka hotet var en barnfilm, in till döden dataanimerad och plottrig, mer en showreel från Industrial Light & Magic än en riktig spelfilm, så vidrig att den nästan solkade ner de andra filmerna. Var min barndoms lekar bara tomma gester, en lång och patetisk charad i väntan på att få Jar Jar upptryckt i ansiktet? Så kändes det. Cirkeln var sluten.
Epilog: Till boxen hör en liten bakomfilm - en "exklusiv" titt bakom kulisserna på del två som spelas in just nu i Australien. Där sitter George Lucas, trind och rödmosig med perfekt ansad skepparkrans, världens rikaste sagofarbror, enväldig kung i sitt jättelika imperium av dataanimerade rymdvarelser. Mätt och belåten. Ändå hoppas jag. Hoppas att del två skall vara mörkare, mindre barnvänlig, befriad från Jar Jar Binks och andra vederstyggligheter. Jag vill att det skall bli som när jag såg Star Wars första gången. Jag är fast. Jag vet att jag kommer att se nästa film hur dålig den än verkar vara. Och George skrattar hela vägen till banken. Han har insett att det lönsammaste av allt är att göra film för tolvåriga pojkar. Och för snart trettioåriga män som inte vill att det roliga skall vara slut.
Conan kände sig lite hängig en eftermiddag och gick och köpte Star Wars-boxen och en flaska vin. Det blev en trevlig kväll. Det som slår en först av allt är hur tidlösa filmerna är. Det är svårt att koppla bort nostalgifaktorn - och se filmerna med nya ögon (gissar att de flesta som läser detta är uppväxta med filmerna liksom Conan så ni förstår vad jag menar). Men trots att man häpnar över Han Solos byxor, Lukes hårhjälm (som blir mer och mer… hjälmig under trilogins gång) och andra uppenbara sjuttiotalsflaggor går det inte att förneka att George Lucas skapat ett helt eget universum och att man köper det, fortfarande. Man sitter där som man gjorde första gången och bara tar in. Darth Vader, en figur i svart slängkappa och billig robotmask, borde vara skrattretande men lik förbannat sitter man där och tycker att det är djävligt mäktigt. Han är en ikon, det är bara att inse.
Det andra man slås av är hur pinsamma filmerna är. Lucas är tveklöst en skicklig sagoberättare, det har vi konstaterat, men sämre på dialog och karaktärsteckning. Det funkar ganska bra i Star Wars, som är en klassisk hjältesaga med mytiska kvalitéer - den unge oprövade Luke Skywalker kommer till unsikt om sitt kall som Jediriddare och måste ge sig iväg på en spännande quest för att vinna prinessan och halva kungariket. Ni vet redan att Star Wars är en mäktig film men har ni tänkt på hur enormt banala alla dialogscener mellan Han Solo, Leia och Luke är? Han Solo och Luke är som två småpojkar som käbblar över vem av dem som Leia helst vill pussa. (Något mer än en puss är det inte tal om bevars, de här killarna är precis på väg in i puberteten.) Man väntar sig nästan att nån av dem skall smeta ett Hubba Bubba i håret på henne för att få uppmärksamhet.
I del två (förlåt, fem) Rymdimperiet slår tillbaka blir det än värre. Luke tillbringar som bekant större delen av filmen på sensitivitetsträning med Yoda i ett rökigt träsk, och senare på Dödsstjärnan i slagsmål med Vader. Vilket gör att Han Solo och Leia har gott om screen time på tu man hand. Det blir snart väldigt jobbigt. Leia - som blivit något av en en bitch sen förra filmen - gnäller och gnatar på Han för att han inte vill stanna hemma och slåss mot Imperiet på kvällarna utan hellre sticka iväg och lösa sin skuld till Jabba the Hut. Och Han Solo gör allt för att komma till första basen med Leia. Här följer en rad mökiga dialogväxlingar i stil med "Du vet att du tycker jag är snygg, du vågar bara inte erkänna det" (Han) och "Meh! Jag skulle hellre pussa en wookie än dig!" (Leia). Jag misstänker att man strävat mot klassiskt snärtig screwballdialog men det blir inte mer än pinsamt kärlek-börjar-med-bråk-gnabb på högstadienivå. Dessutom: Harrison Ford och Carrie Fisher är inte Cary Grant och Katherine Hepburn. Om nu någon trodde det.
Obegripligt nog är en av manusförfattarna Leigh Brackett, en Hollywoodveteran som bland annat skrev klassiker som The Big Sleep (1946) och Rio Bravo (1959) åt Howard Hawks. Leigh Brackett! Begripligt blir det när man blir varse att hon dog i cancer 1978 efter att ha avslutat första utkastet till filmen. Lucas - vars synopsis manus förstås byggde på - reviderade texten och gav uppdrag åt Lawrence Kasdan att avsluta jobbet (Kasdan som då var 29 skulle senare skriva Jakten på den försvunna skatten åt Lucas och slå igenom med The Big Chill).
Och här har vi problemet: George Lucas. Precis som sin kompis Steven Spielberg (båda fyrtiotalister, båda medlemmar av Movie Brat-generationen som slog igenom med buller och bång på sjuttiotalet, båda med skepparkrans) har han barnasinnet kvar. Vilket är bra, eftersom paret hittat någon slags allmängiltig eskapistisk nerv hos allmänheten i västerlandet, mjölkat den till max, och blivit dollarmiljardärer på kuppen (och förstås gjort några extremt bra filmer). Vilket också är dåligt, eftersom de känslomässigt verkar befinna sig nånstans mellan sjuan och åttan. Sammansatta och välskrivna kvinnoroller är inte George Lucas specialkompetens, om man säger så.
Utvecklingen mot det barnsliga har inte stannat av i takt med att både åttio- och nittiotal har passerat och Lucas blivit gubbe, tvärtom. Det började barka iväg redan i de restaurerade versionerna av trilogin som släpptes 1997 (det är de som ingår i boxen). Dels har man remastrat ljudet, vilket är bra, dels har man gjort nya bilder med datorns hjälp, vilket inte alltid är bra. Lucas har lagt till ett par minuter till varje film, mest snygga panoramavyer och extra bilder på rymdskepp. Det är bra. Men sen har han också petat in en massa ovidkommande trams - jag pratar förstås om alla de "lustiga" varelser som poppar upp till höger och vänster och gapar och skriker. Som om det var det vi saknat i originalversionerna. Det är irriterande, det stör helhetsintrycket och det är inte kul.
Lyckligtvis är de första tre filmerna så monumentala att de klarar sig undan med blotta förskräckelsen. Föga visste man det 1997 men denna iver att brassa på med "tokroliga" CGI-figurer skulle komma att ta över Lucas vision så till den grad att del ett Det mörka hotet (av Conan fyndigt omdöpt till Den bruna korven i en tidig sågning) som gick upp för två år sen blev i stort sett outhärdlig. Jag behöver väl bara skriva Jar Jar Binks så förstår ni. Conan - och troligen hundratusentals andra förväntansfulla sjuttiotalister som bänkade sig och med kinderna flammande av varm nostalgi såg ridån gå upp - kände sig rejält fucked, som amerikanen sa. Det mörka hotet var en barnfilm, in till döden dataanimerad och plottrig, mer en showreel från Industrial Light & Magic än en riktig spelfilm, så vidrig att den nästan solkade ner de andra filmerna. Var min barndoms lekar bara tomma gester, en lång och patetisk charad i väntan på att få Jar Jar upptryckt i ansiktet? Så kändes det. Cirkeln var sluten.
Epilog: Till boxen hör en liten bakomfilm - en "exklusiv" titt bakom kulisserna på del två som spelas in just nu i Australien. Där sitter George Lucas, trind och rödmosig med perfekt ansad skepparkrans, världens rikaste sagofarbror, enväldig kung i sitt jättelika imperium av dataanimerade rymdvarelser. Mätt och belåten. Ändå hoppas jag. Hoppas att del två skall vara mörkare, mindre barnvänlig, befriad från Jar Jar Binks och andra vederstyggligheter. Jag vill att det skall bli som när jag såg Star Wars första gången. Jag är fast. Jag vet att jag kommer att se nästa film hur dålig den än verkar vara. Och George skrattar hela vägen till banken. Han har insett att det lönsammaste av allt är att göra film för tolvåriga pojkar. Och för snart trettioåriga män som inte vill att det roliga skall vara slut.
onsdag 1 september 2004
Vi skriver september 2004,
och jag vill hälsa er varmt välkomna till en ny era inom svensk filmbevakning. För den nytillkomne kan jag berätta att konceptet Conan the Librarian startade sin levnad på internet i februari 2001 och växte snabbt från ett blygsamt hobbyprojekt till en av Sveriges mest välbesökta filmsajter med fem tusen träffar per dygn och enormt intresse från såväl massmedia som filmbranschen. Upphovsmannen, den karismatiske kulturarbetaren Per Perstrand, utvecklades under tre intensiva år från obskyr filmnörd till en av de tyngsta maktfaktorerna inom svensk film med talrika uppdrag för olika aktörer, flitigt anlitad som såväl föredragshållare som coach/mentor för unga talanger (senaste konsultjobbet var i samarbete med SF Media när jag inför dvd-releasen 25 augusti döpte om Mongolpiparen till Nåt i kikaren).
Sannsagan fortsätter med oförminskad styrka; nu alltså i ett nytt spännande forum. Än så länge har jag flyttat över alla texter från 2004, de finns tillhanda bara ett musklick bort i arkivet i högermarginalen. Material från eran 2001-03 finns än så länge kvar på den gamla adressen http://rorbecker.com/conan.
Enjoy! Och kommentera gärna om ni tycker något. Det är bara att klicka på "comment" och följa sitt hjärtas röst.
/C
Sannsagan fortsätter med oförminskad styrka; nu alltså i ett nytt spännande forum. Än så länge har jag flyttat över alla texter från 2004, de finns tillhanda bara ett musklick bort i arkivet i högermarginalen. Material från eran 2001-03 finns än så länge kvar på den gamla adressen http://rorbecker.com/conan.
Enjoy! Och kommentera gärna om ni tycker något. Det är bara att klicka på "comment" och följa sitt hjärtas röst.
/C
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)