Rockstars pingischock blev ett av årets mäktigaste tv-spel

Ett av mina mäktigaste spelögonblick infann sig nån halvtimme in i Grand Theft Auto: Vice City. Jag hade inte startat nåt mission utan bara larvat runt i stan. Så fick jag syn på en rosa vespa som stod lutad mot en husvägg, hoppade på och knattrade iväg, och precis då smög solen ner bakom horisonten och ett rosaskimrande skymningsljus bredde ut sig över skärmen samtidigt som radiokanalen i spelet smekte igång Wow med Kate Bush. Det var så djävulskt vackert! Alla som spelat Vice City eller något annat av Grand Theft Auto-spelen har garanterat hundratals mysiga minnen av liknande slag fastnaglade i ett ställe i hjärnbarken vikt för special occasions.

GTA-spelen bjöd, förutom på en makalös lekstuga, på en helt fungerande värld kryddad med radiostationer med handplockade hits (ett spel som har Talk Talks Life's What You Make It på soundtracket är svårt att inte ta till sitt hjärta), en talk radio-station med ypperligt välskrivet programledarbabbel och satiriska reklamspottar, handplockade mäktiga skådisar som Ray Liotta, William Fichtner och David Cross bland rösterna - helt sonika några av de smartaste och mest kärleksfulla spel som släppts, ever. Vilket det såklart inte pratats ett jota om i mainstreammedia där det bara är våldet som fått uppmärksamheten (våldsamma tv-spel skapar som bekant samvetslösa mördare av helt vanliga välmående medelklasskids, it's a fact).

Det blev inte bättre av Rockstars nästa projekt, det diskbänkigt våldsamma Manhunt med brutala snuff movie-inslag och grisiga mord medelst glasskärvor och strypsnaror, kliniskt befriat från den avväpnande humorn och kärleksfulla filmreferenserna från GTA-franchiset. Manhunter följdes av spelversionen av Walter Hills klassiska gängaction The Warriors och Rockstars renomme som filmnördiga, smarta och våldsamt coola speltillverkare blev än mer grundmurat.

Det var därför många som höjde på ögonbrynen när Rockstar annonserade sitt nya projekt: pingis. Inga mord medelst baseballträ, inga hookers, inga drive-bys och inga Scarface-doftande repliker, bara ren och skär bordtennis, hur dorkigt det än kunde låta.

Nu är spelet här, heter Rockstar Games presents Table Tennis - och jisses vad bra det blev. Det är helt sonika ett renodlat pingisspel utan något fluff - ingen funktion för att göra sin egen spelare (annars standard i sportspel), ingen sportshop, inga sponsordeals, bara två pers som spelar bordtennis. Skärmen är nästan helt fri från mätare och annat, och den relativt lilla spelplanen gör att spelarna kommer närmre varann och det blir inte någon automatisk nackdel att serva från den bortre planhalvan vilket det lätt blir i tennisspel som Top Spin. Man får snabbt ett hum om spelidén men inser att det kommer att ta många långa timmar att bemästra det, men utan något pluggande av knappkombinationer: här är känslan allt, får man bara in känslan för rörelserna, skruvarna och stoppbollarna så glömmer man snart att man håller i en handkontroll och blir ett med sin spelare.

Grafiken är imponerande, spelarnas tröjor blir allt blötare allt eftersom matchen går, ljudarbetet är enastående med en livlig publik som brister ut i peppade lyckotjut, och när man spelat en riktigt lång boll förändras ljudet, ett suggestivt swoosch brakar in, ljuset omkring bordet släcks ner och en ilsken spot riktas på spelarna - en kombination av David Lynch-stämning och pingis som borde kännas som ännu en krystad bullet time-ripoff men som ökar spelkänslan till himmelska höjder.

Det vackraste i det här makalösa spelet kan vara Rockstar-loggan som är etsad på pingisbollen och som syns i de snygga slo mo-repriserna - det första spel jag mött där man faktiskt kan sitta och njuta av repriserna och inte snabbt vilja skippa dem för att komma till nästa boll. Eller det faktum att spelarna blir mer och mer stissiga ju mer det gäller - när det vankas matchboll gungar de maniskt från fot till fot och stirrar som i trans på bollen, något jag inte sett i något annat sportspel där det är samma stiffa vaxdockor man styr över från start till mål. Det är de små detaljerna som gör det, För att drämma i med en fet klyscha. Det vet Rockstar, och hällde allt sitt kunnande, all sin nördighet och all sin kärlek i ännu ett spel. Och fixade ännu en homerun. Jag bugar mig!