Världens 100 tuffaste musikvideor - vi har hela listan!

Musiksajten pitchforkmedia.com är perfekt om man vill nosa fram ny musik men tycker att The Wire är för akademisk och Sonic för förutsägbar. Recensionerna på pitchfork är alltid ruggigt välskrivna, ibland kan det bli lite jobbigt mycket attityd, men när skribenterna är mer smarta än smartasses så är det få musikmagasin som slår pitchfork på fingrarna.

Under den coola fernissan är redaktionen också listfetischister av rang, och har tidigare bockat av monumentala åtaganden som Bästa singlarna från 1970-, 80- och 90-talen och Tidernas fulaste skivomslag (otroligt festlig). Nu har de tagit sig an de 100 mäktigaste musikvideorna, men undvikit de mest uppenbara och söndertittade videorna genom att 1) skippa allt från Director's Label-serien, 2) fokusera på videos från tiden när MTV fortfarande var tufft, och 3) bara välja sånt som finns tillgängligt på YouTube.

Vilket gör detta till en både otippad och grymt underhållande samling, med både småroliga grejer man längtat efter att se om (Basement Jaxx som vresiga apor, gråbrittisk diskbänksrealism i "Smalltown Boy" med Bronski Beat, det söta lilla mjölkpaketet i Blurs "Coffee & TV") och ett gäng både nya och gamla videor åtminstone jag aldrig hade lyckats fånga förut.

Bland favoriterna:

• HELA videon till David Brents makalösa cover på "If You Don't Know Me By Know" (bara tillgänglig på Christmas Special-dvd:n), inklusive ett känsligt intro. Fortfarande lika hejdlöst rolig (bottenlöst sorglig?).

• "Close (to the Edit)" med Art of Noise, stora idoler för mig i tonåren, med avantgardistisk samplingstät technopop innan jag ens hört ordet postmodern, förpackat i kryptiska omslag enligt ZTT-ideologin. 12"-singeln på "Close (to the Edit)" var då det begav sig 1984 något av det konstigaste och coolaste jag hade hört. Att se videon nu är en egendomlig upplevelse som framkallar blossande kinder av lika delar nostalgi och genans - för trions prilliga tokerier är mer Hemliga Byrån än Kraftwerk om man säger så. Det var nog tur att jag inte såg videon när jag var ett fan, annars kunde det slutat där och då.

• David Hasselhofs pajaserier i Björn Skifs-covern "Hooked on a Feeling" - så otroligt ansträngt och sökt roligt att det nästan blir lite kul. Nästan.

• Wong Kar-Wais makaklöst snygga video till Dj Shadows "Six Days", fotad av den ständige medarbetaren Chris Doyle - 'nuff said.

• Lionel Richies " Hello" - ok, kanske utsliten i skrattsammanhang, men introt i aulan där Richie agerar dramacoach men inte kan slita ögonen från den blinda tjejen och brister ut i kvidande sång mitt under hennes repliker är helt obetalbar.

• Napopeon Dynamite/Nacho Libre-regissören Jared Hess sorglösa förortsdröm till Postal Services postapokalyptiska "We Will Become Silhouettes".

• Yo La Tengos "Sugarcube", där den strävsamma trion får en avhyvling av sin profitkåta skivbolagsboss och skickas till rockinternat, där ett par avdankade hårdrockare (en av dem Arrested Developments David Cross som spandexklädd rocker med Spinal Tap-accent) lär dem trasha hotellrum och skriva bloddrypande bandloggor. Extremt charmigt.

• Och till sist: "We're Not Gonna Take It" med Twisted Sister, som var omåttligt poppis och vars inledande monolog ("-What do you wanna do with your life?!? - I wanna ROCK!") ofta citerades på skolgården i Umeå. Mark Metcalf (från Animal House) som salivsprutande square-farsa, lätt övertrumfad av Dee Snider och hans mannar, är fortfarande skräckinjagande även om hans spel (och förresten hela paketet, slapsticksnubblet, låten och allt) känns direkt riktat till skrattsugna pre-teens.

Så skynda fynda innan "the Man" plockar bort videorna från YouTube - i skrivande stund finns dock hela härligheten intakt.

Länk: Pitchfork Feature: 100 Awesome Music Videos