#1: The Wizard of Oz (1939)

Har svårt att tänka mig en lämpligare film att inleda året med än The Wizard of Oz. Dels är det en perfekt och lagom surrealistisk film att se på bakfyllan, dels hade jag ju inte sett den förrän nu, och kan därmed äntligen bocka av den andra av de två mest citerade och välrefererade klassiska amerikanska familjerullarna från guldåldern (det andra är såklart Capras jultrivsel It's A Wonderful Life).

Greppet att låta filmen övergå från svartvitt (eller snarare sepiatonat) till glorious technicolor när Dorothy öppnar dörren till Oz är fortfarande ruggigt effektivt, och SVT hade en fin överföring att bjuda på - färgskalan är ren knark. Rött är det knallrödaste rött som gjorts, möjligen med undantag för rosenrabatten i bakgrunden i nån Douglas Sirk-melodram.

Judy Garland där förstås perfekt i rollen, med en självklar pondus värdig en Dakota Fanning (om det nu inte är helt historielöst att ta ett senare exempel) och det där märkliga barnskådisutseendet med en mix av barnkropp och vuxenhuvud. Och hon sjunger otroligt fint, även om Freddie Wadlings version av Over the Rainbow (inklusive, ska vi säga, lite mer bagage) kanske är bättre.

Och sen: kulisser kulisser kulisser! I dessa tider är det såklart mysigt med en film som lutar sig mot optiska effekter och back projection istället för det green screen-helvete folk som George Lucas lärt oss hata. Men effektmässigt känns Wizard of Oz inte så förmodern utan snarare sprungen ur teatern, med gigantiska kulissbyggen och en Wicked Witch of the West som gör sorti genom en rökpuff och åker ner genom en lucka i scengolvet. Det är mäktigt.

Och de creepy aspekterna hos Wizard är förstås omvittnade: Munchkins ser ut att vara en man tager vad man haver-blandning av hårt sminkade barn och dvärgar, och de där flygaporna (spelade av barn med apmasker och vingar?) ser otäckt... inte realistiska, men ändå verkliga på något sjukt sätt. WAY more läskiga än häxan!

The Wizard of Oz är bra, man kan inte tycka annat: det är ett hantverksskickligt spektakel med samma öververkliga, överpeppade lyster som mästerliga Singin' in the Rain. Dock med en lätt tveksam "Borta bra men hemma alltid bäst!"-slutkläm som hamras in med viss övertydlighet.

Det enda jag blev besviken på är finalen: jo - spoiler alert! - det var såklart en feberdröm, men kunde man inte fått det klassiska "Eller var det...?" på slutet? Kunde inte Dorothy fått hitta lite halm innanför kragen på Ray Bolger och bara: "Men... Scarecrow...eller?"

Men man kan ju inte få allt. Att bara sitta bakis i soffan och hänföras av färgerna räcker långt.