Lättsamt coming of age-drama som utspelar sig i sömnig brittisk förort till Reading år 1973 bjuder på pigg dialog med många fina oneliners, bra spel av unga skådisar och ett trevligt soundtrack med idelt glamrockmys - men snart också den kvävande insikten av att man sett EXAKT ALLT FÖRUT i många andra - både bättre och sämre - filmer. Killgänget som längtar bort, arbetarklasspojken som vill uppåt, glada men fördomsfulla arbetare vs lyckade men emotionellt djupfrysta rikisar, den stoiska men förstående mamman som låtit sig kuvas men vill se dottern frigöra sig, kameran som ögat mot en större och mer spännande värld, etc etc.
Två ljuspunkter: det skoningslöst elaka tugget mellan Gervais inrökta, inkrökta svetsare och hans mamma (Anne Reid) är riktigt roligt. Och David Earl (som knappt gjort något förutom en liten roll i Extras som "obsessive fan" i Bowie-avsnittet, minns honom inte) är lysande som den sexfixerade caféägaren Brian med Cocacolaflasktjocka glasögon och förra filmårets i särklass flottigaste hår.
Det är inte dåligt, men det är så fruktansvärt välbekant och karaktärerna är skrivna med den tjockaste kritan att man undrar varför två extremt begåvade herrar som Ricky Gervais och Stephen Merchant velat veva den här berättelsen ytterligare ett varv? En gåta.
1 kommentar:
Exakt min känsla också. Inte dålig, inte bra. Men Gervais och Merchant borde kunna göra bättre och roligare!
Skicka en kommentar