Även om jag verkligen gillade första Tron (jag såg den på bio när det begav sig 1982 och det bör rimligen ha varit det mäktigaste jag sett dittills i mitt liv, Gremlins låg ju fortfarande tre år fram i tiden) så har jag inte alls gått igång på det rätt saftiga förhandspeppet inför Tron: Legacy som grasserat på filmbloggarna i säkert över ett år. Så förväntningarna var rätt lågt satta, vilket brukar vara det ultimata.
Och det gav resultat: jag tyckte filmen var king, tog några öl med min biovän, åkte hem glädjestrålande och delade med mig av kärleken på Fejan. Och fick givetvis mothugg direkt i form av välformulerade sarkasmer riktade mot filmens alla luckor. Sen lyssnade jag på /Films podcast där Dave, Devindra och Quigley i stort sett pulvriserade filmen i fyrtiofem minuter.
Och viss finns det en del att anmärka på: den tunna och ologiska plotten, Bridges sömngångaraktiga spel (han är i princip The Dude fast tråkigare och i cyberspace), unge Garrett Hedlunds rätt graverande brist på karisma, Olivia Wildes oklara roll i filmen, karaktären Trons plötsliga uppdykande och sen snöpliga sorti, och Clus rätt absurda master plan: borde inte en vettigare väg till världsherravälde vara att till exempel slå ut hela internet istället för att skicka tusen pers i trikåer och glow sticks genom en dator? Och som lök på laxen, det oerhört risiga yngrifieringen av Jeff Bridges medelst CGI - det var den unge släte Jeffan från King Kong Lives, men med döda uncanny valley-ögon. Burr!
Men jag väljer att skita i allt detta och fokusera på det jag verkligen gillade med filmen: den snorsnygga mc-jakten i början, den åttiotalsnostalgiska scenografin, Kubrickvibbarna i Bridges vardagsrum, det fantastiska soundtracket av Daft Punk som lirade så vettlöst tajt ihop med bilderna, det relativa allvaret (eller snarare bristen på självreflexiv humor) som var befriande.
Och, förstås, Michael Sheen som flamboyant nattklubbsägare. Med Daft Punk-killarna som dj:s. I en comic relief-scen som är helt ur synk med resten av filmen. Sheen verkar fått en helt egen regi - eller bara struntat i regin och bestämt sig för att helt och hållet käka upp sceneriet - och spelar över av Guds nåde. Kubrick igen: med käppen och den vita kostymen påminde han såklart om Malcolm McDowell i Clockwork Orange. Tyvärr försvinner han snabbt ur handlingen innan han hinner spöa upp nån med käppen.
5 kommentarer:
Hear hear!
Och Sheen-scenerna, var inte de också lite åttiotalistiska? På något vis. Eller lite retro på nåt sätt i alla fall Passade finfint i det operatiska, tycker jag. Lite over-the-top som inte alls var uncalled for.
Jag gillade den också. Tron kom 1982. Älskade den då, älskade allt som handlade om datorer och data. Redan på den tiden.
Vad intressant att du dissade CGI-versionen av Jeff Bridges, jag gillade den nämligen. Stenhårt. Jag tyckte att den kändes precis så obehaglig som den skulle vara (väl?). Zen-gubben gillade jag inte alls. Gick inte i linje med hans karaktär i Tron, tyckte jag. Älskade Quorra, men Inte huvudrollstråkot. Han förstörde inte direkt men gäsp.
Cameon av Cillian Murphy då? Nice, men synd med bara en cameoroll.
Magnus: Amen!
Bine: Tack för korret. Cillian Murphy, ja! Trodde han skulle återkomma senare i filmen men icket. Hade gärna sett mer, han är alltid bra' även i nördglasögon.
Offtopic: Läge för dig att skriva en Pete Postlehwaite-nekrolog?
Rob: det borde det vara, men jag har sett för lite. Tyckte rent allmänt om honom, bara, utan att ha så mycket mer att säga. Favvorollen är givetvis Kobayashi i The Usual Suspects. Älskar hans lakoniska "Shoot away, Mr MacManus..." till Baldwin. :)
Skicka en kommentar