OK, en minst sagt orättvis rubrik med tanke på att jag missade de flesta ur förra årets lavin av ungdomsfilmer, förutom pigga Babylonsjukan och ojämna Fröken Sverige. Hur som helst vågar jag nog påstå att SANDOR/SLASH/IDA (för det är den som väckt peppet) är den bästa ungdomsfilmen på den här sidan Fucking Åmål.
Precis som i Moodysons ångvält till debutfilm är det oprövade debutanter i huvudrollerna, ett vattentätt manus, dialog som låter som om det var på riktigt och en trygg hand som skött regisserandet. Henrik Georgsson är namnet att lägga på minnet, han har hittills gjort ett knippe kortfilmer och varit regiassistent åt Stefan Jarl, detta är hans debutfilm - och som sådan är det ett än större storverk. Sara Kadefors har gjort manusversionen av sin egen hyllade roman om stökiga Ida vars usla självkänsla gjort henne till en bad girl, och rysksvenske Sandor som dansar balett och försöker passa in bland de balla killarna. De hittar varandra på en chatsida på nätet och bygger en vänskap, men så länge de inte vågar vara ärliga mot sig själva och varandra funkar det inte. Det är en anspråkslös och vacker historia.
Märkvärdigast av allt är Andrej Lunusjkin och Aliette Opheim i huvudrollerna, som förutom sina coola namn är helt oprövade på vita duken om jag förstått rätt. Det är suverän casting och två känsliga, modiga och träffsäkra rolltolkningar de gjort och det är svårt att begripa att de är nybörjare. Lia Boysen är lysande som vanligt som Idas Zoolofttuggande mamma och hon kan redan nu börja fila på guldbaggetalet om ett drygt år, sanna mina ord.
Riktigt bra är också Sandors föräldrar med rysk brytning som man kan tälja med kniv - pappa Georgi Staykov har hittills spelat skäggstubbig klichégangster åt både Beck och Colin Nutley, så vi firar att han äntligen får spela en vanlig snubbe; Svetlana Rodina-Ljungkvist är mäktig som Sandors kontrollfreak till morsa som hetsar pojken mot nya stordåd (hennes giftslungande kapning av Sandors dansrival var inte en av de centrala scenerna men kanske den roligaste).
Alltså - om du överdoserat på kassa ungdomsskildringar med stelbent dialog, gå och se Sandor/Slash/Ida och bli stolt över att (svensk) film kan vara så hoppingivande, rörande och helt enkelt - dare I say it - fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar