måndag 16 februari 2009

Learn to love me, assemble the ways



Jag tog Liv i barnvagnen och Moz i lurarna och tog en långpromenad i lördags - och där, i kylan, genom de sakta dalande snöflingorna fick jag, för att citera Jules Winfield, "what alcoholics refer to as a 'moment of clarity'": Years of Refusal är faktiskt inte alls så dum. Faktiskt helt okej. Faktiskt - gasp! - rätt bra.

Och det här är inte bara ett lätt självbedrägeri för att kompensera för att jag stod vid disken på Pet Sounds i fredags, efter att ha köpt Antony and the Johnsons nya till kärestan som Alla hjärtans dag-present, och fick frågan "du gillar inte Morrissey då?" De hade fått in den. Och jag splashade ut vad som kändes som rätt mycket pengar (åtminstone i dessa Spotify-tider) på De Luxe-utgåvan, featuring en extra dvd med nåt slags dokumentär och några liveframträdanden från Jools Holland och Jonathan Ross. I skitsnygg papp. Trots att jag då, efter två genomlyssningar, var helt på det klara med att skivan var ganska usel.

Jorå: ringande "tuffa" gitarrer, mullrande trummor, gräsliga syntmattor, ett helsikes arenasound, producerat av mannen bakom Blink jävla 182 och Offspring... men ändå rätt bra låtar. It's Not Your Birthday Anymore, är ju lätt en av de bästa låtar Morrissey spelat in på 2000-talet. Och Black Cloud påminner ju en hel del om Tomorrow, en av mina favoritlåtar. Och han sjunger fantastiskt.

Från att ha fått (fel sorts) rysningar av grabbrocksoundet, och att fortfarande, barnsligt, gå och längta efter Stephen Street, kan jag nu tänka "hmmm, Sorry Doesn't Help blir nog rätt sweet att höra live..."

Ses vi på Hovet 24 juni?

Andra bloggar om ,

1 kommentar:

Steelwheels sa...

Ja det gör vi!