120 höjdare: Von Ryan's Express (1965)

Kvällen när jag slog upp en whisky, parkerade mig i soffan och petade in Mark Robsons andra världskriget-drama Von Ryans's Express i dvd-spelaren var tveklöst en myskväll av Guds nåde. Mansmyskväll? Jag kände mig lite som Tom Hanks och Victor Garber när de sitter och låtsasgrinar över Lee Marvins eskapader i The Dirty Dozen.

Frank Sinatra är amerikansk pilot som blir krigsfånge och dumpas i ett fångläger i Italien, där brittiske officeren Trevor Howard huserar med sina fångar. Genast krockar den coole, pragmatiske amerikanen med Howards lynnige, rymningsfixerade stiff upper lip-britt. Men snart gör de gemensam sak, kapar ett helt tåg och flyr genom Nazistockuperade Italien med vagnarna fulla av desperata POWs. Ska de klara sig ända fram till neutrala Schweiz?

Von Ryan's Express var en succé när den kom och en av Sinatras mest framgångsrika filmer. Han är lika självklar som alltid i en roll som knappast krävde särskilt mycket acting chops, kanske mer konditionsträning – han får kuta en hel del. Det är spännande, lagom fartfyllt och med klassiskt gammeldags actionscener: bild på Trevor Howard som skjuter kulspruta från höften, klipp till fem nazistsoldater som stannar upp som fastfrusna, tar sig för magen och sakta, sakta segnar ner. (Det här var ju några är innan Peckinpah, Penn och Scorsese introducerade det mer realistiska och blodiga sjuttiotalsvåldet.) Tyskarna pratar tyska med engelsk textremsa och det är fina modellbyggen i några av tågscenerna. Och som en liten bonus får vi se både James Brolin och James B. Sikking (Howard Hunter i Hill Street Blues) i tidiga småroller.
(Ska man klaga på nåt är det kanske att axelmakterna sällan känns som ett hot: den italienske lägerchefen är fjompigt självupptagen, och nazisterna är småkorkade hjon som siktar dåligt.)

Filmen har för övrigt den nästan obligatoriska scenen när en brittisk soldat (spelad av den lika lysande som stilige Edward Mulhare, kanske mest känd som Devon Miles i Knight Rider) utklädd till nazistofficer undslipper en livsfarlig knipa genom att "pull rank" och skälla ut en stackars underlydande tysk efter noter för att slippa visa sina "papers". En charmig scen som toppas när Mulhare faktiskt svimmar av nervositet direkt efteråt till Sinatras och Howards muntration.

Nu längtar jag efter de andra två andra krigsklassikerna som ligger i dvd-högen och väntar: avspända Kelly's Heroes från 1970 (som jag kan ha sett som barn, minns inte riktigt) och episka The Longest Day från 1962, två timmar och 58 minuter om landstigningen i Normandie. Pepp. Manspepp!