Smashing!

Jag kommer av någon anledning så väldigt väl ihåg en en mening jag läste i en krönika i kvalitetsmagasinet The Word, kanske var det av han David Hepworth, för ett tag sen – bör ha varit en 3-4 år sen när YouTube fortfarande var halvnytt. Han skrev att han brukade komma hem från jobbet, hälla upp ett glas rött och sen bara sitta framför YouTube och botanisera i några timmar, läppjandes på sitt vin. (I sin, förmodade jag, mysigt ruggiga lilla tvåa nära Notting Hill, belamrad med drösar av skivor och tummade musikbiografier). Det lät så jäkla mysigt.

Och det slog mig att jag knappt minns när jag senast tittade igenom ett helt klipp. YouTube är numera en liten ruta inuti Facebook som jag inte orkar klicka på eller möjligen något jag snabbkollar på jobbet utan ljud eftersom jag inte orkar resa mig och hämta hörlurarna, utan gör en mental notering – jo, det där assnygga kollaget av Saul Bass-förtexter måste jag spana in senare! – och glömmer bort allt 30 sekunder senare.

Men nu blev det oförmodat en sån slökväll där jag med ett glas vin fastnade framför 'tuben och kollade gamla Smashing Pumpkins-klipp. (Icke-fans kan sluta läsa nu, sorry.) Ett band jag aldrig lyckade se live när jag hade chansen och nu är det försent, jag vill ha originalsättningen, inte Corgan/Chamberlain och två studiomusiker. Och det lär ju aldrig hända, att döma av intervjun med Corgan i Mojo härommånaden är det ömsesidigt, frätande hat som gäller mellan honom och D'Arcy och James Iha.

(Jo jag vet, det är när ens idoler blir långintervjuade i Mojo som man kanske vet att man inte har världens mest happening musiksmak, men vafan. Jag gör gärna undantag för Billy. Och Kate Bush. Och Moz. Och Robert Smith.)

Det som slog mig i de här klippen från ca 1994 var...

* hur djävulskt tajta och bra de var live, och
* att de alltid haft så sjukt risig klädsmak – från psykedeliska fladdriga skjortor och risigt hår i början av nittiotalet till rakad Corgan-flint och Matrix-rockar på slutet. Burr! Jag har inte sett en enda pressbild där de ser okej ut, kanske att James Iha såg cool ut i kajal under några månader där runt 1998?

Lyssna på liveversionerna av Hummer och Geek USA här, det är ju så satans bra. Försök bortse från Corgans hår och spana in James Iha kring 10:20... så cool!




Här har vi hela 47 minuter från 1993 där ohyfsade tyskar kastar plastflaskor på sina idoler, och Corgan försöker stävja med yxigt mellansnack innan de vevar igång en fin version av Drown kring 19:52. Iha har faktiskt en snygg tröja här också.

Och slutligen, en helt enorm Silverfuck (från Siamese Dream, en av mina favoritlåtar med SP) från London. (Skippa dock de sista fyra minuterna, gitarrfeedback är lika trist live som på internet.) Jimmy Chamberlin trummar som en gud. Som en gud!

Och därmed är kvällens session avslutad.