Nya remaken på The Thing - bättre än John Carpenters tafatta och överskattade version?

Nej, vid John Carpenters nikotingula fingrar, det där i rubriken menade jag såklart inte på allvar! Men ändå – remaken, förlåt prequeln på The Thing (som släpps på dvd i veckan) var inte riktigt så oförlåtlig som jag hade väntat mig av all den internet-vrede som östs över Matthis van... äh, det går inte ens att stava... och hans "nyversion" när den gick upp i USA i höstas. OK, denne Matthis van... nånting är kanske knappt ens värd att putsa tofflorna åt Carpenter i sin prime, och rödpennan får snabbt ihop en smärtsamt lång lista på punkter där denna "reimagining" är avsevärt sämre än det mästerliga originalet.

En lista där platta karaktärer, ointressanta skådisar (ett skäggigt gäng generiska norska män i lusekofte) och en extrem brist på spänning och krypande paranoia är de största övergreppen på den kanske bästa sci fi-thriller som gjorts. Ändå hade jag det lite mysigt framför filmen, och jag tycker inte det här är ett brott mot mänskligheten i paritet med, säg, Jan De Bonts sinnessjukt usla remake på Robert Wises The Haunting utan en trevlig kväll.

Filmens kanske enda pigga idé är att sätta en tjej i huvudrollen och Mary Elizabeth Winsted är bra som vanligt. Sen tar det tyvärr slut på bra skådisar, Ulrich Thomsen har sällan varit tristare än här och personregi tycks inte vara regissörens starka sida, vad nu hans starka sida är.

Monstret då? Well, ingen har ju hittills toppat Rob Bottins mekaniska specialeffekter i Carpenters version, och det tunga uppdraget att göra nåt nytt föll på Amalgamated Dynamics som har ett rätt fint track record. Och tittar man på den här pre production-specialaren (obs: innehåller feta spoilers) ser det toppen ut... MEN: sen har filmmakarna inte litat på att det ser tillräckligt bra ut, utan toppat och putsat med datorgenererade effekter, man har liksom tagit riktiga mekaniska monster-scener och lagt en "hinna" med cgi över. Vilket tyvärr gör att det får den där syntetiska tråklooken. Feltänk!


Filmen har några halvläskiga set pieces, speciellt en i ett kök. Men höjdpunkten för mig var nånstans mitt i, när Winstead står i en korridor och snackar och det ser ut exakt som i The Thing från 1982. Exakt! Richard Masur kunde kommit runt hörnet när som helst! Mysrys!

Men... snart insåg jag givetvis hur patetiskt det är när en films finaste stund är när den till punkt och pricka apat efter en annan film som är helt överlägsen. Men det är väl rätt mänskligt: man tycker om en film så mycket att man är beredd att förlåta en annan mycket sämre film bara för att få återvända till samma universum, en gång till.

Slutet lämnar snyggt över till Carpenters film på bästa prequel-vis och man blir direkt sugen att pressa den en gång till. En skön känsla. Nya The Thing må alltså vara nästan helt poänglös men den bekräftar hur suverän Carpenters The Thing är och det räcker för en mysig stund.