Vad jag såg (och läste) på semestern

Hej, tack för att ni fortfarande genererar många härliga träffar per dag trots att jag varit borta! Tillbaka nu, efter två avkopplande veckor med familjen på Gran Canaria. Ja, det fanns svenskt kaffe på grisfesten (obligatorisk Sällskapsresan-referens därmed avklarad – sjukt förresten, slår det mig nu, att den efter över 30 år fortfarande är den givna referensen när man pratar charter, man måste bara säga invalido vid nån punkt) och – inte för att jag är så anal så jag räknar sånt men – jag läste fyra böcker och såg åtta filmer på två veckor vilket är oerhört mycket i min vanligtvis kvällskomatosa tillvaro.

Eftersom en solstol vid barnpoolen på en Sunwing-resort med pösmagen lätt sönderbränd och med ett par San Miguel i kroppen är det absolut bästa utgångsläget för att ta sig an kritikerhyllade litterära skildringar av 11 september-attackerna klämde jag både Joseph O'Neills Netherland och Don DeLillos Falling Man. Båda var strålande, gillade nog Netherland snäppet bättre även om jag skummade cricket-partierna (sorry Joseph O'Neill men cricket ÄR exakt lika tråkigt och obegripligt även i romanform, trots att du skriver väldigt bra).

Och eftersom filmer ofta avnjuts bäst ljumma sommarkvällar via iPad med ett glas vitt för €2 flaskan på en balkong med utsikt över Atlanten... sorry, nu hör jag själv hur vidrig jag börjar låta, men vafan... så blev det ett gäng sådana också. Har tyvärr aldrig klarat av den sortens kärnfulla capsule reviews som evige idolen Leonard Maltin gjort till en konstart, jag skriver hellre långt och såsigt än rappt och läsvärt men här kommer några rader om det jag såg:

Margin Call
Var helt säker på att detta var filmad teaterpjäs, tills jag läste på och insåg att det är ett originalmanus av en debutant, som dessutom gjordes på miniatyrbudget (runt 3 miljoner usd) med substanssugna kalasskådisar som Stanley Tucci och Jeremy Irons. Välspelat och koncentrerat om big business, även om jag ärligt talat aldrig riktigt förstod den centrala problemet som satte hela multimiljardfirman i gungning.

Win Win
Tom The Station Agent McCarthys senaste, med Paul Giamatti som advokat/brottningstränare med pengaproblem som blir god man åt en senil åldring (Rockys gamle polare Burt Young) för att få statligt arvode men får Youngs trassliga dotterson på halsen. Sedvanligt lysande tonträff från McCarthys penna och grymt bra spel, men en fråga hänger kvar i luften: varför kunde inte Giamattis fru (Amy Ryan) ta ett eget jobb istället för att vara hemmafru? Det hade löst många många problem.


Our Idiot Brother
Paul Rudd är skön snubbe, med en naiv syn på världen nästan i kaliber med Peter Sellers i Being There,  som trasslar till det för och utnyttjas av sina karriärs- och egofixerade systrar. Småfnissigt och avspänt med trevlig indie-cast (Zooey Deschanel, Kathryn Hahn, Adam Scott, Rashida Jones) och ett fint budskap på slutet.


The Woman in Black
Daniel "inte bara Harry Potter" Radcliffe i brittisk spökfilm. "Jag somnade flera gånger" brukar inte vara den mest givna blurben för en rysare, men jag var trött och filmen var helt okej. Men inte på långa vägar lika läskig som En kvinna i svart, Profilteaterns uppsättning av den pjäs som filmen bygger på, fortfarande en av mina största teaterupplevelser. 

The Hangover part II
Det kändes oerhört förutsägbart att kalla Between the Ferns-geniet Zach Galifianakis för sellout när "alla" gjorde det häromåret... Men nu har jag sett den här oerhört krystade (tandläkar-Stu har träffat fotomodell-snygg thailändska och har stort bröllop i Thailand, åååkej) och glädjelösa uppföljaren känns det inte så svårt längre. Men filmen drog in hysteriskt mycket pengar och en trea är redan på väg.


50/50
Cancerfeelgood med Seth Rogen och Joseph Gordon-Levitt var precis så charmig som man läst. Philip Baker Hall i biroll! Och Matt Frewer – inte riktigt lika utropstecken-worthy kanske men ändå: vi pratar alltså gamle Max Headroom. Som gammalt Art of Noise-fan kommer Frewer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

Moneyball
Fattar inte riktigt hur den här kunde få så ruggarns bra kritik. Brad Pitt och Jonah Hill (sista filmen som fet? fast nu hörde jag att han blivit fet igen?) blev båda Oscarnominerade, välförtjänt eftersom båda har lågmälda, icke-showy roller vilket sällan brukar premieras av Akademin men samtidigt: det är väl deras jobb? Filmen har passerat flera regissörer och två tunga namn som Steven Zaillian och Aron Sorkin har skrivit varsin version av manus, jag ska inte påstå att "det märks" för filmen är gedigen, men jag saknade mer Sorkinsk dialog och lite mer härlig sportfilmsstämning – det är som om filmmakarna retas medvetet när de låter Pitt i en viktig scen börja på ett pep talk till sina spelare... och efter två meningar vet han inte vad mer han ska säga och går tafatt därifrån. Anti-sportfilmsklyschor bör man kanske applådera men filmen blev lite "jaha" för mig. Bäst är vardagsscenerna med Pitt och hans tonårsdotter, de är fint spelade.


Tro det eller ej, men Little Fockers ska jag be att få återkomma till vid ett senare tillfälle. Det finns så mycket att diskutera där.