Allt du skulle vilja veta om HBO (men varit för skraj att fråga om)

Vi avbryter det sporadiska flödet av inlägg för en stunds skamlös självpromotion: köp nya numret av CAFÉ som är ute i butik idag, där jag gör ett inträngande reportage om HBO!

Leo knäckt av Scorseses filmattack

Det är ingen dans på rosor att vara filmstjärna. Långa arbetsdagar, paparazzi-scum vart man går - och har man oturen att jobba med Scorsese riskerar man bli TVINGAD att se den gamles favoritfilmer. Som inför arbetet med Shutter Island bestod av ett fint urval påpassligt suggestiva noirrullar om paranoia och besatthet: Otto Premingers Laura, Jacques Tourneurs RKO-klassiker Cat People, I Walked with a Zombie och Out of the Past, Robert Wises mästerliga Shirley Jackson-filmatisering The Haunting, Hitchcocks Vertigo och The Wrong Man - och så Orson Welles The Trial och Polanskis Cul-de-Sac och Repulsion för att få med lite ångestladdat sextiotal också. Stackars Leo.

Vinnaren!

Förra gången gick det åt helvete. Igår vann vi! Idag är jag glad som ett barn. 'Cause I'm worth it!

Pappas flicka

Jag hittade den här lappen i röran på köksbordet häromdagen. Skriven av min sexåriga dotter. Ni kan ju haja att mitt hjärta höll på att explodera av lycka! (OK, det hade varit ännu bättre om hon skrivit Stanley Kubricks 2001, men man kan ju inte få allt.)

Innan ni ringer soc: nej, hon har inte sett den (jag är inte SÅ störd att jag smugit in henne på bion med hatt och lösskägg) och nej, jag tvingade henne inte att skriva. Men vad som kan synas som en våt dröm för PR-maskineriet på Fox (yay, en film som till och med normala svenska sexåringar drömmer och måste bearbeta, utan att ens ha sett den!!) har faktiskt en helt vardaglig förklaring - mitt promotionkollegieblock med Avatar-loggan har legat framme, och hon skrev helt sonika av den.

Ellroy!

Snabb rapport från James Ellroy på Internationell författarscen igår: knökfullt i Hörsalen på Kulturhuset (drygt 500 pers), gott om snubbar med Ellroy-looken (pullover, hornbågade glasögon, flint), gott om mediahalvkändisar (DN:s Nils Hansson, Leif GW, Chrille Barnekow, Annette Kullenberg, diverse förlagsfolk), ett upphetsat buzz innan Ellroy äntrar scenen, tjugo minuter efter utsatt tid.

Han är lång och ställer sig bredbent och läser upp det här stycket från nya romanen Blood's a Rover, men ännu mer aggressivt och stötigt än i klippet, mer som en smått bindgalen spoken word. Vild applåd. Sen blir han intervjuad av SVT:s Britt-Marie Mattsson i en dryg timme - och det är stor underhållning. Mattsson är ingen höjdare på engelska men ställer mestadels bra och snabba frågor. Ellroy är just så som man läst att han ska vara: megalomanisk, slagfärdig, snuskig, och riskerar hela tiden att bli den briljante men galne Konstnären som vi DN-intellektuella i publiken vill krama sönder. Men Mattsson inser detta och dompterar Ellroy, styr honom vidare när han är på väg att bli en cirkushäst, och det funkar. Mycket om JFK (som Ellroy dissar hårt), Reagan (som han hyllar) och Obama (inte säker än) och amerikansk politik, till konkreta frågor som "Hur ser det ut i rummet när du skriver?" Sånt man faktiskt vill veta.

Ellroy stakar sig aldrig. Han tänker i två sekunder, levererar sen en sammanhängande och ytterst välformulerad drapa som lika gärna kan sluta i en briljant politisk analys som i en dålig fräckis. Visst känner man att en del svar är färdigpaketerade och crowdpleasing, men han känns genuin, om inte annat för att han är genuint intresserad av att tjäna pengar (ett faktum han gärna trumpetar ut).

Efter frågorna från publiken - och detta är den absolut första författarträff jag varit på där alla publikfrågor är smarta och initierade, utan några hårresande pinsamheter - är det slut. (Det hade lätt kunnat få hålla på en timme till.) Ellroy ser närmast förvånad ut, och när alla rest sig och börjat gå mot utgången vrålar han "HEY! Does anybody wanna hear the world's greatest joke?"

Det vill alla såklart.

"A lion is fucking a zebra. Suddenly the zebra's husband shows up. The zebra yells to the lion: 'Quick, pretend that you're eating me!'"

Ridå.

Det ska tyvärr medges att jag inte läst några Ellroy - än. Jag har sett nästan alla filmerna (där konsensus är att Curtis Hansons L.A. Confidential är bäst, vilket t o m Ellroy medger, och De Palmas The Black Dahlia inte blev så lyckad, även om den hade sina stunder) men bara nosat på The Cold Six Thousand och nya Blood's a Rover. Ellroys brutala, korthuggna stil är inte helt lätt att ta in, man behöver vara rejält koncentrerad för att penetrera hela den gigantiska härvan av JFK, Marilyn Monroe, Grisbukten, exilkubaner, CIA, horor, hallickar, konspirationer och korrupta snutar. (Tidigare har det känts helt givet att läsa Ellroy i original, men jag misstänker att David Nessles översättning av nya boken faktiskt kan göra språket rättvisa.)

En av de mest fascinerande saker Ellroy berättar på scen är hur han går tillväga när han skrev Blood's a Rover: först skickar han ut ett team som gör research och sammanställer vad varje huvudperson (Nixon, Bobby Kennedy, J Edgar Hoover et al) gör dag för dag, månad för månad under den bestämda period boken ska utspela sig, här 1958-72. Sen gör Ellroy en outline på 400 sidor (en längre roman för de flesta författare) där han också vävt in sina fiktiva, men till synes verkliga, romanfigurer. Och sen skriver han (för hand) boken på 750 sidor. Man blir impad och nästan matt bara av the scope of it.

Blood's a Rover är sista boken i trilogin där American Tabloid är först och The Cold Six Thousand tvåa. Men jag peppar mest på hans självbiografi My Dark Places, om mordet på mamman. Det blir den härnäst. Ni som läst Ellroy - vad rekommenderar ni?

The Demon Dog

Om mindre än ett dygn ska jag se den här mannen bli intervjuad på Kulturhuset. Jag är faktiskt lite nervös. Jag menar - se bara på den här bilden. Man väjer med blicken, fast det är ett foto.

Jag rapporterar sen.

Oscar-pepp!!

Idag när Oscarnomineringarna har tillkännagivits skickar vi ut två stora GRATTIS!

Det första och största till "a close personal friend of mine" som det heter i såna här sammanhang: Mathias "Direktörn" Fjellström (aka "Skellefteås Spielberg") som producerat Istället för abrakadabra -Oscarnominerad i klassen Short Film (Live Action). Mathias och hans regissör Patrik Eklund (som också ligger bakom kortfilmerna Situation Frank och Slitage) börjar bli vana att håva in priser på allehanda festivaler - men detta är ju hur stort som helst.

Det andra går till världens bästa österrikare (efter Arnold) nämligen Christoph Waltz, som efter den välförtjänta Golden Globe-vinsten nu också fick en Oscarnominering för sin mästerliga biroll som mysigt sadistiske Hans Landa i Inglourious Basterds.

Jag håller tummarna.

Säsongsstart!

Nu på torsdag den 28:e januari är det dags igen att traska ner i källaren då det vankas säsongspremiär för vårt Filmquiz på Pet Sounds Bar!

Tid och plats som vanligt, dvs baren öppnar kl 18, quizzet drar igång kl 20, härliga frågor, finfina priser. Hoppas vi ses!

Är du inte redan med i Facebook-gruppen, så varför inte bli det nu?

Övriga kvällar under våren är följande torsdagar: 18 feb, 18 mars, 15 april och 20 maj.

Snabb Guldbaggetippning

Har haft lite svårt att engagera mig i Guldbaggenomineringarna i år. Å ena sidan kändes det som ett ytterst dåligt skämt att en tv-deckare och en skolbiorulle skulle fajtas om de tunga priserna. Å andra sidan diggade jag inte Man tänker sitt och har sett för få av de andra bra filmerna (tex Apan) för att kunna rasa med någon större trovärdighet. Men herrejävlar, hur långt ska man dra den här Stieg Larsson-psykosen?

Anywho, här är min bitvis ganska lama tippning:

Bästa film: I taket lyser stjärnorna (annars är det dags att emigrera)

Bästa regi: tippar på Fredrik Edfeldt för Flickan

Bästa kvinnliga huvudroll: Noomi Rapace för sin insats som Världens i särklass mest fascinerande romankaraktär och samtidsfenomenTM (lika oundvikligt som skatter, eller döden)

Bästa manliga huvudroll: Olle Sarri för sin insats i Apan (heja Olle! detta skulle förlåta en del av övriga nomineringar)

Bästa kvinnliga biroll: Anki Lidén för I taket lyser stjärnorna (en favorit sen Lasse Hallström-filmerna, och en värdig vinnare)

Bästa manliga biroll: Kjelle var bra i Bröllopsfotografen, men jag gissar ändå på Sven Bertil Taube för Karlar som ogillar fruntimmer. Och Johan Falk-rullen var ju bara för usel, så Joel Kinnaman får vänta tills nästa år med att casha in (häpp!)

Bästa manus: svårt... sätter ändå en slant på Karin Arrhenius för Flickan

Bästa foto: Hoyte van Hoytema för Flickan (HvH vann iofs förra året, men konkurrensen är ju patetisk i år)

Bästa utländska film: Det vita bandet (Mike Haneke fo' prez)

Bästa kortfilm: har inte sett någon av dem. Chansar på Drömmar från skogen

Bästa dokumentär: Videocracy

Biopublikens pris: Killar som dissar tjejer (verklighetens folk avgudar Stieg Larsson. 'nuff said)

Siktar på åtminstone 7 rätt av 12, annars får jag skämmas!

UPDATE: Jag fick 6 rätt, om man är snäll och inkluderar Biopublikens pris. Rätt uselt, och jag skäms - men mest å juryns vägnar. Avgå etc. Jag saknar ord. Gonatt.

The Globes

Bizarraste ögonblicket under årets Golden Globe-gala: när bildproducenten, under Hanekes tacktal för Det vita bandet, klippte över till en bister Arnold Schwarzenegger i publiken. »Hey, båda är ju från Österrike!«

Annars var det, som vanligt, rätt trevligt, och precis vad Oscargalan borde vara: barmhärtigt kort (ca 2 tim), utan generande musikalnummer, och med högt tempo. Rarast var De Niros och Di Caprios gemensamma tal till Scorsese som fick Cecil B. DeMille-priset. DeNiro (som inte brukar bjuda på skrattfest i såna här sammanhang) skojade om att Marty älskade film så mycket att det finns klipp på internet där han har sex med en fräsch svartvit 35mm-rulle, och när Leo satte Marty i samma grupp som genier som DaVinci såg den gamle ut att vara nära tårarna. I sitt vita hår och sina rejäla terminalglasögon börjar han se mer och mer ut som Carl Fredricksen i Up. Montaget med klipp ur Scorsese samlade till väl valda låtar (Stones, Peter Gabriels musik till Last Temptation of Christ) var fantastiskt snyggt gjort.

James Cameron skrällde med att vara riktigt ödmjuk (vis av »King of the world«-debaclet kanske) och Ricky Gervais med att vara riktigt snuskig som programledare.

Avatar fick flera tunga priser, Inglourious Basterds blev (förutom ett extremt välförtjänt pris till Christophe Waltz) snuvad på både manus och regi. Blir det månne en repris på Oscargalan? Peppen börjar nu!

Snabba Sly?

Gösta Bredefeldt RIP

När jag såg framsidan på Aftonbladet idag och läste MILLENNIUM-SKÅDESPELAREN ÄR DÖD tänkte jag genast »Fan, är Lance Henriksen död??«

Men det var Gösta Bredefeldt, vars sista filmroll blev Harald Vanger i Män som hatar kvinnor, som gick bort för några dagar sen, 74 år gammal.

Jag såg honom aldrig i yngre upplaga. Minns honom framförallt från Lars Molins tv-serie Tre kärlekar och Daniel Alfredsons lysande filmatisering av Kerstin Ekmans Dödsklockan. »På senare år har dock mer utpräglat patriarkala roller övervägt, kanske ett resultat av hans auktoritativa framtoning« skriver svensk Filmdatabas, och det är ingen överdrift: Bredefeldt var en bjässe, med nästan skräckinjagande framtoning, född att spela maktfullkomliga brukspatroner eller dominerande pappor.

Kommer också ihåg ett reklamgig han gjorde: det var i den där reklamfilmen för MER från, gissar jag, tidigt nittiotal, när en samlad presskår ivrigt ställer styrelsen för MER Corporations mot väggen under en dramatisk presskonferens. Ryktena haglar, folk pratar i munnen på varandra i den stimmiga lokalen, skulle de börja kolsyra drycken, eller behålla den som den var? Till sist ställer en ängslig reporter frågan: »Will you carbonate?«

Det blir knäpptyst i salen. En kostymklädd Gösta Bredefeldt, vice direktör för MER, böjer sig ner mot micken, spänner blicken i reportern och levererar svensk filmhistorias tyngsta »NEJ« med sin tordönsröst. Alla jublar och applåderar lättat.

Gösta Bredefeldt hade samma massiva, lätt demoniska framtoning som Jarl Kulle. Jag kommer att sakna honom.

Ah, the irony!

Typiskt! Just den hösten då jag skulle vara lite drama queen och dra den gamla klassikern »för sjuk för att blogga« så händer allt - först får jag a) åka till Los Angeles och intervjua skådisar i Beverly Hills, och strax därefter b) bli kallad »tjock, mustaschprydd, medel­ålders, obegåvad, illaskrivande« av min forne idol Johan Croneman i nollnolltalets kanske konstigaste svenska filmrecension. Jag tar det här som ett tecken på att det är dags att hoppa upp i sadeln igen. Just i detta nu nu är jag uppfylld av två saker: Philip Glass mäktiga The Grid (från mästerverket Koyaanisqatsi) i lurarna och Conans känslosamma och oerhört snyggt formulerade statement till NBC. Så jag känner mig svårt peppad att göra en liten comeback. Jag hoppas att ni fortfarande är med mig! Ses snart igen.

Time out

Se på fan! Det gick tydligen inte att hålla igång heltidsjobb, två småbarn, ett förhållande, filmquizknåpande, skribentuppdrag OCH den här bloggen utan att jag till slut faktiskt blev sjuk av (helt självförvållad och väldigt onödig) stress, så istället för att klämma ur mig ett pliktskyldigt inlägg i månaden tar jag en time out. Jag kommer fortsätta skriva på Weird Science, men Conan får vila en tid. Vi ses 2010!

Född till tönt

Att vakna upp efter nästan en månads bloggkoma för att skriva tre meningar om Kents nya singel (släpptes på iTunes igår) kanske är skäl för diskning, men what the hell. Jag älskar ju Kent. Töntarna är den fjärde låten i mitt liv jag köper på iTunes - efter Max 500 (på släppdagen) och Midlakes Roscoe (Beyond the Wizard's Sleeve Remix) i våras, och en Kate Bush-låt som bara finns på soundtracket till Guldkompassen. Men jag vete fan - gillar inte att de håller fast vid Depeche-soundet som drog ner stora delar av förra skivan. Och låter inte Töntarna som en nerpitchad, långsammare version av Musik Non Stop fast med bättre text?

Nä, jag skulle vilja att de nån gång släppte en poprökare som singel, en rivig låt som Nihilisten. Den är bra.

Det här hindrar förstås inte att peppen inför kommande skivan Röd - bra titel, inte så ballt omslag, som ett nummer av Bibel från tidigt 00-tal eller nåt - är klart pockande. Sjätte november blir det åka av!

One Flew Over the säsongspremiären av House

Idag på Weird Science hyllar jag det fina dubbelavsnittet som inledde sjätte säsongen av House i måndags. Läs här!

Nollnolltalets bästa låtar?

Se inte så deppig ut, Neil. Du vann ju!

Apropå alla 2000-talets bästa låtar-listor som är i omlopp just nu bjussar jag på min egen. Jag hade äran att bli tillfrågad av Novell, som drar igång sin stora nedräkning på nollnolltalet.se den 23 sept, så jag skrapade ihop en lista, även om det faen inte var lätt.

När jag gått igenom ALLA mina cd-skivor landade jag på ca 59 låtar, och insåg hur lite skivor jag köpt på 2000-talet. Sen gick jag igenom iTunes-katalogen, men hade efter det fortfarande bara skrapat ihop runt 80 låtar. Efter att ha kollat Strages och Hanna Fahls (som påminde mig om My Favourites Burning Hearts, tack för det!) och några fler musikjournos listor för inspiration, och sen skummat (n ästan) hela Pitchforks 500-lista, blev det till slut 100 låtar, men det var på håret - för att det skulle räcka blev jag tvungen att frångå min initiala målsättning att bara ha en låt per grupp/artist. The Radio Dept vinner med tre låtar, Moz och Midlake fick två var.

(Jag blev också smärtsamt påmind om hur många av mina favoritgrupper - Teenage Fanclub, Momus, Stereolab tex - som gjorde sina allra bästa låtar på 90-talet.)

Topp 20 är väl hyfsat genomtänkt, resten är egentligen totalt godtycke i ranking. Gjorde listan under viss (självpåtagen) tidspress och försökte att inte bry mig så mycket, annars hade jag kunnat hålla på i evigheter och antagligen bli sinnessjuk. Precis som Jenny Seth grubblade jag över om Hey Ya skulle vara med - men jag bestämde mig snabbt för att bara låtar som fortfarande kändes bra, och som jag fortfarande (i viss mån) lyssnar på, skulle platsa. Så ingen Hey Ya men däremot Such Great Heights, etc.

Så här är listan. Den blev väldigt vit, väldigt indie, och oväntat mycket svensk. Precis som jag, med andra ord!

Nollnolltalets bästa låtar

01. The Divine Comedy – Our Mutual Friend
02. Broadcast – Before We Begin
03. The Knife – Silent Shout

04. The Streets – Weak Become Heroes

05. Beth Orton – Concrete Sky

06. Editors - Smokers Outside the Hospital Doors

07. Morrissey – First of the Gang to Die

08. Robyn with Kleerup - With Every Heartbeat

09. Kent – Mannen I den vita hatten (16 år senare)

10. Burial – Near Dark

11. Midlake – Roscoe

12. Interpol – Slow Hands

13. The Radio Dept - 1995

14. Antony & The Johnsons – Hope There’s Someone

15. Camera Obscura – Lloyd, I’m Ready to be Heartbroken

16. Robyn – Be Mine

17. Broder Daniel – Shoreline

18. Eminem – Kill You

19. Kings of Convenience – Misread

20. Beck – Everybody’s Gotta Learn Sometimes

21. Phoenix – Too Young

22. Portishead – The Rip

23. Franz Ferdinand – Take Me Out

24. Dinosaur Jr – What If I Knew

25. Hot Chip – Boy From School

26. Kanye West – Jesus Walks

27. Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt

28. Richard Hawley – Cole’s Corner

29. Bon Iver – Re: Stacks

30. Doves – There Goes the Fear

31. Foo Fighters – The Great Pretender

32. Hot Chip – The Warning

33. Jenny Wilson – Let My Shoes Lead Me Forward

34. Jose Gonzalez – Heartbeats

35. Johnny Cash – Hurt

36. The Postal Service – Such Great Heights

37. Tracey Thorn - A to Z

38. Band of Horses - Is There A Ghost

39. Vampire Weekend – A-Punk

40. The Tough Alliance – Silly Crimes

41. 50 Cent – P.I.M.P.

42. LCD Soundsystem - All My Friends

43. Madonna – Hung Up

44. Sun Kil Moon – Tonight the Sky

45. Ingenting – Punkdrömmar

46. Sonic Youth – The Empty Page

47. Junior Boys – Teach Me How to Fight

48. Bear Quartet – Load It

49. Belle & Sebastian – I’m A Cuckoo (by the Avalanches)

50. Bloc Party - Helicopter

51. Mary J Blige – No More Drama

52. Doktor Kosmos – Jimi Tenor och Kennet Johnsson

53. Dr. Dre feat. Eminem – Forgot About Dre

54. Depeche Mode – Suffer Well

55. Håkan Hellström – En vän med en bil

56. Teenage Fanclub – It’s All in My Mind

57. Jay-Z - Takeover

58. Kraftwerk – Expo 2000

59. New Order – Crystal

60. The Magic Numbers – Love Me Like You

61. bob hund – Ska du hänga med? Nä!

62. The Shins – Phantom Limb

63. Yo La Tengo – Let’s Save Tony Orlando’s House

64. TV On The Radio – Dreams

65. Talib Kweli – Get By

66. Radiohead – Everything in its Right Place

67. Missy Elliot – Work It

68. The Strokes – Last Nite

69. Beyoncé – Crazy in Love

70. My Morning Jacket – Touch Me I’m Going to Scream pt 1

71. Ghostface Killah – Shakey Dog

72. MGMT – Kids

73. Vampire Weekend – A-Punk

74. Fleet Foxes – White Winter Hymnal

75. The Latin Kings – Shonnar vet

76. Peaches – Fuck the Pain Away

77. B.R.M.C. – Whatever Happened to My Rock’n’Roll (Punk Song)

78. Amadou & Mariam – La réalité

79. Sufjan Stevens – All Good Naysayers, Speak Up! Or Forever Hold Your Peace!

80. My Favorite – Burning Hearts

81. Coldplay – Talk

82. Jens Lekman – You Are The Light

83. Don Lennon – Gay Fun

84. The Hidden Cameras – A Miracle

85. The Montgolfier Brothers – The World is Flat

86. Veronica Maggio – Stopp

87. The Radio Dept – The Worst Taste In Music

88. Ludacris – She Said

89. Glasvegas – Geraldine

90. Broadcast – Come On Let’s Go

91. Mauro Scocco – Min föredetta

92. Queens of the Stone Age – No One Knows

93. Morrissey – It’s Not Your Birthday Anymore

94. The Radio Dept – Where Damage Isn’t Already Done

95. Midlake – Head Home

96. Electrelane – The Valleys

97. Ken Stringfellow – Find Yourself Alone

98. Bonnie “Prince” Billy – Master and Everyone

99. Damien Jurado - Medication

100. Band of Horses – The Funeral

PS - jag har inte orkat göra en Spotify-lista än, men har du en stund över så tveka inte! :)

UPDATE: Min flitige vän Hank tog upp den kastade handsken - här är Spotify-listan. (83 av 100 låtar fanns.) Stort tack!

Day of the Direkt till dvd

En remake på Romeros Day of the Dead, med hyfsat snygg affisch, Ving Rhames (som ju var med i Zach Snyders lysande nyversion av Dawn of the Dead) och regisserad av Steve Miner (som ju faktiskt var inblandad i de första tre Friday the 13th samt inte helt oävna Halloween: H20) - det borde ju kunna bli lite bra, och... eller vänta nu: inspelad i Bulgarien, släppt direkt på dvd även i USA, men kanske ändå att... nä. Den var pissdålig.

Jag har vaga minnen av originalet - om Night of the Living Dead var en riktigt nasty liten lågbudgetrysare (flickan i källaren!) och Dawn mer episk och med comic relief-zombies kommer jag ihåg Day som ofantligt deprimerande. Zombierna har tagit över världen och det är kört redan från början, ett gäng militärer är instängda i ett underjordiskt labb med ett gäng "tama" zombies som de försöker förmänskliga utan nåt meningsfullt resultat. Bestående minnena är när en zombie försöker läsa en Stephen King-pocket (Romero och King är ju gamla polare) och när nån tar en spade och resolut skottar av huvudet på en zombie - annars tröstlöst, nattsvart.

Miners remake behåller ingenting av det, utan börjar som en dussinslasher med några kåta teens (spelade av fula nobodies) som hånglar i en lada, tills en av dem börjar snora blod. Sen är hela hålan de bor i avspärrad, med hjälp av militären: Ving Rhames som hardass och Mena Suvari som är soldat trots att hon torde väga ca 45 kg och vara runt 160 lång (161 cm enligt celebrityheights) - har amerikanska armén inga minimikrav för sånt? Snart blir nästan hela bygden rasande zombies och Mena och hennes fule bror måste rädda sig själva. Kvar från originalet finns bara det underjordiska labbet, dock har det pågått hemlig forskning i biologiska stridsmedel så hela epidemin var arméns fel. Som får representeras av nån såpaskådis med vit rock.

Jag störde mig på några saker:

som att huvudpersonen var så otroligt löjlig. Han spelas av en Michael Welch som tydligen var med i Twilight (wot?) och - vilket faktiskt var lite förmildrande - enligt Wikipedia "is featured in the online viral campaign Aczone: The Musical, which was created to inform teenagers about a new acne treatment." Aczone! Gotta love it.

Eller att zombierna rörde sig så snabbt, Romeros klassiska hasande odöda (som jag föredrar) är ju totalt ur modet numera, här var det mer bindgalna tjurrusningar à la (mästerliga) 28 Days Later med uppföljare - inget fel i det, men det är jobbigt filmat, de har crankat upp hastigheten och plockat bort frames, så att det ska bli ballare. Sen ringde 2002 och ville ha tillbaks den effekten.

Eller att en av huvudpersonerna får det obligatoriska lätta zombie-bettet nånstans mitt i filmen, och de spelar ut will he/won't he turn into a zombie-kortet på ett osannolikt sätt. Mena Suvari - som känt killen i ca en timme - insisterar på att han ska följa med (för att botas eller?) i bilen trots att han börjar ruttna inifrån. Stackarn spelas av Stark Sands, som var bra som Nathaniel Fick i Generation Kill men tyvärr är ganska usel här.

Ärligt talat är faktiskt det mesta uselt. Även om det bjöds på en del trelvigt splatter. Men nu fick jag iallafall svar på vad Mena Suvari gör nuförtiden. Som jag undrat!

Andra bloggar om Day of the Dead, Steve Miner, Romero, zombies, film, skräckfilm

Om Terrence Malick regisserat Home Alone...

...skulle den sett ut som Flickan, som gick upp ikväll och som redan dränkts i överord, men jag hoppar mer än gärna på tåget. Det är en väldigt fin coming of age-historia, känsligt regisserad efter ett tätt manus, och imponerande välspelad av Blanca Engström i huvudrollen. Och fotot av Hoyte van Hoytema är svindlande snyggt, precis på rätt sida om för snyggt, och med vibbar av Jörgen Perssons foto i En kärlekshistoria. Gå och se!

Andra bloggar om Flickan, film

Vi i villa

Jag ville också tycka om den, men det gick dåligt. Läs mer här!

Malmö filmdagar

Jag har tillbringat veckan på Malmö filmdagar och betat av ett antal av höstens kommande filmer. Jag lär skriva mer om det göttaste i den takt filmerna går upp på bio, men för att sammanfatta:

12 filmer sedda, varav
2 mästerverk (Pixars Up som var fenomenal - jag grät tre gånger, vilket är nytt Pixarrekord - och Andrea Arnolds Fishtank, den bästa Ken Loach-film som Ken Loach aldrig gjorde)
1 fantastisk svensk film (Fredrik Edfelts/Karin Arrhenius Flickan som golvade mig totalt)
1 besvikelse (Man tänker sitt - don't believe the hype)
1 riktigt fin romcom (smarta och roliga 500 Days of Summer)
1 snygg sci-fi (District 9)
1 frågetecken (Richard Kellys The Box, som började som en fascinerande Twilight Zone-episod och utmynnade i en gåtfull och förvirrande konspirationsthriller med ekon av Invasion of the Body Snatchers och Kubrick)
1 miss (jag var tyvärr för bakfull för att orka pallra mig upp till In the Loop kl 9 på morgonen)

Men - som sagt - mer om detta framöver.

Snart sessepremme för Pet Sounds och Zitas Filmquiz!

Om den här bloggen hade varit en sjuttiotalsfilm av Michael Crichton hade den varit Coma, det är jag smärtsamt väl medveten om. (Tyvärr inte Runaway, framtidsthrillern där Tom Selleck blir jagad av plåtspindlar och storskurken spelas av Gene Simmons. Och som jag inte köpte på en börs för 40 spänn i höstas, vilket jag fortfarande grämer mig för.)

Ett skäl till den extremt låga aktiviteten är dock att jag just nu sitter och filar på nästa - och höstsäsongens första - filmquiz! Torsdag 20 augusti bär det av. Ta med dina geekigaste vänner till källaren i Pet Sounds Bar (kom tidigt om du vill sitta) och svara på frågor och drick öl och vinn saker. (Eventuellt.) Vi är lite rostiga, men jag törs faktiskt lova att det kommer att bli ganska bra.

The International

Den är inte det mästerverk jag hoppats på, men Tom Tykwers The International är väl värd en dvd-hyra. Jag skriver mer om det här!

Semesterläsning 1: Auster & Hustvedt

Hemma igen efter fem veckors semester! Känns bra att vara tillbaks vid monitorerna igen - ett par timmar Super Mario Galaxy med femåringen och senare ett par timmars onlineslaktande i Left 4 Dead gjorde susen när vi kom hem efter fyra dagar i ett strömlöst torp i Småland. Oerhört självbelåten med att jag lyckats pressa fyra böcker och sex filmer på de här veckorna trots allt badande och solande som skulle hinnas med.

Det var en fin upplevelse att läsa Paul Austers senaste, Man in the Dark, back-to-back med frugan Siri Hustvedts What I Loved - man vill verkligen vara en judisk medelålders konst/litteraturkritiker bosatt på Manhattan under läsningen av båda. Åtminstone tills det sker en fruktansvärd olycka i What I Loved, och berättelsen skiftar från sofistikerat relationsdrama till något mycket mörkare och djupare. En bladvändare, oerhört sorglig, och med en småtöntig men ändå fungerande mordhistoria invävd i plotten. Man in the Dark var ett lyft efter den metafest som var Travels in the Scriptorium. Auster på... rutin, höll jag på att skriva, men det är inte sant - det är mest den trygga känslan av att han så obesvärat slänger ur sig små snippets, historier som nästan skulle räcka till en egen roman. Även här en berättelse i berättelsen, den här gången en smått rafflande sci fi/agenthistoria som Austers berättarjag väver ihop när han inte kan sova, och som han ytterst frustrerande inte avslutar - precis som när han i Oracle Night lämnar den där stackars mannen instängd under golvet. Resten av Man in the Dark är en småskalig och rörande berättelse om åldrande, sorg och död. Fruktansvärt bra.

Andra bloggar om Siri Hustvedt, Paul Auster, böcker, litteratur

"OK everybody, that's a wrap"

Även om det väl inte borde kommit som en skräll känns det oerhört märkligt att han är död. Så idag kör vi en repris på en text om en av Michael Jacksons finaste stunder - kändisvideon till Liberian Girl. Vila i frid!

Andra bloggar om Michael Jackson

Mozzorama!

Såhär fint blir det med en iPhone från sektion A24, rad 11. Click to enlarge!

Gårdagkvällens Moz-konsert på Hovet in a nutshell: jävligt bra. Det var tredje gången jag såg honom, första var på Fryshuset/Arenan 1998 (?) - usel lokal men mäktigt att han avslutade med Meat is Murder. Och sen på Globen sist han var här ("I especially like Plopp") i april 2006 och kycklinggul skjorta. Det här var överlägset bästa. Han inledde med This Charming Man och Billy Budd (hyfsat klipp finns här) och avslutade med First of the Gang To Die (stökigt som fan med plats för handpåläggning och några bindgalna fans). Dessemellan:

Highlights: How Soon is Now (blytung! - vi undrade efteråt hur fasen de fixade Marrs gitarreffekter), Black Cloud, You Just Haven't Earned It Yet Baby - första gången på turnén och första gången ever på 22 år tydligen, så där fick vi vara med om nåt historiskt) och The Loop, b-sidan från Sing Your Life-singeln som lät helt fantastisk live, uppfläskad av Boorer och hans mannar. För övrigt den äldsta sololåten han spelade - inget från de tidiga åren, inget från vare sig Maladjusted eller Southpaw Grammar, och som sagt bara Billy Budd från Vauxhall and I. Disappointed.

Bummers: för många svaga/jobbiga låtar från de senaste två albumen. Har aldrig gillat The World is Full of Crashing Bores och Let Me Kiss You - när de kommer tätt efter varann blir det sömnigt. Och Life is a Pigsty var rätt mäktig i början med samplat regn men blev förbannat seg mot slutet. Och sen avslutades konserten med ett fucking bassolo. Absolutely vile!

Mellansnack: "Have I really deserved this?" (efter att nån slängt upp en 200 grams Marabouchokladkaka), "You would have had to have been there..." (efter den tama publikreaktionen på en - let's face it - rätt kass version av I Keep Mine Hidden), "Hello YouTube!" (till den blinkande muren av mobilkameror i publiken). Samt en smårolig kommentar om att Norge vann ESC.

All in all en kväll att minnas för livet. Mer finns, förstås, på YouTube - tex här. Och missa inte min konsertkamrat Jonas P3-reportage från Mozzers femtoårskalaskonsert i Machester (ligger ute några veckor till).

Låtlistan:

This Charming Man / Billy Budd / Black Cloud / How Soon Is Now? / When Last I Spoke To Carol / Ask / I'm Throwing My Arms Around Paris / How Can Anybody Possibly Know How I Feel? / You Just Haven't Earned It Yet, Baby / Irish Blood, English Heart / One Day Goodbye Will Be Farewell / The World Is Full Of Crashing Bores / I Keep Mine Hidden / Let Me Kiss You / Girlfriend In A Coma / Life Is A Pigsty / Sorry Doesn't Help / The Loop / I'm OK By Myself // First Of The Gang To Die

Andra bloggar om Morrissey, Tour of Refusal, musik

Serie-pepp: Thomas Ott!

Den schweiziske serietecknaren Thomas Ott blev en ny bekantskap för mig häromåret när han gjorde det makalöst snygga omslaget till Shirley Jacksons We Have Always Lived in the Castle i Penguins Graphics Classics-serie (jag skriver mer om det här). Nu är han aktuell på svenska med Numret 73304-23-4153-6-96-8 (Kartago) som släpptes på Fantagraphics förra året. Utförd i Otts säregna stil, på skrapkartong: metodiskt, omsorgsfullt, mardrömslikt.

En dödsdömd fånge lämnar efter sig en papperslapp med just den siffersviten: hans bödel hittar den på golvet efter avrättningen och plockar med den hem - och upptäcker att hans liv styrs av numrena på ett lyckosamt vis, innan allt går käpprätt... En elegant utförd, elliptisk, kryptisk, Twilight Zone-artad liten berättelse - helt utan dialog - som blir ännu bättre när man läser om den och förstår exakt hur väl Ott tänkt igenom och planerat hela den drömlika historien.

Nu blir det till att köpa mer Ott: Fantagraphics har gett ut ett par volymer till, Cinema Panopticum och Tales of Error. Pepp!

Andra bloggar om Thomas Ott, serier, böcker, litteratur

Hans nådes tid

"Men stormen gick sin gång. (...) Döden bröt upp från sina boningar och vandrade ut och sådde och skördade. Saltvatten gurglade i många strupar, men inte som hälsosam medicin mot förkylningar. Många händer grep efter svallvågens undflyende, bräckliga, fåfängliga möjlighet och fäste; efter halmstrået som gungar på den. Rädsla kved och skrek och förintelseröster vrålade i luftraseriet. Dödshundarna var på jakt. Stänket från dödshundarnas saliv sprutade över huvuden som försvann under yatns vrede på väg ner mot fiskens lugna värld."

Håller på och plöjer Eyvind Johnsons Hans nådes tid från 1960. När det är som bäst - som ovan, eller som när Johnsons torra humor tittar fram - är det fantastisk läsning.

My first taste of Dick

Har länge varit sugen på Dick efter alla filmer man sett baserade på hans böcker, och nu var en kollega vänlig nog att låna mig Second Variety, en utgåva med samlade noveller 1952-55. Titelnovellen sålde in Dick hos henne och det funkade på mig också: efter bara tre sidor var jag smått hooked, och klart beredd att dyka rätt ner i mer femtio/sextiotalsscifi som Richard Matheson och Harlan Ellison.

Handlingen: i en inte så avlägsen postapokalyptisk framtid där nästan hela mänskligheten är utrotad slåss de få kvarvarande amerikanska soldaterna mot ryska invasionsstyrkor. Jänkarna tar hjälp av claws, små ettriga robotar som är programmerade att anfalla människor och skära dem i småbitar - de slinker ner i bunkrarna och gör snabbt och skoningslöst hackebiff av the russkies med hjälp av roterande knivar. Dock visar det sig precis som i Terminator - som för övrigt snodde en hel del idégods av Dick, som då var död och inte kunde stämma Cameron - att maskinerna blivit så intelligenta att de börjat utvecklas och modifiera sig själva, och kanske har de två forna supermakterna nu en gemensam fiende. 48 sidor, tajt som en keps, sluttwisten syns visserligen en mil bort men det funkar ändå.

Nu är jag väldigt sugen på att se filmatiseringen av Second Variety: Screamers, den kanadensiska filmatiseringen från '96 med Peter Weller i huvudrollen. B-action med en budget motsvarande cateringnotan på T2, men verkar enligt internet ändå vara helt okej.

Och mer Dick förstås - resten av Collected Stories vol 2 ska plöjas. Karln hann ju skriva så oerhört mycket under sin livstid - vilken roman ska man börja med? Tips?

Andra bloggar om Second Variety, Philp K Dick, science fiction, litteratur

Helvetiskt bra!

Är Sam Raimis Drag Me to Hell verkligen så mäktig som vi hoppades? Jajjemen!

Skate is great!

Jag kan just nu inte se mig mätt på Over It, Dinosaur Jr:s nya singel. Så satans bra!

Hur många knubbiga silverhåriga 43-taggare kan ställa sig på en skateboard och ändå (eller just därför) se extremt självklara och coola ut? (Retorisk fråga: svaret är blott en, Joseph Donald Mascis.)

En försiktig gissning är väl att killarna fått lite "hjälp" med att utföra tricksen. Dock ser det faktiskt ut att verkligen vara Murph som grindar med cykeln runt 2:50. Kan det vara sant?

Och vilket stort ögonblick det blir 3:06 in i videon när J tolkar på sin bräda efter Lou. Närbilden på J's hand på Lous axel blir oerhört laddad när man känner till alla år av bråk och det nästan extrema hat de öst ut över varandra. Rörande, på riktigt. Och i apsnygg slo-mo dessutom.

Den här videon, och det här (också från Pitchfork) skapar just nu en MASSIV PEPP inför nya skivan Farm som släpps 23 juni. Har redan fått det på fil av en reklamare, men den här gången vill jag inte ful-lyssna. Jag vill äga.

Andra bloggar om Dinosaur Jr, J Mascis, Over It, Farm, musik

Coraline

Såg äntligen Coraline i 3D på Heron City häromkvällen. Mästerlig! Så vackert och kärleksfullt. Vilken slumpvist vald bildruta som helst ur filmen är ett konstverk. Och efteråt - efter ett par timmar i sällskap med Coralines nördiga, stressade, frånvarande, laptopknappande doofus till farsa, vill jag bara hem och krama mina barn, och berätta för dem att de är viktigast i hela världen.

Skammen

Sjätteplats.

Det sista ordet som flög runt, runt som en förvirrad spyfluga i min sprängande skalle innan jag till slut sent i natt, efter många timmars grubblande och ångest, barmhärtigt nog föll ner i en orolig halvdvala.

Sjätteplats.

Det första ordet som kraxades fram ur mina torra läppar när jag vaknade med ett ryck, hårt hopkrupen i fosterställning, med sängkläder genomblöta av svett.

Sjätteplats. För i helvete!

Filmquizet på Pet Sounds bar igår - då vi för första gången var på andra sidan, fel sida, av quiz-skranket - blev en mardröm. "Allt annat än pallplats vore en total förödmjukelse" hade jag sturskt gått ut med - och det blev en självuppfyllande profetia. Det hjälpte inte att jag satte alla färgerna på bovarna i Reservoir Dogs, eller klämde båda röda tråden-frågorna med lätthet, eller yada yada. Vi slarvade. Vi fick tidsbrist, vi gjorde fel, och framförallt brände vi det REJÄLT på Star Trek-långfrågan. Vi var helt sonika... för dåliga. Sanningen gör ont. I can't handle the truth!

Nåväl, inget att hänga läpp för, det går fler tåg etc. Ett fett kudos till Fredrik och hans vänner för ett lysande quiz, och back to the drawing board för oss. Hem och plugga imdb. Eller snarare: se till att aldrig, aldrig släppa ifrån oss makten över quizformuläret en gång till.

Fan också.

Jag är Lee Child, asshole

Efter Trude Marsteins Göra gott (smart idé, styvt jobbat, men förbannat svårgenomtränglig läsning; jag gav upp efter 200 sidor) och Pluras Resa genom ensamheten (lysande!) kände jag att det var dags för en riktig flygplatsbok. Eftersom jag redan petat i mig ett par tre Coben och "kan" den gode Harlan vid det här laget (vanlig hederlig familj, nån försvinner, skelett i garderoben, raffel, grymt spännande tills det extremt invecklade och långsökta slutet, tomhet efteråt) föll valet på Lee Child. Som blivit rik som ett troll på sina böcker om agenten/ex-militären Jack Reacher. Om man ska tro wikipedia så säljs det en Reacher-bok varje sekund. Varje SEKUND! Sug på den, Dan Brown.

Innan han blev bestsellerförfattare jobbade Child som nåt slags programchef på Granada Television i England, innan han fick sparken pga omstruktureringar. Vilket hans förlag mer än gärna påpekar. I varenda författarpresentation kommer det - "after being made redundant" - så att vi verkligen ska förstå ironin i det. Fatta, kicken! Och nu praktiskt taget skiter han pengar!

Som om hans gamla chefer i Manchester med darrande underläpp läser det där varje gång en ny bok släpps och ångrar sig bittert. "Om vi ändå hade förstått... fan också!" Och så går de till det gråa fikarummet och häller ljummet vatten över en torr PG Tips, samtidigt som Lee Child sitter i sin lägenhet i Manhattan och sippar på en perfekt draja och funderar på vad han ska ha på sig på Spielbergs middagsbjudning på lördag.

Gone Tomorrow är den trettonde boken i Jack Reacher-serien, men jag tänkte what the hell. (Nördig fixering vid kronologi är annars ett tungt vägande skäl att jag aldrig kommer igång med Denise Mina, eller Ian Rankin, det finns alltid så förbannat många delar när man ska sätta igång.)

Och det funkar förstås bra att hoppa in. Som sig bör i en flygplatsboksthriller är det inget onödigt snicksnackande eller lödiga personbeskrivningar. Det är pang på. Reacher sitter och såsar på tunnelbanan i New York en sen natt, och får syn på en svettig, stissig kvinna som troligen har något farligt i väskan - så rabblar han upp för läsaren de tretton kännetecknen typiska för en självmordsbombare - och jag är hooked direkt. Så rasar det på: korthugget, schvungfullt, snudd på konstlöst men tillräckligt salt och brutalt för att man ska läsa vidare. Och, förstås, en mer eller mindre saftig cliffhanger i slutet av varje (kort) kapitel.

Halvvägs in infinner sig den märkliga Jan Guillou-känslan, att man sitter och läser en thriller med (till synes) intierade beskrivningar av diverse länders militära hemligheter och vapen, saker man egentligen inte bryr sig ett skit om. Och att det är den här typen av böcker som säljas varje sekund. Well, bättre Lee Child än Dan Browns platta prosa eller Paolo Coelhos förnumstiga plattityder.

Andra bloggar om Lee Child, Gone Tomorrow, Jack Reacher, böcker, litteratur

Ska du bara se EN dansk konspirationsfilm i år...

...så stanna hemma i soffan ikväll och ratta in SVT som kör Den tredje makten/Kongekabalet.

Vet inte om jag var full eller bara glad när jag skrev om den sist, hösten 2005 då den släpptes på dvd hösten 2005, men jag kallade den "en dansk uppdatering av kompirationsklassikern All the President's Men som faktiskt inte ligger Pakulas mästerverk långt efter när det gäller nerv och elegans."

Hold kaeft!

Jag fortsatte:

"Det är bara en vecka till val när Midtpartiets självklare kandidat svävar mellan liv och död efter en bilolycka. Ulrik Torp (Anders W Berthelsen från Mifune) är en journalist på uppåtgående som blir befordrad till Christianeborg, danskarnas svar på Rosenbad. Där sniffar han snabbt upp en story om att den tilltänkte efterträdaren Lone Kjeldsen har en skumraskaffär i bagaget vilket hotar hennes chanser. Storyn blir förstasidesstoff, Torp myser av framgången men inser snart att han bara är ett bricka i ett cyniskt spel - och att nyheterna i själva verket dikteras av smidiga spin doctors i ett intimt samspel med maktberusade murvlar.

Men Torp vägrar bli mätt och belåten utan gräver vidare till allmänt förtret och lierar sig så småningom med Moll, en kedjerökande slacker med en osentimental syn på yrket. Och Köpenhamns sentida svar på Woodward & Bernstein är ett faktum.

Regissören Nikolaj Arcel ger en trovärdig och rafflande bild av den wheeling and dealing som försiggår i maktens korridorer och det är extremt välspelat av samtliga (inte minst Sören Pihlmark, aka Krogshöj i Riket, som är fruktansvärt bra som den manipulative Dreier). Allt är kallt, stålblått, och snyggt, mycket mer West Wing än den snacksoppa Kommissionen trist nog utvecklade sig till."

(Här visar det sig smärtsamt tydligt att texten är fyra år gammal, för vem minns Kommissionen idag?)

Hursomhelst: en riktigt bra film som jag varmt rekommenderar. Själv ska jag dock klämma de tre sista House för säsongen ikväll. Pepp!

Lennart Persson och en nervös nittonåring

Det känns bottenlöst sorgligt att Lennart Persson gått bort alldeles för tidigt. LP:s smak var kanske en aning för amerikansk och rotig för att jag skulle vara helt devot, men jag läste allt han skrev i Pop och Feber, och senare Sonic. Han var alltid entusiastisk, spränglärd, varm och passionerad, utan behovet att positionera sig som de andra skribenterna på Pop.

Jag besökte tyvärr bara Musik & Konst, hans fina butik i Malmö, en enda gång. Det var tidigt nittiotal, jag hade rest ner från Umeå och var fruktansvärt nyförälskad, vi gick in en sväng för att kolla. Jag hade just upptäckt Curtis Mayfield, och stod och velade mellan Curtis/Live! och There's No Place Like America Today. LP stod där bakom disken och såg gemytlig ut, men jag vågade såklart inte fråga vilken av skivorna som var bäst - ni måste fatta, jag var nitton år gammal, Pops jazznummer hade just kommit ut, jag hade läst det från pärm till pärm på nattåget ner. Alla som skrev i Pop var något slags mytiska halvgudar i min värld. Så med svettiga händer valde jag livealbumet, betalade, pep tack och hej och dröp ut. Herregud, då var han ju bara snäppet äldre än vad jag är nu...

Det var ett felköp - liveskivor är alltid felköp, och även om There's No Place... inte är någgot mästerverk innehåller den ju makalöst vackra So In Love - men just ikväll sätter jag på den för första gången på tio år och tänker på Lennart Persson. Jag vill gärna tänka att det finns en himmel, att LP sitter däruppe, och att han får träffa alla sina idoler.

- - -

"Lennart var Yoda. Förutom sina kunskaper var de även var ganska lika utseendemässigt och hade lika stort hjärta." -- Läs Jan Gradvalls fina minnesord i Expressen.

Andra bloggare om Lennart Persson, musik

The Twilight Zone

Idag släpps Twilight på dvd. Jag hyllar den på Weird Science.

Visionen i svensk film

Åsa-Nisse.
Göta Kanal 3 - Kanalkungens hemlighet.
Skärgårdsdoktorn - the movie.

Vem sa nåt om kris? 2010 kan bli det bästa året i svensk filmhistoria!

Främmat!

Såg Bryan Bertinos The Strangers, ensam uppe sent på kvällen, och höll ärligt talat på att skita knäck. Liv Tyler och Scott Speedman är ett par som kommer hem efter en misslyckad fest (han har friat, men hon bangade) till ett isolerat lantställe och blir terroriserade av tre obehagliga typer i otäcka masker. Simple as that. Jämfört med en annan home invasion-rulle som franska Them/Ils, som var extremt rafflande första timmen men urartade i ändlöst spring i kloakerna är The Strangers mer koncentrerad, och mycket mer effektiv.

Åtminstone om man köper en ganska stor skopa skräckfilmskonventioner, som att det utsatta paret inte håller ihop, att killen (som har bössan) envisas med att lämna huset på egen hand ("Stay inside, lock the door! Now!!") istället för att stanna inne med Liv, etc. Eller att bristen på backstory hos mördarna inte bara gör filmen snäppet läskigare utan också skvallrar om att Bertino helt sonika inte orkat hitta på något. Ändå: befriande med en såpass renodlad skräckis, som drar de högsta växlarna på den basala känslan av att vara ensam hemma i ett stort knarrigt hus med någon därute som bankar på dörren och har en oerhört creepy dockmask på sig.

Andra bloggar om The Strangers, Bryan Bertino, Them, skräckfilm, film

Babben & Loa

Jag var på Obesvarad kärlek på Intiman igår. Första gången jag går på privatteater sen jag såg Hjälp! The Nerd (gotta love den titeln) med Björn Gustafson (d.ä.) på gästspel i Umeå för länge sedan. Privatteater en fredagkväll är inte som Stadsteatern utan mer som... Filmstaden Sergel, fast med högre medelålder. Det prasslas med godispåsar, skådisarna står vända mot publiken och pratar ut i salongen, direkt till publiken, som i sin tur kommenterar handlingen. Precis som teater var för hundra år sen. Eller som bio är idag.

Och precis som valfri kväll på Sergel blev föreställningen lätt förstörd av ett gäng tonåringar - dock finklädda, prom night-stylee, och riktigt i gasen. De drog i sig godis och cola, och skrattade aggressivt åt hur tjock Babben var (som om det var ett nytt faktum). När pjäsen var slut tryckte de på mot utgången så fort ridån gick ner (de hade inte hört talas om de obligatoriska tre applådtacken innan man får resa sig). Lätt malplacerade bland alla de grå pantrarna, så vi gissade att de kom från ett musikgymnasium nånstans i landsorten - och mycket riktigt: direkt efteråt blev det tjurrusning mot en stor rosa chartrad buss som det stod MULLSJÖ på. Till vandrarhemmet för mer cola och sms:ande innan godnatt, och imorgon (läs: idag) kanske ett studiebesök på Dramaten? Lite rart faktiskt.

Trots detta en trevlig kväll, även om pjäsens upplägg - Babbens karaktär tror att hon har en fantastisk sångröst, men i själva verket är hon tondöv - sannerligen är ett one-joke premise. Ett skämt som upprepades gång på gång. Folk som sjunger riktigt dåligt på ett "komiskt" vis är, gissar jag, oerhört mycket roligare om man själv sjunger i t ex kör - min pappa skulle älskat pjäsen. Det kändes en smula lättköpt, eller också är jag bara snobbig. Loa och Babben var hursomhelst grymt bra. Jag fick mersmak, och nästa gång blir det en renodlad smälla i dörrar-fars. Då jävlar ska det skrattas riktigt ordentligt.

Trailer-pepp: Were The Wild Things Are

Det här kanske är en tre veckor gammal nyhet men whatever: Efter sju sorger och åtta bedrövelser har Spike Jonzes filmatisering av Sendaks bilderboksklassiker äntligen fått ett releasedatum i oktober. Och trailern är så fin, så fin. Enough to make you cry!

Stendhals syndrom

Efter vårens Thomas Kretschmann-pepp tog jag mig an The Stendhal Syndrome eftersom favorittysken spelar psykopat där. Det blev tyvärr inte den slasherfest jag hoppats på. Idén med filmen är det inget fel på: Asia Argento (i fula åttiotalskläder trots att det är sent nittiotal) är en polis på jakt efter en ökänd seriemördare/våldtäktsman, kruxet är bara att hon lider av Stendhals syndrom och blir alldeles snurrig när hon tittar på konst. Cue flera drömlika scener när hon glider mellan tavlans värld och verkligheten, scener som kändes coola på planeringsstadiet men tyvärr dras ner av riktigt usla dataanimationer. (Hon hånglar dock med en fisk.) Och våldet är inte härligt stiliserat, Argento-stylee, utan realistiskt och gruvligt och plågsamt. Det blir för svårt att överse med det kackiga spelet och det sega tempot.

En kompis berättar senare att det här anses vara den bästa av de senare Argentofilmerna, efter guldåldern på sjuttio- och åttiotalen. Låter otroligt deppigt - nån som kan bekräfta?

Härnäst på Lovefilm: Tenebre och The Bird With the Crystal Plumage. Och, förstås, obligatorisk pepp på att kommande Giallo med Adrien Brody ska bli den mäktiga comeback som alla fans hoppas på - halvrisig direkt till dvd-doftande trailer till trots.

Andra bloggar om Dario Argento, The Stendhal Syndrome, Giallo, skräckfilm, film

Vi ses i källarn!

OK, quiz lovers - dags igen. Nu på torsdag den 16:e april vankas Pet Sounds och Zitas Filmquiz, där Johan och undertecknad i vanlig ordning bjussar på filmmusik, repliker, filmsekvenser och annat kul, gammalt och nytt, högt och lågt, från Jules & Jim till Tango & Cash, från Den blå ängeln till Angel. Gå gärna med i Facebook-gruppen.

Man anmäler sig i baren från kl 18 - kom gärna tidigt om du vill ha ett bra bord, det brukar bli rätt fullt - och sen sparkar vi igång quizzet kl 20.

Detta är vårens sista "ordinarie" quiz - våravslutningen 28 maj kommer att styras upp av gäst-geeks. Mer om detta senare!

Varmt välkomna!

Glad påsk!

...och håll en tumme att den här bloggen också kan återuppstå en vacker dag.

Franco, du fakker med mig!

Criterions månadsbrev brukar bjussa på topplistor sammanställda av regissörer och skådisar, och nu senast är det James Francos tur (här fotad av Gus Van Sant, inspirerat av My Own Private Idaho). “I am obsessed with the Criterion Collection. I have included more than ten, but I have lumped them by director. (...) Basically, I have every disc in the collection, and I am making my way through them all. It’s rare that I watch one I don’t like.”

Skönt - nu behöver jag inte bara vara avis på James Franco för att han är skitsnygg och löjligt begåvad utan för att han dessutom äger alla Criterion-utgåvor. Den jäveln. Hela listan här.

"He's our you"

Varsågoda: Tre anledningar att älska Lost.

Cul-de-sac

Veckans fynd på Spotify: Krzysztof Komedas lojt svängiga filmmusik till Polanskis Cul-de-Sac. På med läppstiftet och negligén igen!