Men – cue Twilight Zone-musik – jag såg den redan i juni, under helt perfekta omständigheter: vi var på bröllop i Rom, hade en ledig kväll, bestämde oss för att spana in Nanni Morettis biograf som låg ganska nära vårt hotell i Trastevere. Bion i fråga var klart ospännande, som ett vanligt svenskt Folkets Hus byggt på sjuttiotalet med en pytteliten shop där man kunde köpa Morettis filmer på dvd och gamla filmtidningar. Alla filmer hade redan börjat, men vi upptäckte att man arrangerade en Cannes-festival på den här och flera andra biografer, där samtliga filmer från tävlingssektionen visades. Drive gick på en annan biograf nästa dag, så vi drog dit. Visste i princip ingenting om filmen, mer än att Ryan Gosling var med, och att den fått mycket buzz i festivalsvängen. Vi kom till en fullsatt salong med peppade italienare, köpte varsin öl (det här var som bekant i utlandet), och slog oss ner. Filmen visades odubbad, med digital italiensk text på en display under duken.
Och den var SAGOLIKT JÄDRA BRA. En hyperestetisk, stiliserad, sparsmakad nynoir med klassiska genrefigurer i klassiska knipor, men med Moroder-doftande musik, paketerad i åttiotalstypsnitt, fruktansvärt bra spel av samtliga, och en otroligt återhållen Ryan Gosling i den gåtfulla huvudrollen. Stunder av ömsint finlir mellan Gosling och Carey Mulligan varvas med explosioner av brutalt övervåld. Alla skådisar är briljanta, storyn är välbekant pulp-raffel med några fina twistar. Inte ett onödigt ord, inte en onödig scen, hårt tuktad och mästerligt fotad och klippt. Och yada yada yada.
Jag skriver inte mer utan uppmanar DIG att sluta läsa och gå och se filmen. Läs helst inte några andra recensioner heller, se för guds skull inte trailern, läs inga intervjuer! Ju mindre du vet på förhand, desto bättre. Bara se den. Det är årets hittills bästa film. 'Nuff said.
